rhubarb, rhubarb, rhubarb

Tänkbara anledningar till att jag eventuellt skulle kunna tänka mig att börja blogga igen, del 2:

2008-09-04T18:45:00.001+02:00

DAMN, lookin' FINE.

Tänkbara anledningar till att jag eventuellt skulle kunna tänka mig att börja blogga igen, del 1:

2008-05-26T18:31:00.004+02:00

För att få dela med mig av denna genialiska video till omvärlden:

Åh, Weezer! Det har varit vi nu i, vadå, 14 år? Vi har haft (djupa) svackor i vår relation, på sistone har det gått stadigt neråt, och så kommer ni och slår till med det här och gör mig till en hänfört fnittrande tonåring igen (ja, om jag ser er live igen kommer jag att stå längst fram in all my thirtysomething glory och göra =w=-handtecknet precis som jag alltid gjort och jag kommer inte att skämmas...typ.). I just don't know how to quit you.

Kaffet ränner till!

2008-02-11T21:01:00.000+01:00

Ber än en gång om ursäkt för frånfället, men bloggen befinner sig för närvarande i ett tillfälligt uppehåll (igen, jag vet, men det är meningen att det ska vara temporärt den här gången också) medan rhubarbfool utforskar andra spännande medier och kommunikationsformer (om man med "andra spännande medier och kommunikationsformer" menar närradio, vilket man givetvis gör).

Behold, children, det är jag om 30 år:

Julens höjdpunkter:

2008-01-01T23:58:00.001+01:00

1. Några hederliga omgångar Super Mario Bros 3 med Mårten på hans gamla 8-bitars (jag spelar fortfarande Luigi och han Mario så att det står M respektive L framför hur många liv vi har kvar, den oerhörda smidigheten i detta tilltalar fortfarande, efter alla dessa år, den lilla spillra av sinne för ordning och reda som ligger begraven djupt i mitt innersta)

Nu jävlar blir det SMÖRJ

Hata vattenvärlden

Koncentrationen är djup

2. En ny TV inköptes på det gamla hederliga svenneeventet mellandagsrean (den tar upp ungefär 25% av mitt vardagsrum, I love it). Dock missbedömdes storleken på kartongen en smula och eftersom hela familjen närvarade vid inköpet och den enorma kartongen som TV:n låg i krävde en nerfällning av sätena i baksätet tvingades min mamma och min bror att typ ligga ovanpå kartongen (Mårten med röven stiligt upptryckt i fönstret) under den lite lätt ostabila färden från OnOff till föräldrahemmet. Ja, vi tvingades stanna jämte en annan bil vid ett trafikljus. Ja, de som färdades i den andra bilen tittade lite konstigt. Och ja, "Ett päron till farsa firar jul"-stämningen som vilade över hela resan var faktiskt ganska fin ändå, på något sätt.

Inga sura miner här, dock

Next up: Årets höjdpunkter. Jag måste bara vänta på min musa lite till först.

'Tis the season

2007-12-24T13:54:00.000+01:00

Medan jag sitter här och grämer mig över att jag tvingas vänta ända till 29/12 innan SVT får tummen ur och visar min favoritfilm "Ett päron till farsa firar jul" (damn you SVT, damn you!) så tillönskar jag er alla en god jul och så vidare (jag tänkte att det är smidigare att skicka iväg hälsningen här än via sms eftersom min mobilordlista väljer ordet "kuk" istället för "jul" som förstahandval vid knappkombinationen 5+8+5 och jag därför alltid får grava tvångstankar om att inte ha dubbelkollat stavningen innan jag skickat iväg sms av typen "Jag önskar dig en riktigt lång, skön och härlig jul". Och jo, jag vet att man har sig själv att skylla om man lägger in snusk i sin personliga ordlista men det är ju så dags att tänka på det nu).

Jag tänkte ge er alla en fin video som en liten kärleksgåva; luta er alltså nu tillbaka, känn julstämningen och njut av hur den nybotoxade gamla åttiotalhjälten Billy Idol, hans spastiska mungipa och en medmusiker som mirakulöst spelar en massa olika instrument samtidigt gör ett sista desperat försök att blåsa liv i karriären genom att göra en cover på "Jingle bell rock". Stor kultur tar aldrig semester!

All hail the juleskum

2007-12-07T13:45:00.000+01:00

Kort uppdatering över sakernas tillstånd:

1. Jag har nu varit konstant skittrött i fyra dagar. Jag somnar på tåget, somnar framför datorn, somnar klockan 19 på kvällen, ramlar, tappar saker, är otrevlig och slö samt allmänt trög, dum, osympatisk, ofräsch och rälig. Och innan någon sarkastiskt påpekar att ja men what else is new så vill jag förtydliga att det alltså är ÄNNU VÄRRE ÄN VANLIGT. Tänkbar diagnos är som vanligt aids, cancer, mask, ebolaviruset, något som kräver en gastroskopi och långvarig sjukhusvistelse bland människor som kräks, eller bara nära förestående död så där i allmänhet.

2. Jag kan glädja alla med den spännande informationen att Dracula-frisyren idag har gjort en storstilad comeback.

3. 10 min kvar av min lunchrast (1 timme och 10 minuter tills det är dags för mig att ta över telefonjouren, ringer ni till mitt jobb i eftermiddag kommer alltså JAG att svara, med min allra mest serviceminded röst). 5 min härifrån ligger Bogarts videobutik där det säljs juleskum i lösvikt. Man kan alltså (meningen som följer är som pornografi för mig) plocka ihop en så stor påse man vill full av bara juleskum. Åh, om jag bara orkat röra mig.

4. En dag, när vindarna bär, ska jag också skriva ett blogginlägg som är 1. längre än ett par rader och 2. har någon form av innehåll.

NSFW

...och jag dog en smula

2007-12-06T14:07:00.000+01:00

*infoga spontana lyckoexplosioner i min bröstkorg här*

Hur man tar itu med motgångar och bumps in the road

2007-11-29T18:43:00.000+01:00

1. Man tar sig i kragen, inser att det är dags att skåda sanningen i vitögat, skärper sig, känner hur man mognat, tar tjuren vid hornen, står för sina misstag, ber om ursäkt, är rak och ärlig, mesar inte ur och tar inte till några undanflykter.

ELLER

2. Man springer som ett skadeskjutet djur, gömmer sig i ett avskiljt mörkt utrymme en stund, letar efter ett spetsigt verktyg, gnäller om hur synd det är om en fast man inte gjort några som helst försök att få rätsida på situationen, funderar lite mer på de där spetsiga verktygen och tar sedan vägen om Videomix, där man inhandlar typ fem kilo godis som säkerligen är infested med vinterkräksjukan samt Harry Potter and the Order of the Phoenix till överpris.

Ni kan ju roa er med att fundera på vilken av de två skolorna här ovan jag tillhör medan jag sitter här och odlar min misantropi, hetsäter ytterligare några hekto juleskum och beskådar the doorway lean of lust ytterligare ett par (läs: ett femtiotal) gånger.

We spent the summer with the top rolled down

2007-11-27T21:07:00.000+01:00

Det här känns ju lite lagom olustigt, mest med tanke på att jag så sent som igår reflekterade över det faktum att den reklam som jag ser på min fejsbucksida är för 1. någon suspekt "dejtingsajt" (vilket vi ju alla vet är fancy talk för "dubiös eskortservice") samt 2. reklam för Sebastian Bachs nyutkomna soloalbum. Ehrm.

Got a fist of pure emotion, got a head of shattered dreams

2007-11-12T21:01:00.000+01:00

Det är dags för denna blogg att pop another cherry: Låt mig med stolthet presentera rhubarbfools allra första gästbloggare! Dagens inlägg kommer alltså att författas av min goda vän Sofie, som (och det är med illa dold avundsjuka jag skriver detta) har besökt en TAKE THAT-KONSERT. Eftersom Sofie är en mycket fin människa som liksom jag vurmar för det här med att sprida god kultur till massorna gick hon med på att författa en liten gästrecension med tillhörande stiliga egentagna bilder, och det är alltså denna ni ska få ta del av nedan. Jag har bidragit med bildtexterna, vilka alltså Sofie inte på något sätt kan lastas för.

Sofie, it's time for your close-up:
_______

Eftersom jag gärna vill bistå min goda vän Lina när hon ber så snällt kommer här en rapport från allas vårt favoritboyband Take Thats spelning i Köpenhamn i söndags!

Efter att ha vandrat från hovedbanegården i hagelstorm och minusgrader i vad som kändes som en oändlighet ("kun 10 minutters gang til Rådhuspladsen" my ass!) ankom min syster och jag till Forum ungefär en halvtimme innan dörrarna skulle öppnas. Eftersom det vid det här laget snöade var det inte så gött, vi blev rätt kalla och blöta. Väl inne upptäckte vi att det inte fanns någon garderob, åtminstone inte i vår VIP-sektion närmast scenen. Däremot fanns det gott om bajamajor, väldigt omtänksamt. Så det var bara att knyta tröjor och vinterjackor kring midjan och gilla läget. Det blev inte fullt så svettigt som jag befarade.

Sofie är jävligt peppad

Förbandet gick på klockan 19 och lät som James Blunt. Som alla förstår är detta inte någon komplimang. Asdåligt och tråkigt helt enkelt, som förband ju ofta är. Dock verkade det som om denne Jamie Scott haft någon typ av smärre hit i Danmark eftersom publiken faktiskt sjöng med i ett par låtar. Mycket märkligt. För övrigt bestod publiken, precis som jag misstänkt, främst av glatt kvinnfolk i åldrarna 23 till 35 år med några random killar (pojkvänner, bögar?) inslängda här och där. Som de vuxna och behärskade (ahem…) kvinnor vi alla var uppträdde folk också hyfsat städat, inga "Jason, take my virginity"-banderoller syntes till så långt ögat kunde skåda.

Så till huvudakten då. Vi hade sjukt bra platser ca 5-7 meter från scenkanten och hade därmed god överblick över hela spektaklet. Showen kan beskrivas som "extra allt" och innehöll både porrdansare, eldsflammor, datoranimeringar på storbildsskärmar, en promenad över publiken, nedfallande konfetti och så vidare. Det vill säga riktigt smaklöst och extremt underhållande.

Ljusshow. Classy shit.

Antalet klädbyten var så många att de inte gick att hålla reda på, men favoritutstyrslarna måste ha varit de slimmade träningsoveraller som gossarna var iklädda under ett par riktigt bögiga dansnummer.

WCT-ställ! Mark Owen sträcker på sig ordentligt och når upp till 170 cm.

Utseendemässigt – för det är ju det enda vi bryr oss om egentligen – var Jason stiligast såklart. Han bjöd på sitt första solonummer någonsin i form av "Wooden boat" från nya skivan, knappast ett mästerverk men det betydde ju att han fick stå längst fram och visa upp sig så det var ändå ganska angenämt. Sången lät inte så illa heller faktiskt men som sagt, det är ju sekundärt. Utseendemässigt – för det är ju det enda vi bryr oss om egentligen – var Jason stiligast såklart. Han bjöd på sitt första solonummer någonsin i form av "Wooden boat" från nya skivan, knappast ett mästerverk men det betydde ju att han fick stå längst fram och visa upp sig så det var ändå ganska angenämt. Sången lät inte så illa heller faktiskt men som sagt, det är ju sekundärt.

Inte Jason men väl en man som närmar sig de 40 i en fem storlekar för liten t-shirt. Detta kan som bekant aldrig bli fel! (T-shirtens passform ger ju dessutom en svaret på den brinnande frågan "Har Howard kvar sin bröstvårtsring?", vare sig man vill veta eller inte. Däremot ger den inget svar på den naturliga följdfrågan "Herregud, det är 2007, inte fan kan väl någon ha en bröstvårtsring fortfarande?", men man kan ju inte få allt).

Låtlistan mixade gammalt och nytt, där gammalt är det som räknas, undantaget den finfint episka "Rule the world" från filmen Stardust. Det blev ett av de snyggaste numren och under låten fälldes en gångbro ner från taket mellan huvudscenen och den mindre B-scenen ute i publiken. Denna bro, där Take That spatserade över för att bjuda publiken med sämre platser på lite närkontakt, befann sig cirka en meter till vänster om oss, en och en halv meter upp i luften. Hade vi varit en aning närmare hade vi säkert försökt antasta valda delar av gruppen, men det var tillräckligt nära för att kunna kasta lystna blickar och förjust utropa "iiiihhhh, två meter från Mark Owen!".

Mark Owen har väldigt få knappar knäppta i sin skjorta. Publiken ~~lubricerar~~ uppskattar detta.

Den största låtmässiga besvikelsen var "Could it be magic", på skiva mycket svängig men i kvällens Robbie-lösa version snarare som hämtad från Gary Barlows solokarriär, fintstämt och enbart pianokomp. Skandal!

En annan skandal kan också sägas vara bristen på naket hos Take That själva, det var alldeles för lite sådant. De kvinnliga dansarna, däremot, sågs ofta i enbart underkläder så av jämställdhetsskäl menar jag att även karlarna borde visat upp sig mer. Jason och Mark åtminstone, vi vet ju av erfarenhet (strandbilderna i Okej!) att dessa två herrar klär mycket bra i badbyxor och att Gary kanske inte gör det lika väl (här kan jag inflika den intressanta kuriosan att exakt samma badbyxbilder som Sofie minns från OKEJ minns jag från Smash Hits från samma tidsperiod. Jag var ungefär 17 vid tillfället och jobbade hårt på min alternativa/intellektuella image, men brukade smygköpa Smash Hits ändå på grund av idolbilderna på Graham Coxon. Lustigt nog minns jag idag inte så mycket av det övriga innehållet, men minnet av bilderna på Take That på badstranden, komplett med skojiga bildtexter av typen "Oi! Gaz! I've got sand in me trunks!" är fastetsade för evig framtid /L).

Den mest avklädda gruppbilden. Gotta love the bitch tits!

Allsångsfavoriterna "Back for good" och avslutande "Never forget" (med tillhörande armrörelser för publiken) och "Pray" får nog sägas vara kvällens höjdpunkter rent musikaliskt och stämningsmässigt. Inget går upp mot att höra 10 000 25-plussarkvinnor skråla med i gamla fina nittiotalshits och skrika som tolvåriga småtjejer. Värdigt. Det var alltså en mycket fin kväll i smakfullhetens tecken!

C'mon lads, let's touch each other for the encore! (och än en gång, publiken ~~lub~~...uppskattar showen)
_______

Känner ni? Känner ni hur avundsjukan river sår i era bröstkorgar? Jag ska dock försöka att inte vara bitter över att jag satt hemma och åt subwaycookies framför datorn när detta utspelade sig, utan istället på ett karaktäristiskt icke-missunsamt sätt glädjas åt Sofies högklassiga afton och, givetvis, tacka henne både hjärtligt och innerligt för att hon ville bidra med denna recension. Jag lovade henne också att hon skulle få en egen liten bildbyline, so Sofie, here you go:

(Sofie är alltså den som ser aningen mindre mordlysten och godissnaskande ut av de två kvinnorna på bilden)

Man lär sig den hårda vägen

2007-11-01T23:43:00.000+01:00

Man vet att man har en lång och hård dag framför sig när man träder in i jobbets omklädningsrum (garderob? jackavhängningsrum? klädkammare? ni förstår förhoppningsvis vad jag syftar på), tar en titt i den obarmhärtiga helfigursspegeln med betydligt mindre dämpad belysning än hemma och inser att man inte bara har lite tacosås på klänningen utan även att den frisyr som man i hemmets härd inbillade sig var en ledigt uppnålad och anspråkslös uppsättning i själva verket är en klockren replika av den klassiska Bram Stoker's Dracula-frisyren:

...och ibland är man mer nöjd med sitt liv än annars.

The horror, the horror

2007-10-21T23:58:00.000+02:00

Jag har ägnat delar (jag skulle vilja säga STÖRRE DELARNA, och hade kanske gjort det också om bara min självdisciplin hade varit aningen mindre icke-existerande) av helgen åt att försöka ta mig an det monster som är Lisas och min magisteruppsats eftersom jag tackat jag till att prata lite om det ämne som den behandlar (jag är för säkerhets skull lite kryptisk nu så att ingen omdömeslös individ med alldeles, alldeles för mycket fritid mot förmodan skulle få för sig att ge sig ut och googla efter spektaklet) på en temakväll på jobbet på tisdag. Oh holy hell vad det har gått dåligt. När jag fick frågan tyckte jag att det lät riktigt trevligt och i ett anfall av optimism (JA DET HÄNDER FAKTISKT) tänkte jag rentav att kanske är inte uppsatsen så dålig som jag minns den ändå (det HAR ju trots allt gått minst 1,5 år sedan jag senast befattade mig med den, bla bla bla) och se, jag hade faktiskt rätt i detta antagande - men det negativa med det hela var insikten att nej, den är ännu sämre. Åh, det kommer att bli så dåligt. JAG är så dålig. Nämnde jag att jag, förutom att vara dålig, dessutom helt saknar varje form av självdisciplin och därför inte heller har pallat gå igenom den ens hälften så mycket som jag nog borde göra för att framstå som, tja, lite mindre dålig? Jo, det gjorde jag. Åh. THE ANGST.

Men men, jag har i alla fall läst typ 800 sidor skönlitteratur samt tagit igen ungefär två veckors sömnbehov under helgens gång. Jag kanske kan inbilla mig att åtminstone det första av de två kan räknas som någon form av fortbildning?

I alla fall, inget kan ju så effektivt distrahera en från något man borde ta itu med som ett good old-fashioned kedjebrev/ifyllnadstest, så ni kan ju föreställa er den lycka som spred sig i mitt innersta när Anna taggade mig med testet "8 saker som jag aldrig, no way in hell, skulle få för mig att pröva på". Nu brukar jag ju förvisso försöka leva efter min evige hjälte Stephen Frys visa ord "I believe one should try everything once, except incest and line dancing" men förutom ovan nämnda avskyvärda styggelser, skulle jag aldrig heller få för mig att:

1. Fler gånger i mitt liv idiotplocka mina ögonbryn så att de är typ två små tunna halvmåneformade streck på halva pannan:

Anledningarna till detta är simpla: 1. Det är inte förenligt med ett par ögonbryn som av naturen tenderar att anta Noel Gallagher-esqua proportioner och 2. Det får mig att se ut som den tjocke i After Dark. Not so hot. Varför var det aldrig någon som sa något till mig?

2. Sitta längst fram i bussen och högljutt prata med busschauffören under resan.

3. Medverka i ett det är rent ut sagt för jävligt-reportage i kvällspressen om jag skulle hitta något äckligt i min mat alternativt skriva gnälliga insändare till lokalpressen och underteckna med signaturen "Realist" och sedan vara nöjd med mig själv för att jag "rutit till" eller "slagit näven i bordet".

4. Identifiera mig själv med utgångspunkt från min civila status ("Jag heter Therese och är 23 år, bor i Eskilstuna och är sambo med världens bästa Micke!", "Jag är en glad singeltjej på 31 höstar" etc.)

5. Byta mitt efternamn eftersom jag inte tycker att det är tillräckligt spännande och originellt att heta något som slutar på -sson. Eller byta namn av någon annan anledning heller iofs, jag tycker att det verkar väldigt skrämmande att plötsligt inte längre heta vad man heter.

6. Äta russin, BECAUSE THEY ARE VILE.

7. Se ett helt avsnitt av barnuppfostringsprogram av typen "Supernanny" på TV.

8. Befatta mig med vår magisteruppsats igen, post-tisdag.

Annars verkar det som om ingen mer än jag blev lite excited av Dumbledores utträde ur garderoben (se föregående inlägg), vilket väl bara kan tolkas som att de allra flesta har mer spännande liv än jag och därmed inte redan har ägnat alldeles för mycket tid åt att sitta och småfnittra över frågeställningar såsom "Undrar vilka obscena bilder det egentligen var som spelades upp i The mirror of the Erised när han kom med den genomskinliga ursäkten om de där strumporna?". Ni människor och er meningsfulla tillvaro, tss tss.

Jag visste det HELA tiden

2007-10-20T10:49:00.000+02:00

Jag ska blogga mer snart, jag måste först bara få uttrycka min glädje över det här:

ALL WAS WELL!

Nu återstår bara 1. den eviga frågan: butch eller bitch? och 2. väntan på tillkännagivandet om Remus och Sirius också (även om det kanske är överflödigt för jag menar VI VET JU ALLA REDAN). Kom igen nu JK Rowling, don't be shy!

Varje dag lär man sig någonting nytt

2007-10-09T22:00:00.000+02:00

Klatschigt färgade strumpbyxor, i teorin:

Klatschigt färgade stumpbyxor, i praktiken:

Just say no, flickor. Just say no.

Och hur skulle detta kunna bli något annat än the best shit ever ever EVER?

2007-10-09T18:31:00.000+02:00

Ja, det var helt och hållet en retorisk fråga.

AmenförrHELLvete

2007-10-06T15:35:00.000+02:00

Jag förstår inte varför jag väntade så länge med att se filmen "Hata Göteborg". Den är inte bara full av välbekanta vyer från mina hemtrakter (jag antar att alla som är uppvuxna i större städer inte kan relatera till den buzz vi andra fortfarande får när vi ser ställena där vi som barn har lekt på TV, ni skulle varit med när jag och Carro till vår förtjusning såg Dalaplan figurera i ett dubiöst reportage i Uppdrag Granskning och hört de exalterade skriken vi utstötte, så hade ni förstått), utan den var även fylld av ett par, kanske förvisso inte behagliga men ändå, insikter.

Såsom denna, till exempel: När jag är riktigt jävla ociviliserat arg pratar jag precis så här:

Jag förstår att detta kanske förstör de visioner av mig som vän, storögt flickaktig och något av en blyg viol som jag är säker på att vissa läsare fått, men detta är alltså den bittra sanningen och det är lika bra att jag ser den i vitögat.

Nya friska tag

2007-09-13T22:23:00.000+02:00

Man lär sig av sina misstag, så nu blir det inte några glada glada utrop som annonserar min storstilade återkomst och som sedan bara följs av den deprimerande insikten att jag verkligen inte har någonting vettigt att säga. Men så småningom kommer de ju ändå krypande, ögonblicken då man inser att man inte riktigt kan finna en outlet för en del av det som rör sig i ens huvud någon annanstans, för jag menar, var, förutom i den här bloggen skulle jag kunna kunna sätta ord på mina känslor när det gäller brännheta ämnen såsom detta (INGET GODIS PÅ VIDEOMIX? ALLTSÅ JAG ÄR INTE DEN SOM ÄR DEN MEN NU ÄR DET PERSONLIGT, YOU COMMIE BASTARDS!)? Hur skulle jag spendera de delar av min fritid som inte ägnas åt dubiös surfning, kvalitets-TV av typen Kyle XY och spännande experiment med den FANTASTISKA creme brulée-brännaren jag fick av jobbet i födelsedagspresent efter att ha droppat en diskret hint om att jag ansåg att innhavande av en sådan sådan kanske är det ultimata tecknet på att man till slut inträtt i vuxenvärlden (alltså man kan LÖDA med den! Och grilla marshmallows!)? Var skulle jag kunna uttrycka alla de tankar som annars bara försvinner som isarna när det blir vår, som min man Orup hade sagt (exempel på en sådan tanke: När Orup sjunger "som isarna när det blir vår, som lockarna i ett dyblött hår, försvann du och jag ska alltid sakna dig", menar han att det uppstår lockar i ett hår när det blir vått, och att dessa tidigare icke-existerande lockar sedan försvinner som isarna när det blir vår när håret väl blir torrt igen? Eller menar han att ett lockigt hår blir rakt, det vill säga lockarna försvinner som isarna blaha blaha, när det blir blött eftersom vattnet tynger ner håret? Jag menar ni ser, jag har så många problem att brottas med!)? Och var skulle jag rimligen kunna publicera en lista över saker som jag trodde att jag skulle ha upplevt innan jag blev vuxen men kan konstatera att jag fortfarande inte har åstakommit trots att jag numera faktiskt är 30 år och nästan en månad? Ingenstans I tell you, ingenstans.

Så:

NÄR JAG VAR UNG OCH NAIV, OCH DÅ VILL JAG GÄRNA PÅPEKA ATT JAG INTE MENAR TYP 22 UTAN SNARARE 13, VAR JAG ÖVERTYGAD OM ATT JAG NÄR JAG GJORDE MITT DEFINITIVA INTRÄDE I VUXENVÄRLDEN CIRKA SEPTEMBER 2007 SKULLE HA...:

1. ...varit i innehav av en svallande mörk hårman. Detta kan förmodligen skyllas på min farmor, som någon gång när jag var typ åtta gissade att jag skulle bli mörkhårig som vuxen eftersom jag i princip är ensam i släkten om att inte vara linblond och blåögd. Jag spenderade följdaktligen stora delar av mina tidiga tonår i övertygelse om att jag när jag blev vuxen skulle ligga inne med en svallande, tjock, blank, vågig och korpsvart Katitzi-man. Det gick ju lite sådär med den saken.

2. ...idkat sexuellt umgänge med Joey Tempest. Inte på något sätt ens i närheten av att vara infriat och tack gode gud för det.

3. ...two words: EGEN PONNYHÄST.

4. ...en fast inkomst, stabila relationer, meningsfull fritid. Ungefär lika likely to happen som det där samlaget med Joey Tempest.

5. ...skaffat mig en karriär som rockgroupie i Los Angeles. Jag och Frida har nu med illa dold förtjusning sett ett antal avsnitt av det tidigare omtalade programmet "The Rock of Love with Bret Michaels" och visst, det är kanske bara en säkerligen ganska ohälsosam kombination av masochism och nostalgi, men ju mer jag ser av brudarna (eller "skanky ho bags", som de gärna refererar till varandra som) och min gamle barndomsidol Bret (bär peruk och högst osmickrande blottarrockar samt referar konstant till sin penis, vilken vi ju alla mer eller mindre ofrivilligt fått se in action i hans och Pamela Andersons sextape och här vill jag gärna vänligt men högst bestämt inflika att DET VAR INTE JAG SOM LADDADE HEM DEN), ju mer väcks en liten, liten sorg inom mig över att jag inte infriade dessa planer. Det går iofs över ganska fort igen, men ändå. I alla fall, vi har det sista avsnittet kvar nu och det står mellan den obehagligt unga rosahåriga alternativbruden Jes och den slitna Las Vegas-strippan Heather som inte tvekar inför att klä sig i turkosa spandexklänningar med strassbroscher mellan silikonbrösten när det är dags för utröstningsceremonierna (det vill säga, Bret delar ut backstagepass och ställer den brinnande frågan "will you stay in this house and rock my world?") Jag håller GIVETVIS på Heather.

Och än en gång, var förutom i denna blogg skulle jag kunna unleash tankegångar som dessa på världen och sedan ändå kunna slippa att se de frågande/milt föraktande reaktioner som de förmodligen framkallar? Ingenstans I tell you, INGENSTANS. Så, tillbaka. For the time being. You know the drill, vid det här laget. Och tack förresten till er fina fina människor som saknat mig och/eller hotat mig med stryk, jag har saknat er också. Nu satsar vi på mindre än en månad till nästa gång!

Pop go my ovaries

2007-09-05T23:14:00.000+02:00

Men DÄR ser man.
Det kan väl inte vara så värst dyrt att hyra sig en liten spartansk övernattninglägenhet ~~i stalkingsyfte~~ i Trollhättan över vinterhalvåret?

Om sakernas tillstånd

2007-08-28T21:37:00.000+02:00

Ehrm. Jag glömde mitt lösenord.

OK, sedan sist då: Jag har färgat mitt hår mörkt igen, trots de kval som jag genomgick för att få det ljusare. Jag ser nu inte längre ut som Jepson, utan är tillbaka på utgångsläget övervintrad goth/jättebebis. Vete fan om det är så mycket bättre, men så är det. Jag har som sagt börjat jobba igen. Jag har funnit mig själv på Stortorget, dansande till de ljuva tonerna av Hasse "Kvinnaböske" Andersson medan jag halsade ur en flaska Koskenkorva. Jag har i vanlig ordning betett mig som om jag var antingen 13 eller 60, men sällan på ett sätt som känns representativt eller värdigt för en person som befinner sig i spektrat däremellan. Jag har fortfarande inte storstädat min lägenhet. Jag har haft djupsinta tankar av typen "borde egentligen inte, logiskt sett, alla hippa nu rave-kids tilltalas av tanken på att klä sig i crocs? " och "varför är alla framgångsrika svenska friidrottare albino?" (i övrigt har jag, vill jag gärna påpeka, naturligtvis INTE tittat på ens en minut av friidrotts-VM - även jag har mina gränser när det gäller lågkvalitativ underhållning. Detta benhårda ställningstagande beror helt, om än inte enbart, på faktorer såsom att 1. Stefan Holm fortfarande är Sveriges fulaste man och 2. Min gamla favoritatlet/skivartist/porrentreprenör Jimmy Nordin inte längre är aktiv. Jag saknar dig, Jimmy! Jag saknar dig djupt!). Jag har mottagit ett utskick i brevlådan om att korsningen utanför mitt hus ska asfalteras om, vilket skall ske nattetid ("vi försöker minimera störande buller", I MIN RÖV!). Jag har, förutom det här med asfalteringen då, förstått att Daolaplaon numera är THE PLACE TO BE (enligt rykten har Timbuk siktats på det lokala sushistället, oh be still, my trembling heart) och det prospektet är väl all fine and dandy så länge inte några jävla svennehipsters à la den nya, pinsamt skitnödiga, JC-reklamen kommer och snatchar de nyinkomna godbitarna i Irenes Shop. Vidare har jag insupit en del god kultur (jodå, igår såg vi Scary Movie 4, till exempel), jag har läst lite böcker, jag har haft lite magkatarr, jag har ätit lite kräftor.

Inte mycket nytt under solen alltså, som ni ser.

Kan i alla fall, om någon av någon outgrundlig anledning skulle ha tvekat, meddela att the doorway lean of lust var exakt lika underbar som jag mindes den. Alla tre gångerna. Och jag är medveten om hur ovärdiga mina prepubertala intressen är ~~så jag ska inte skriva om dem här mer nu~~ (ändrade mig).

Back once again with the ill behaviour

2007-08-25T17:08:00.000+02:00

Jag lovade mig själv att jag skulle skriva ett nytt blogginlägg om/när någon skrev en "Lina, kom tillbaka, alla i det som vissa helt distanslöst glatt kallar för den svenska bloggosfären - där du ju är en ACK så prominent person - saknar dig jättemycket, och det tomrum du lämnat efter dig kommer aldrig att kunna fyllas"-kommentar, trygg i förvissningen att detta aldrig skulle inträffa. Nu har däremot inte mindre än TRE personer (vilket förmodligen är alla som läser överhuvudtaget, but alas...någon minns mig!) skrivit (betydligt mer sansade) kommentarer om att det fan är dags för mig att ta mig lite i kragen och detta är väl ett tecken om något på att det är dags för mig att släpa mig upp ur min dvala och skriva något igen. Det var ju, onekligen, ett tag sedan sist.

Och jag ska, imorgon. Jag lovar. Ikväll ämnar jag dock (skamlöst) återuppleva the doorway lean of lust, och jag antar att detta kan tolkas som att 1. en kvinna måste faktiskt prioritera och 2. the more things change, the more they stay the same.

Men nu har jag lovar i alla fall, så nu vet jag att jag måste proverb-sparka mig själv i röven och allt det där, och det var väl bara det jag ville ha sagt egentligen. Hörs imorgon då.

Stumble to the kitchen, pour myself a cup of ambition

2007-07-29T17:04:00.000+02:00

Ja, här var det lite bloggsemester, då. Jag skyller min ineffektivitet på att jag har börjat jobba igen efter en ganska lång tids ~~parasiterande på samhällskroppen~~ ledighet och även om det både är schysst sådär i allmänhet och onekligen nyttigt för mig att aktivera mig en smula, är det plågsamt tydligt att mina energinivåer inte riktigt har återhämtat sig till ett leverne där det ingår större ansträngningar än att förflytta sig mellan typ balkongen, datorn och sängen (Jag: "Herregud, vad har jag gjort av min lediga tid egentligen?" Carro: "Vadå, du har ju läst Harry Potter, sovit och surfat på familjeliv.se?" Jag:"..."). Detta har resulterat i att det enda jag gör efter hemkomst på kvällskvisten är att kollapsa i en avdomnad hög (någon som läser detta skulle kanske i och för sig kunna hävda att påståendet ovan är felaktigt och att jag istället har ägnat stora delar av nätterna åt surfning av det ibland aningen dubiösa slaget, men detta förnekar jag naturligtvis). Förhoppningsvis återkommer jag i alla fall ett bra tag innan min dygnsrytm har reparerat sig, vilket jag uppskattar kommer att bli någon gång i mitten på november ungefär. Toodles.

Bollen nu i nätet smaskar

2007-07-21T21:44:00.000+02:00

Jag vet att jag ibland har utnämnt ett och annat videoklipp till världens bästa video här i bloggen vid ett par olika tillfällen.

Jag skulle nu vilja ta tillbaka allt jag sagt. Nästa gång jag drabbas av någon omedelbar och övergående förtjusning och glatt utropar "Best video ever!" så är det med andra ord helt OK att ta mig lite åt sidan, lägga en förmyndande hand på min axel och säga "Nej, Lina. Det här är inte världens bästa video. Världens bästa video, och framförallt världens bästa låt, är ju...:"

Favoritbitar (ett axplock):
*Det snygga fade-outet "Harrliga hajaklackar...klackar...klackar...klackar"
*Rimmet "Toftavallen/den stora fotbollsknallen"
*"Publikens jubel" som kan höras bakom den skönklingande sången
*Den fräcka synthslingan
*Alla referenser till "folkfest" och dylikt, vilket hänvisar till typ de tre gubbar som brukar släpa sig iväg för att se på hemmamatcherna. En inte helt vågad gissning är detta är samma gubbar som de som fascinerat brukar stå och titta på när det typ är vägbygge på gång.

Denna magnifika video har för övrigt snokats upp på Facebook, det första internetcommunity jag joinat i vuxen ålder (det där var långt ifrån sant, men ändå). I think I kinda love it, så jag vill gärna uppmana alla att gå med så att, ni vet, jag också får lite kompisar.

Och jag somnade, så jag har inte läst ut Deathly Hallows ännu. Det kommer att bli en lång natt.

All good things must come to an end

2007-07-21T14:32:00.001+02:00

Åh, Deathly Hallows. Åh, PROFESSOR SNAPE. Åh, jag är verkligen en djupt sorglig människa.

I alla fall, nu har "hjälp, nu har jag ju bara jättelite kvar och sedan är det SLUT"-tvångstankarna som väntat satt in, så jag väljer att ta en liten paus för att sova och publicera det här spännanande memet som jag fyllde igår innan jag tömde sms:arkivet för första gången sedan jag köpte min telefon, vilket var typ i...september? Nu är dock allt raderat och utplånat, inklusive eventuella obscena sms om Måns Zelmerlöw som rent teoretiskt kan ha skickats från min mobil under melodifestivalen, och då är det ju i princip som om det aldrig har hänt!

Anyway.

Gå in på inkorgen och tryck uppåt två gånger. Vad står det i det sms:et?
När ska Petter göra misstaget som förstör allt? Tiden börjar ju rinna ut!
Det här är alltså skickat under EM-kvalmatchen Sverige – Spanien. När var det, ett år sedan? Som sagt, en rensning i inkorgen har varit välbehövlig. I alla fall, meddelandet syftar så klart på allas våran Petter Hansson som i matchen i fråga oväntat förvandlades från snudd på mobbobjekt till stabil försvarsklippa. Och Allbäck snurrade upp Puyol. Det var i sanning en märklig kväll, och som sms:et antyder var det väl kanske ingen som riktigt trodde att det det kunde vara annat än för bra för att vara sant.

Tryck därefter uppåt 13 gånger. Vem har skickat det sms:et?
Frida.

Vad står det i sms:et under?
Hrmpf. Jo. Du är väl välkommen då. Men då jävlar förväntar jag mig en liten sång- och danspresentation när jag långsamt äter Mr. Bacon.

Vem skickade det sms:et?
Också Frida. Mr. Bacon är för övrigt en klassiker ur den lokala pizzamenyn - ingen har smakat men namnet är onekligen skönklingande. Och jag minns inte vad jag gjort mig skyldig till (glömt att ta med mig något, säkert) som skulle föranleda att jag inte skulle vara välkommen, men jag tror att vi löste det.

Vilka sms gör dig gladast?
De som bär glada nyheter, såklart. Jag är även förtjust i "hm, jag kom just att tänka på en sak, det här låter kanske lite märkligt, men…"-sms, ju mer udda desto bättre.

Hur många sms har du i inkorgen?
Så jävla många (uppdatering! Numera inte alls lika mycket, utan bara ett gäng gravt ångestladdade från Harry Potter-kön i Stockholm från Ewa i natt samt morgonens klassiker "Haha, det är en finsk bög på tåget!")

Vad står det i ditt 34:e sms?
Den kanske är det på scen men inte när det behövs…tror och hoppas jag iaf.
Här förstod jag inte riktigt vad diskussionen handlade om, tills jag kollade sms:et under och insåg att det som avhandlades var det på denna blogg ständigt aktuella ämnet mikropenis.

Nu när du ändå är där mitt i allt.. tryck neråt 5 gånger. vad står det?
Haha, låten "life" på vh1, du vet den med de fina rimmen "ghost" och "rather have a piece of toast". Klass!
Från Sofie. Jag sms:ade givetvis tillbaka en referens till den klassiska historien om hur min bror länge trodde att låten i fråga var en svensk kärlekssång, framförd till/om en man som hette Leif, tills han en dag lyssnade lite noggrannare och upptäckte att texten var på engelska (humorn i detta går förmodligen bäst fram till de med insikt i den skönklingande Helsingborgsskånskan).

Vad står det i det 15:e mottagna sms:et?
Den får vänta tills nästa år. Tillsammans med det konstgjorda vattenfallet och minibaren.
Carro har renoverat sin balkong, jag frågar om hon har köpt "åh det är så härligt, nu kan man sitta på Mascots uteservering året om!"-gasolvärmare.

Och i det 3:e?
Nice. Kanske en bit choklad tills senare när man blir tvungen att äta bort sin skam.
Jag och Märit gör oss förberedda för Daniel Radcliffe-intervjun på Conan igår.

Vad står det i ditt mest privata sms?
De ska du väl ta och skita i.

Vilket är det gulligaste sms:et du någonsin fått?
Alltså, jag blir ju lite rörd bara folk tänker på mig. Minns att jag finns och så där. Snörvel.

Vad har du för mobil?
Jag svarar med här lika knivskarpt som när min körlärare en gång frågade mig vad mina föräldrar hade för bil till övningskörningen: "Öh, jag vet inte riktigt…en röd?"

Nu ska jag fan sova (förra gången jag försökte, för ett par timmar sedan, ringde det någon och trakasserade mig om att förnya min Sydsvenskanprenumeration och well guess what baby, om jag någonsin funderat på det så har jag fan strukit de tankarna nu) och på så sätt effektivt undvika hippies och dylikt (jag vet att jag tidigare offenliggjort mina tendenser att bejaka mitt inre Möllantroll, men jag inbillar mig att måttfullhet är nyckelordet) på den lokala Möllevångsfestivalen ("av folket, för folket", haha). Nightynight.

Det är rent ut sagt för jävligt, DELUXE EDITION

2007-07-18T21:20:00.000+02:00

De tar in en för att man inte ska vara en fara för sig själv eller någon annan och så händer det här!

Don't fight it

2007-07-16T19:25:00.000+02:00

Ni vet ju att ni också vill skapa en Simpsonsavbild av er själva.

Ge mig nu en tröja med en rosa donut på och jag skall dö som en lycklig kvinna.

My little dog is feeble, weak and old

2007-07-15T23:58:00.000+02:00

Ikväll har det lagats och ätits lätt obscena mängder sushi:

...och jag fick en fin present:

Jag hoppas för övrigt att alla, i likhet med min depraverade bekantskapskrets, peppar ordentligt inför Hasses spelning på Stora scenen på Malmöfestivaolen?

Efter detta spelades det sällskapsspel, där höjdpunkten var utmaningen "lista Sveriges fem genom tiderna mest berömda chefer" vilket fick en person i sällskapet som av ren hänsyn samt the goodness of my heart ska få förbli anonym att skriva ner det i dessa sammanhang kanske lite otippade namnet Per Sinding Larsen ("men han är ju nöjeschef på SVT!"). Jag vann en (moralisk) seger och bejakade sedan mitt inre Möllantroll genom att ta mig hem barfota genom Södra Innerstaden som luktade svagt (men på inget sätt obehagligt) av blommande växter och något som vagt påminde om grillad kyckling, samtidigt som jag filosoferade över hur mycket jag gillar att gå barfota på asfalt (jag kom fram till att det förmodligen har något att göra med härdade fotsulor som uppkommit som ett resultat av barfotaspringande över barr och kottar i de ostskånska furuskogarna, något som jag ägnat mig åt varje sommar under min uppväxt).

Jepp, it's been a good night.

En kort insikt i en sjuk kvinnas hjärna:

2007-07-14T00:34:00.000+02:00

Åh herregud, Professor Snape, mmmmmyessss.

Det är rent ut sagt för jävligt

2007-07-06T13:14:00.000+02:00

Så vet du att du är från landet: du blir vid nära 30 års ålder fortfarande lite hemligt exalterad när din uppväxthåla nämns i rikstäckande medier, och detta även när nyhetsrapporteringen inte direkt är av det muntrare slaget. Här har vi dagens exempel (ja, jag detaljstuderade även bilden medan jag mumlade "oooh, just det, det är ju där!"). Children of the city, ni kommer aldrig att förstå.

I rapporteringen om monsunregnet som jag egentligen uppskattar lite i hemlighet eftersom det ger mig en helt legitim ursäkt att bara sitta inomhus och sunka (undrar just hur det är på Roskilde egentligen, hehe) hittade jag även till min stora glädje ett bidrag till min växande samling av "det är rent ut sagt för jävligt"-artiklar, som jag även har skrivit om här. Den perfekta "det är rent ut sagt för jävligt"-artikeln är alltså en av nyhetstorkans (notera försöket till ordvits) mer sympatiska biverkningar, och karaktäriseras av åtminstone ett par av följande kännetecken:

1. En representant för "vanligt folk" (hädanefter benämnd "den drabbade") anser sig ha råkat ut för något förfärligt (exempel), gärna någon form av oförätt.
2. Den inträffade händelsen/oförätten ska gärna vara något som är självförvållat, alternativt något som med lätthet hade kunnat undvikas genom att vara mindre snål (exempel), korkad (exempel) eller godtrogen. Den drabbade ska dock insistera på eller åtminstone antyda att någon annan borde ta ansvaret, i synnerhet det ekonomiska.
3. Det ska vara uppenbart att det inträffade i första hand borde tas upp med någon ansvarig (till exempel kan man ju, om man hittat något äckligt i sin mat, kontakta inköpsstället, tillverkaren eller någon form av laboratorium som kan undersöka "fyndet"), men istället har den drabbade valt att kontakta kvällspressen i första hand i hopp om att få uppleva sina 15 sekunder i rampljuset alternativt tjäna någon hundring på den publika förnedringen (exempel).
4. Finns det på något sätt ett barn inblandat ska detta faktum lyftas fram, gärna i rubriken (exempel).
5. Artikeln ska, som synes i samtliga ovanstående länkar, illustreras med en bild där den drabbade poserar med en uppgiven och bedrövad min. Den drabbade måste alltid ha på sig sunkiga kläder, för "vanligt folk" klär ju inte upp sig för kvällspressen i onödan (är det sommarhalvår och den drabbade är en gubbe är det självklart ALLTID lämpligt att köra med den klassiska bara bringan). Eventuella barn bör givetvis vara med och posera, och bör då inta den klassiska "gråtande barn"-posen med nedböjt huvud och utstucken underläpp. Den klassiska tummen ner-posen (exempel) sätter pricken över i.

I alla fall, dagens bidrag kommer från Catharina i Stövelstorp. Det regnar ute - kommunen borde ta sitt ansvar!

Och bara för att, min all-time favourite: Det låg en penis i ketchupen!

Och jo, dementin dök upp någon dag senare. Penisen var någon typ av svamp.

Så, nu är det bara att luta sig tillbaka och vänta på en annan "det är rent ut sagt för jävligt"-favorit som brukar dyka upp varje sommar: Bilden på det gråtfärdiga barnet på stranden och en rubrik i stil med "Simon, 3, kan inte bada på grund av algblomningen". Det är ju lika givet som bilden föreställande det glada barnet på stranden (gärna med nyllet inkletat med glass) på sommarens första varma dag (jag har en vision om hur snacket går på tidningsredaktionerna: "Vad säger du, har det skett ett folkmord? Naturkatastrof? Statsministern är död? Ja, jag ledsen men idag är det ju faktiskt VARMT och nu har vi ju en så fin bild till framsidan, lille Pontus tar sommarens första steg i vattenbrynet, endast iförd naken röv och simring..."), och det lär väl handla om max någon vecka nu innan det dyker upp.

Mysig hemmakväll med Halénskatalogen

2007-07-05T18:30:00.000+02:00

En gång har jag beställt ett par skor från Halénskatalogen (jag kan för övrigt fortfarande knappt gå i dem, och de är med andra ord förpassade till den ständigt växande skaran av skor som bara kan användas vid restaurangbesök och andra stillasittande aktiviteter). Givetvis ska man aldrig, aldrig beställa något från ett postorderföretag, för alltsedan jag klickade hem de där skorna har jag överösts av kataloger och "oemotståndliga erbjudanden" från Haléns - det faktum att jag visat en så fantastisk motståndskraft och aldrig mer beställt något har inte på något sätt avskräckt dem.

Och så var det alltså dags idag igen. Jag låg intet ont anande i sängen och mös över tanken på att folk just i detta nu befinner sig på Roskildefestivalen i det vidriga monsunregnet som härjar utanför (som tidigare påpekats så är jag en vidrig människa) när Halénskatalogen landade på min hallmatta med en ljudlig duns, och eftersom jag ju knappast hade något bättre för mig bestämde jag mig för att verkligen läsa igenom den grundligt den här gången. Speciellt siktade jag in mig på min favoritsektion, det vill säga de underbart tacky kompletta sovrumsmöblemangen, som till min stora sorg i år var begränsade till två stycken. This is where the magic happens...:

"Venezia"

Min personliga favorit, "Florence"

Alltså, speglar i sänggaveln, det här är sannerligen inget för den mer understated typen. Dock var jag lite besviken på att de verkar ha tagit bort en favorit jag minns från förr, det lite mer "ungkarlslya '87"-betonade möblemanget i ebenholtsimitation med krominslag och rejält med speglar. Det kan väl aldrig ha varit så att det inte sålde så bra? Jag menar, vem hade inte omedelbart slängt sig på rygg på satinlakanen där om man hade kommit hem till en man som valt denna smakfulla stil på inredningen? Det är så mycket man inte förstår.

Sagan om den fruktade Femte Elementet-frisyren

2007-07-05T11:44:00.000+02:00

Den här dagen ska enligt planerna ägnas åt mitt årligen återkommande (och årligen misslyckade) projekt "bleka ner hårfärgen till en trevligt ljusbrun kulör". Jag har blickat in i min kristallkula och spår, vis av erfarenhet, den här händelseutvecklingen:
Före:

Efter:

________________
UPPDATERING EFTER TVÅ BLEKNINGSOMGÅNGAR:
Före:

Efter:

Skjut mig.

Så var det den lite längre versionen, då

2007-07-05T01:38:00.000+02:00

Åh, Rufus, Rufus, Rufus.

Det var, utan att gå in på tråkiga detaljer, ett jävla debacle runt hela Göteborgsresan. Men, det löste sig till slut, och jag och Daniel parkerade oss förväntansfullt på ett Öresundståg vid lunchtid på söndagen, vilket gjorde att vi missade Josefin som haft metalhelg i Göteborg på centralen med typ 20 minuter (damn!). Annars flöt dock resan på bra, trots att halva Sydsverige befann sig på samma tåg och det faktum att Daniel spenderade delar av resan med att lyssna på "Oh, när ni tar saken i egna händer" på min ipod och glatt sjunga med medan, inbillar jag mig, resten av kupén skruvade lite besvärat på sig.

Att "Oh, när ni tar saken i egna händer" befann sig på min ipod överhuvudtaget är för övrigt kanske inget vi behöver diskutera närmare.

I alla fall. Vi kom fram, och efter ett besök hos Daniels vänner började jag hetsa om att det var dags att gå och pressa lite ovärdigt i kön för att hamna långt fram. Dock visade det sig att det inte, som jag trodde, var tiden som konserten började som var angiven på biljetten, utan insläppstiden, vilken alltså var mer än en timme senare. Den här insikten kom vi tyvärr inte till förrän efter att vi hade ställt oss i det vi förmodade var kön, ignorerat det faktum att den innehöll oväntat många 40+are med barnvagn och picknickkorg, och sedan till vår förskräckelse sett att alla andra i kön verkade ha biljetter inte till Rufus utan till Bo Kaspers orkester (alla eventuella rykten om att jag kan ha varit aningen för hysterisk när jag upptäckte detta och exklamerat min avsmak lite väl tydligt inför de hugade Bo Kaspers-konsertbesökarna förnekas givetvis bestämt).

Nåväl, vi kom in i alla fall (efter att ha druckit världens minst prisvärda öl - ja, det förekom yttranden av typen "för den här summan hade man fått typ EN LITER öl på Sapla!" - och sedan stått i rätt kö) och nu ska jag vara kortfattad igen: Jag har aldrig sett något bättre i hela mitt liv. Det var fullkomligt jävla briljant. Det förekom flygel, folksång, klädbyten, strassbroscher, strumpbyxor, fantastiskt band, helt jävla fantastisk sång, en banjo och mellansnack om att det är svårt att få ragg i Stockholm (tydligen en gammal historia som fortfarande omges av en viss bitterhet, vilket väl får anses vara lite bedårande samtidigt som det framstår som högst osannolikt). 14th street spelades, och det räcker för att jag inte ska kunna ha några som helst negativa synpunkter på låtlistan. Och det är så svårt att skriva sådant här utan att vara klyschig, jag får just nu en liten utomkroppslig upplevelse där jag betraktar mig själv med avsmak, men ändå: det var utstuderat fast på det perfekta sättet, inte på det pinsamma. Det var så otäckt begåvat och oklyschigt och ändå vad man förväntade sig på samma gång. Det var intensivt fast med distans (än en gång, den bra sorten), det var så vackert och det var så bra. Jag klamrade mig lätt desperat fast vid kravallstaketet och misstänker att jag kanske, ähum, hulkade lite tyst för mig själv av ren hänförelse vid ett par tillfällen, och efteråt kunde jag typ knappt stå på benen (nämnde jag att det var varmt? Det var så jävla varmt!). Vissa lite vekare individer sökte sig ju längre bak i lokalen alternativt (säger ryktet) svimmade, men jag valde istället hålla fortet och sedan köpa kranvatten för 15 kronor glaset tills jag hjälpligt kunde vingla genom den spydoftande allén (det måste ha kommit från någon växt, Göteborgs stadsträdgårdsmästare har med andra ord en del att jobba på) utanför på väg hem till Daniels polare och det var värt det. Det var utan minsta anstymmelse till tvekan värt det.

Stockholm den andra december nu då, säger ryktet. Jag är där, trots att jag i samband med den här resan egentligen proklamerade att jag numera aldrig mer ska resa norr om Hallandsåsen annat än i extrema undantagsfall, jag är så jävla där.

Mer arkebusering åt folket

2007-07-03T18:29:00.000+02:00

Mitt kära internetragg Ewa efterlyste för ett tag sedan fler inlägg i kategorin "de ska bli de första i kön till arkebuseringen när revolutionen kommer", och jag tänkte spontant att här har vi en utmaning som väl inte kommer att kräva någon större ansträngning från min sida - jag brukar ju vanligtvis ha en rätt lång dödslista under arbete i mitt undermedvetna.

Men sedan försökte jag, och till min förskräckelse kom jag nästan inte på någon alls som förtjänade en placering i den nämnda kategorin - jag till och med såg på barn och tänkte "ah, vad de är fina ändå, de små". OK, det var bara ett barn förvisso, och jag tyckte mest att han var charmig eftersom han stod framför mig i Konsumkassan med de sympatiska inköpen "tre jättepåsar chips och fotbollstidningen Goal", men ändå! Något måste vara fel, jag skyller på att jag antingen omvandlats till en bättre människa efter att ha sett ljuset under måndagskvällens underbara begivenheter (se föregående inlägg samt det utförliga nördandet som jag tänkte hänge mig åt efter att jag och Sofie har intagit dagens hett efterlängtade rabatterade sushilunch), eller så lär det väl vara något hormonellt. Sannolikt det sistnämnda, om jag nu ska rannsaka mig själv lite.

Nåja, förvirringen varade i alla fall inte så länge, och jag lyckades i alla fall komma på ett par personer som platsar på arkebuseringslistan. Och jag behöver väl inte påpeka självklarheter som att det är utan inbördes ordning eller att listan kommer att fyllas på efter hand?

1. Individer som sitter i ett tåg längs med västkusten och som när tåget befinner sig i höjd med Helsingborg blickar ut över sundet och högljutt exklamerar "Men guuu, äddedä DANMARK!?". Ärligt talat nu...

2. Efter tips från Daniels snälla vänner som lät mig sova hos dem i Göteborg har jag nu besökt forumen på sidorna brollopstorget.se och familjeliv.se. Åh herregud. ÅH HERREGUD! Mänsklighet, du skrämmer mig. Och just när jag trodde att jag hade sett och läst allt ett mänskligt öga och sinne kan klara så sa Sofie (som jag copy+paste:ade höjdpunkter till på msn) "har du varit inne på sektionen 'Känsliga rummet' ännu?". Oh dear! Jag känner att jag aldrig kommer att komma därifrån, jag uppskattar en god freakshow alldeles för mycket. Förmodligen kommer jag inom en snar framtid att go undercover som typ "Prinsessan Tindras mamma" och börja posta inlägg om hur jag hoppas att min blivande make ska be min far om min hand när innan han friar till mig (givetvis med ring i champagneglaset!) också. Eller å andra sidan kanske inte.

3. Artisten Dilbahar "Dilba" Svensson Demirbag, 36. PUCKO.

4. Alla som, till skillnad från mig, var innehavare av en tresiffrig summa pengar när biljetterna släpptes och därför såg Rufus på Operan i Köpenhamn igår kväll. Ja, jag är en missunnsam och allmänt vidrig människa.

5. Jag har gnällt över det här förut, men alla som kör med de fyra meter långa plastvaruvagnarna som ser ut som små bilar med sin bortskämda unge sittande inuti inne på Konsum! DET ÄR EN MATVARUAFFÄR, INGET JÄVLA TIVOLI och minstingen lär inte dö av att sitta och glo i en vanlig kundvagn, ni vet de där som är aningen mindre så att ni inte behöver köra in i röven på de andra kunderna eftersom ni inte kan manövrera den gigantiska småbarnsföräldervagnen, istället. Jag lovar att det är samma småbarnsföräldrar som kör plastvagnarna som postar i "Känsliga rummet" på familjeliv.se. Nu gäller det att försöka förtränga att det är dessa individer som för vidare sina gener till nästa generation, för det känns som att tankar såsom dessa kan komma att resultera i grav ångest inför framtiden och världsalltet. Förträng, förträng...

Nu blir det som sagt sushi. Ska träffa Sofie om 20 minuter, och jag har inte duschat ännu. Det ska nog gå bra det här.

Vi kan väl kanske börja med den korta versionen

2007-07-02T19:52:00.000+02:00

Jag är hemma från Göteborg igen. Där luktade spya.
Och jag kommer aldrig, aldrig att älska en annan man lika mycket som jag älskar Rufus Wainwright.

She goes down slow, like a shot of gin

2007-06-27T00:49:00.000+02:00

Här kan man läsa om det kommande (och av mig hett efterlängtade) tv-programmet och förmodade kulturella mästerverket "The Rock of Love with Bret Michaels". Det finns även en trevlig bild som med kuslig precision visar exakt den vision av framtiden som jag hade när jag var tretton och min enda dröm om vuxenlivet kunde sammanfattas med orden "slampig hårdrocksgroupie" samt "ligga med valfri medlem i Poison":

Ungefär som hon i den röda klänningen hade jag tänkt mig att jag skulle se ut (och när jag skriver "ungefär" menar jag alltså "exakt"), och man får väl ändå säga att jag inte misslyckades helt i denna strävan...eller...eh. Nåväl, jag hoppas att hon vinner i alla fall så att jag får tillfälle till att helt utan rimlig anledning se det som en liten retroaktiv personlig seger. I will keep you posted allt eftersom jag slaviskt laddat ner avsnittena i samma sekund som sändningarna i USA avslutats och avnjutit dem i hemmets lugna vrå med känslor som pendlar mellan skam, förakt, nostalgi, förtjusning och fascination. 15 juli, baby. Jag har ett kryss i min almanacka.

För övrigt såg jag en tonårstjej i (förmodligen kitsch/ironisk, men ändå!) Poison-tshirt när jag var hemma i hålan senast. Det kändes lite som en otäck blast from the past, men samtidigt lite fint på något sätt. Allt går i cykler and all that shit.

Ååååååååh

2007-06-23T10:52:00.000+02:00

Bara en dryg vecka kvar nu då, babes.

En magisk kväll, brukar det ju sägas

2007-06-23T01:22:00.000+02:00

Jag har firat midsommarafton genom att äta jävligt mycket mat och glass för att därefter knäcka några öl framför tv:n medan vi såg en Harry Potter-film och fällde kommentarer som förmodligen var högst, och jag menar högst, opassande på alla upptänkliga sätt (och för de eventuella naysayers som anser att denna midsommar kanske inte var tillräckligt traditionsenlig kan jag med glädje meddela att jag i alla fall valde att följa Sydsvenskans råd för en hipp och uppdaterad midsommar och målade naglarna i en "knallig färg", that oughtta count for something, right?). Sedan vandrade jag och Carro hem genom stan medan vi diskuterade brännande heta ämnen såsom de fantastiskt uppenbara homoerotiska vibbarna i min nya favoritserie Kyle XY, och nu sitter jag hemma och undrar lite stilla om det är livat på Toftavallen hemma i hålan just nu, där brukar nämligen vankas traditionsenligt midsommarfirande med allt vad det innebär med knivslagsmål mellan fulla medelålders grannar, dansbandsframträdande och spyor i buskarna. Förmodligen är det så. Ännu en högklassig afton går med andra ord till historien, och jag känner mig överlag mycket nöjd. Och och och, jag har fått presanger!!!

1. En jättepåse med lätt missbildade jellybeans, straight outta jellybeanfabriken i Fairfield, CA:

2. En liten bok med titeln "I bitch, therefore I am", där man kan kan bläddra fram en massa olika kloka små texter med passande bilder (jag tänker mig att den ska stå på hedersplats i hemmet och ljusa upp mina grådisiga dagar med sin blotta existens):

"Jag tänkte direkt på dig när jag såg den" sa Fredrik, vilket kanske en gång för alla bevisar att mina vänner känner mig alltför väl (vilket väl i sin tur kan skyllas på min benägenhet att inte ha vett nog att hålla mina mer pinsamma böjelser och personlighetsdrag under wraps på det sätt som jag förmodligen borde), men det är ju bara härligt. There's a lot of love in this room!

Mikapika

2007-06-19T18:30:00.000+02:00

Tänk, jag hade nästan (bara nästan) glömt bort min för en vuxen kvinna väldigt ovärdiga fjortisidoldyrkan (se här och här och här, till exempel).
Och sedan såg jag det här och kom ihåg:

Best video ever? ~~Worst video ever? Kanske båda två samtidigt?~~ (uppdatering: jag har slutgiltigt bestämt mig för det första alternativet nu, trots att jag fortfarande anser att buskisvarningen kanske är lite onödigt hög typ när det återstår 1.07) I love love love it.

Rough and Corny

2007-06-18T13:52:00.000+02:00

Åh herregud. Herreguuuuuuuuuuuuuuud. Be still, my trembling heart!

"Bröder", står det. Undrar just om de menar bröder, eh...i köttet? Hoppet är det sista som överger människan, som bekant.

Och jo, jag inser att det här kanske är det sämsta försöker till en storstilad comeback någonsin, but bear with me är ni snälla.

Och insikterna kommer till en, en efter en

2007-06-14T11:00:00.000+02:00

Saker jag ska försöka ha i åtanke inför framtiden: jag må bitcha och gnälla hur mycket som helst om min magkatarr, min fattigdom, min brist på liv, min tradiga tillvaro, mitt fula hår, mina kärringtendenser, mina banala intressen, min osunda livsföring, mitt allmänna misslyckande som människa och allt det där, men när någonting riktigt, riktigt jävligt sedan händer vill jag verkligen ingenting annat än att få mitt vanliga jävla skitliv tillbaka.

Jag tror/hoppas innerligt att jag har fått det nu, efter några riktigt jävla hemska dygn (jag vet hur kul det är med folk som säger A men inte säger B, men det här gäller inte bara mig så I ain't gonna), och jag hoppas därför också att jag kommer att återkomma om några dagar eller så med sedvanligt distanslöst trams. Vi hörs då.

Mer vuxen, mindre söt (no shit?!)

2007-06-08T14:04:00.000+02:00

Alltså, jag kände att jag nog var tvungen att köpa den här:

Bite my lip and close my eyes, take me away to paaaaradise

2007-06-07T16:29:00.000+02:00

OK, varför lyckas jag pricka in att bli sjuk och eländig just till den tidsperiod då VH1 visar videon till Green Days inte så jävla lyckade Working Class Hero-cover ungefär en gång i kvarten? Usch så tråkigt, usch så PK, usch trummisen har lagt till med den där jobbiga "jag är en alternativkille som har blivit gammal och därför ger jag mig på rockabillylooken med nerslemmad raggarefrisyr och kortärmad rutig skjorta",-looken usch det var sannerligen BÄTTRE FÖRR. När börjar "Smells like the nineties" egentligen?

För den som gillar att känna sig gammal kan jag för övrigt varmt rekommendera att ge sig in i en musikalisk diskussion med ett gäng högstadiebrudar med Green Day-knappar på tygväskorna, och att i sagda diskussion avslöja att "ja förstår ni ungdomar, tant Lina såg ju Green Day när de spelade med Bad Religion på Mejeriet för, vad blir det, 12 år sedan? Ja, det var tider det minsann..." och sedan betrakta hur nittiotalisternas blickar fylls med en blandning av förakt och fascination. Nothing quite like it.

Undrar om jag kommer att bli tvungen att lyssna på lite old school-Green Day nu, förresten? Eventuellt kommer det att bli så, ja.

Diverse (populär-)kulturella tidskrifter och recensenter, såväl självutnämnda som officiellt erkända, this one goes out to you

2007-06-07T15:43:00.001+02:00

Allvarligt talat nu då: Är det inte dags att ta sig i kragen och omedelbart sluta upp med det jävla ofoget att avsluta ungefär 50% av alla litteraturrekommendationer som skrivs med uppmaningen "Läs!", eller, om möjligt ännu värre, "Läs! Läs! Läs!". Är det inte?

Plötsligt slogs jag av tanken att det kanske bara är jag som 1. lägger märke till och 2. störs av sådant här. Kanske har jag problem. Kanske borde jag ta mig i kragen och skaffa mig ett liv?

Jag borde nog även, för att fortsätta på samma spår, åka och handla, tvätta samt laga magkatarrsanpassad mat (potatismos?) men jag orkar inte riktigt känner jag, utan ligger istället i soffan framför VH1 och knaprar med stigande livströtthet i mig mina nya droger som jag varit och hämtat på apoteket (jag skojade bara när jag lät antyda att jag är frisk igen i inlägget här nedanför). Framtiden får utvisa hur länge jag kan fortsätta med detta innan jag känner ett behov att aktivera mig och göra lite nytta, men jag gissar på rätt länge.

OK, tillbaka till soffan.

PS1. Verkar inte filmen "Ocean's 13" verkligen vara ett exempel på det slutna manliga umgänget och dess gemenskap när det är som allra sämst och skittråkigast?

PS2. Hur det manliga umgänget ser ut när det är som allra bäst vet vi ju redan, öhöhöhö...usch, jag är en så depraverad människa.

PS3. En googling på "Läs! Läs! Läs!" genererar 567 träffar.

PS4. Nu blev jag tvungen att göra en sökning i min egen blogg, bara för att kontrollera att jag själv aldrig använt exklamationen "Läs! Läs! Läs!". Bäst att sopa rent framför sin egen dörr...

Oh dear

2007-06-06T11:36:00.000+02:00

OK, inlägget nedan kan väl få illustrera varför det är en rätt dum idé att återuppta ett påbörjat inlägg och slutföra det vid tretiden på natten, under the influence av en dubbel dos sömntabletter och diverse andra starka mediciner. Min förmåga till poänglöst dravel never seizes to amaze me.

Lyssnar fortfarande på The Killers, för övrigt. Har till slut kapitulerat och laddat hem hela skivan. Skjut mig.

Remember when you were more easily lead behind the cricket pavillion and the bicycle shed?

2007-06-05T19:33:00.000+02:00

Jahaja, det var ett tag sedan.

Så; en helvetes massa skit i mitt liv sedan sist men nu är det slut på det för ett tag åtminstone, hoppas jag, och om inte annat så har ju denna lilla down period gett möjlighet till ett visst mått av kontemplation. Eller, nej, nu ljuger jag. Men jag har iallafall tagit mig igenom den levande, och till slut tog jag mig i kragen så pass mycket att jag ringde ett telefonsamtal som jag verkligen fruktade, det slutade helt OK och nu är mina synder mig förlåtna (tydligen), imorgon kommer Janne till Malmö i två timmar courtesy of sitt nya jobb som SJ-slav och det kommer att bli så fint att hänga igen, jag tror att jag har medicinerat mig hyfsat frisk till slut, jag väljer att blunda hårt inför allt det där andra och ja, all is well with the world typ, förutom det där med ekonomin på ruinenens brant möjligen men ignorance is bliss, som bekant.

För övrigt har jag bestämt mig för att det i år inte ska skrivas en surfittetext om visslande studenter i tutande bilar på no blogg of mine. Nej, jag ska svälja min missunnasamhet, småle beskedligt för mig själv och istället under tystnad vänta på rapporterna om vältande lastbilsflak (för seriöst, ni ställer er och hoppar på ett jävla träflak bakom ett rörligt fordon, vad tror ni egentligen ska hända?). Vi kan kalla det den mogna approachen och det är aldrig för sent, har jag hört.

Sedan sist, i alla fall (den censurerade versionen): Vi var och såg Pet Shop Boys i Köpenhamn och åh, I love me some old queens, de spelade bara hits, hade bildsköna dansare, manligt stiliga scenkläder och trots pissigt ljud och det faktum att Tivolis grusplan knappast är en idealisk konsertarena så var det såklart asbra. Bara hits som sagt, bara hits! Sedan jag kom hem har jag lyssnat en massa på Very och än en gång insett 1. vilken fantastisk jävla skiva det är och 2. att jag borde ha undvarat ett ögonblick under våren 1994 för kontemplatation, typ lutat mig tillbaka, tagit ett djupt andetag och verkligen uppskattat det faktum att jag just där och då befann mig i den bästa musikaliska perioden jag någonsin skulle få nöjet att uppleva (nej, jag har inga större förhoppningar för framtiden). Det är så lätt att vara efterklok.

Och på tal om min sedan länge flydda ungdom och dess olika musikaliska besattheter så missar jag Mötely Crüe-konserten i Globen as we speak, och jag borde säkert inte känna någon ånger över detta men det här ligger djupt rotat i mitt innersta (behöver ni något slags vittne på detta kan ni ju konultera Carro, som tvingades hålla en hyfsat god min när jag för några veckor sedan pep exalterat när vi passerade diverse seedy strippklubbar på Sunset Blvd, eftersom dessa figurerat i Mötleyvideor i slutet av åttiotalet) så det gör jag. Jag försöker dock trösta mig med att de flesta som är där säkert är skitnödiga 18-åringar som tror att de är lite nu-sleaze eftersom de har för tighta byxor, som inte var med när det verkligen begav sig och som därför, till skillnad från vissa andra då, inte är lönnfeta 30-åriga bibliotekarier som en gång sportade den skånska landsbygdshålans enda bandana över permanentat hår och som därför, natutligtvis, inte är riktigt true och aldrig kommer att förstå. Istället sitter jag hemma och lyssnar på The Killers och tvingas inse att jag nu har åtminstone 4-5 låtar med detta band på min lista över guilty pleasures, och att det väl därför till slut är dags att kapitulera och erkänna att ja, jag gillar inte bara den eller den specifika låten, jag tycker det är bra på riktigt. Oh dear.

Jag har även spenderat en del tid på att fundera över hur man bäst dödar kvinnor i min egen ålder som har en slingblekt frisyr som de bett sin frisör klippa "lite busig" och vindjacka och som pratat högt på tåget på morgonen, hur jag bäst rättfärdigar ett inköp av ett par träskor på Tjallamalla för mig själv (hetaste tipset just nu: skatteåterbäringen!), var alla Möllanbrudar köper de där byxorna som åker fram så fort det blir varmare temperatur - ni har sett dem: vida, lågmidjade, ibland med nerrullad midja (ungefär som Daniels och min gamla granne brukade göra med midjan på sina risiga kalsonger som han oblygt solade i på innergården, ISCH ISCH ISCH), med resår nere vid foten, men inte i samma tyg som en mysbyxa utan tunnare, fladdrigare. Jag har aldrig sett någon butik sälja dem, ändå verkar det finnas minst 3 par per vegankollektiv, var i helvete kommer de ifrån? Dessutom undrar jag varför alla jävlar lämnar landet samtidigt och lämnar mig ensam kvar med mitt tråkiga liv och min bristande sociala kompetens (det var nästan så att jag kände mig glad över att House utgick idag till förmån för någon jävla Bingolottospecial, det hade numera känts konstigt att se det utan att kunna utbyta smutsiga tankar med Sofie om det alltid aktuella ämnet "hur gärna man vill sexa upp Hugh Laurie"), men jag orkar nog inte gå in på dessa existensiella frågor närmare just nu. Föreställer mig att det är OK för alla inblandade.

Här frestas jag nästan att likt en 16-årig "modebloggerska" i för liten skinnjacka använda mig av exklamationen "Vill ha!" som rubrik

2007-06-02T12:24:00.000+02:00

Jag vet verkligen inte varför, men jag tror att jag behöver köpa en sådan här:

(Tack tack tack min eminenta vän Frida för tipset!)

Rufus, mitt enda ljus i mörkret

2007-05-25T12:44:00.000+02:00

Jag har just köpt en biljett till Rufus Wainwright i Göteborg den 1 juli.

Jag har inga pengar, jag har ingen som vill följa med mig, jag har eventuellt inte någonstans att sova eftersom Janne inte vet om han är hemma och kan inhysa mig, jag hade egentligen tänkt att jag aldrig mer skulle åka till Göteborg igen för resan är ju så vansinnigt miserabel och jag menar, Janne är ju flexibel (hah!) och kan komma hit istället och numera finns det ju MAC-disk i både Malmö och Köpenhamn, så logiskt sett borde man ju inte ha någon anledning att någonsin söka sig ovanför Hallandsåsen mer...och just det ja, jag har eventuellt inget omdöme (det måste väl påpekas), men ändå känner jag mig så sjukt jävla nöjd med detta att jag bokstavligt talat bär bokningskvittot tryckt mot mitt hjärta as we speak.

Så, det känns nog lite bättre nu.

Tarmsköljning is the new black

2007-05-20T23:55:00.000+02:00

Ibland blir man ju lite extra glad av att öppna inboxen:

Death by böfhus

2007-05-18T16:38:00.000+02:00

Åh herreguuuuuuud jag är så mätt, jag ska aldrig mer äta i hela mitt liv. I min mage processas just nu väl tilltagna mängder med kött och det går mycket sakta och mycket osäkert. Det är hög tid för fosterställning känner jag, men först kan jag meddela att jag nu har inhandlat ett par solglasögon till slut, och eftersom de bara kostade 70 spänn på H&M (solglasögon är fan det sista jag någonsin skulle lägga dyra pengar på, de är ju som tändare, det vill säga man har aldrig kasserat några själv utan de bara försvinner på olika mystiska sätt efter ett par veckors användning, och dessutom är det fan en bit plast vi talar om. En bit plast! Lägga pengar på till exempel skor; visst, men lägga pengar på en bit jävla plast; eh, nej) passade jag på att svälja mina sista spillror av stolthet och fåfänga och köpa det par som fick mig att se ut allra mest som Ukrainas Eurovisionbidrag.

Straight outta Kiev:

DANZEN!

Notera speciellt hur jag har valt ut en passande, åtminstone lätt silverglänsande, jacka för att förmedla den genuina öststatskänslan! Ingen Stalinstjärna dock, så den får ni själva visualisera.

Nu ska jag lägga mig ner och dö en smula.

Sådär ja, nu blir nästa semester förmodligen cirka 2009

2007-05-18T10:54:00.000+02:00

Så, i allafall, jag och Sofie åkte till London (kompisbild!), och det var fint såklart om än med vissa mindre svarta moln kastade ett visst dunkel över vissa delar av vistelsen (hej Stansted, jag hatar dig - jag är dock beredd att ta tillbaka allt jag eventuellt kan ha sagt om att jag inte ska återvända till de brittiska öarna förrän jag har råd att flyga finflygbolag till Heathrow, bo på centralt hotell mitt i stan och ha ett obegränsat belopp på visakortet för vi vet ju alla att detta aldrig kommer att inträffa). I alla fall, det var fint som sagt. Vi köpte lite kläder. Vi köpte, som bekant, lite skor. Och lite smink. Jag köpte inte några solglasögon trots att detta var den ursprungliga planen, eftersom jag såg ut som Ukrainas ESC-bidrag i samtliga par jag provade, det enda som fattades var väl möjligen Stalinstjärnan på huvudet samt en metallicglänsande regnrock - och just en sådan såg jag för övrigt på Primark (som annars tyvärr inte alls levde upp till mina förväntningar, som ju alltid är höga när det gäller smaklöst skräp till skamligt låga priser). Jag hoppas egentligen att jag inte ska behöva påpeka det här, men för säkerhets skull: nej, det blev inget inköp av den heller. Men i vilket fall; Ukraina is the new Kate Moss <3 Top shop (som jag för övrigt tyckte verkade vara astråkigt, bitter hagga som jag ändock är), ni hörde det här först! Vidare köpte vi öl och citroncheesecake (inte samtidigt, dock). Vi besökte en Mikakonsert och jo, det var givetvis helt jävla makalöst, vansinnigt bra. Vi besökte inte Harry Potter-nakenpjäsen eller Dirty Dancing - the musical (inte för att jag inte var sugen, dock). Vi sprang som två jävla miffon, barfota och skrikande, genom en flygplats bara för att inse att planhelvetet var försenat när vi väl nådde fram till gaten typ 3 minuter innan annonserad stängning av boardingen. Det var en fin liten semester och nu är jag så pank att it ain't even funny. Det var det värt, dock.

Och snart är det dags för ännu en högklassig liten utflykt - stegen skall styras mot gourmetrestaurangen Jensens böfhus där det ska inmundigas KÖÖÖÖÖÖÖÖTT. Jag är jävligt peppad. Och undrar just om man hinner inom den nyöppnade MAC-disken på vägen dit?

Så:

2007-05-17T10:58:00.000+02:00

L.A: Sju dagar, sju par skor.
London: Tre dagar, tre par skor.

Jag tycker mig bestämt kunna se ett mönster här. Varför är man inte på semester varje dag?

Och Virvla darling, för dig, eftersom jag har för mig att du har frågat vid något tillfälle och jag tänker använda detta som ursäkt för att jag har spenderat stora delar av förmiddagen med att fotografera mina jävligt dodgy fötter, samt för att jag verkligen inte har något vettigt överhuvudtaget att göra idag (Gud, jag älskar det): pic-churrs!

Gör abort, sa min idol

2007-05-12T16:21:00.000+02:00

i linje med den sedvanliga livsbitterheten hade jag egentligen planerat att skriva ett gnälligt inlägg där jag hade för avsikt att ondgöra mig över tillvarons små jävligheter, typ folk som på pendeltåget ska ta av sig jackan och hänga upp den på en krok, packa upp medhavd matsäck inklusive en jävla termos, bulla upp något kuddliknande under nacken samt eventuellt ta av sig skorna så att man kan dra upp fötterna på sätet (alltså, det är en tågresa, inte ett jävla minispa! Sitt för fan ner, håll käften och lid som alla vi andra!) men så hittade jag i föräldrahemmet en lite kulturskatt och mitt svårmod förbyttes i glädje. Behold...

...det litterära storverket "Gör abort, sa min idol", straight outta sextiotalet och den förmodat genomgående högklassiga serien "Det bästa ur Mitt livs novell". Jag har hunnit typ 20 sidor hittills, den lokala rockstjärnan och bygdens store son Gunnar har just dissat huvudpersonen Evas sångframträdande med duon Eva och Siv, och även om Eva givetvis är sjukt bitter så anar jag att hon kanske inte kommer att vara helt avogt inställd till att släppa till (förlåt, "ge sig åt varandra om och om igen" menar jag) lite senare i boken. We shall see. Och just när jag trodde att det lagom suggestiva omslaget var bokens höjdpunkt så hittade jag det lilla extraavsnittet "Hur blir året för Ann-Louise Hansson", där den tyske astrologen Helmut Richter har sammanställt Ann-Louises horoskop och (how I love this!) min mamma, cirka 18-19 år, har skrivit sarkastiska och bitchiga kommentarer i marginalen! Exempel:

"Det är inte så lätt"

"Så klart"

Åh, ibland blir jag så stolt över det allmänt skeptiska och småsubbiga blod som flyter i mina ådror.

Annars känner jag att melodifestivalpeppen är relativt måttlig, när mina favoriter Andorra åkte ut gick ju liksom luften ur tillställningen en aning. Jag föreställer mig lite spontant (nej nej, det här är ingenting som jag går runt och funderar på!) hur det i en perfekt värld såg ut på grabbarnas hotellrum efter den skandalösa omröstningen:

"Åh nej, Paolo, vi som hade tagit på oss våra långa shorts och allt, och blickat lite lagom latinosexigt in i såväl kameran såväl som i snart-trettio-men-fortfarandende-med-en-halvhemlig-förkärlek-för-pubertal-skejtpunk-kvinnors hjärtan! Hur kunde det gå så här illa?"

"Jag vet inte Pedro, jag som hade puffat upp min whiteboyafro speciellt för tillfället, och en catchy little tune hade vi också...nu får vi åka hem och fortsätta med vår huvudsakliga syssla, det vill säga att, öh, gå omkring nakna i medelhavsolens sken och typ, eh, plocka apelsiner"

"Åh Paolo, det är så kallt"

"Kom över här i min säng och värm dig, och låt mig få visa små sweet nothings på katalanska i ditt öra..."

[...]

ÅH ANDORRA I SHALL MISS YOU.

Men ESC är dock bara en liten parantes i helgschemat, för imorgon åker jag och my bitch Sofie till London! Det är givetvis fortfarande säkert en idiotisk idé (jag har föga oväntat fortfarande rätt jävla snålt med pengar) men detta innebär ju inte att det inte ska bli jävligt fint! Jag är asnöjd och det är ju lika bra att passa på nu innan arbetslösheten träder in. Är tillbaka på onsdag, hörs då.

Gather 'round, little ones, nu blir det...

2007-05-11T22:39:00.000+02:00

...tävling med fina priser:

Frågan lyder: Hur spenderade jag min fredagskväll?

Alternativ 1: Var jag ute med min stora och imponerande vänkrets där alla älskar mig och tycker att jag är både smart, spännande och rolig, och roade mig, socialiserade på ett avslappnat sätt samt knöt nya, spännande kontakter?

Alternativ 2: Hade jag en härlig myskväll med mitt hängivna stadiga sällskap, en seriös och underbar man i sina bästa år som inte bara uppvisar anmärkningsvärt många utseendemässiga likheter med Gael García Bernal utan som också bara som utav en händelse även råkar vara smart, balanserad, trevlig, lagom hunsad och inte tvekar inför att släppa till?

ELLER...

Alternativ 3: Åkte jag hem till föräldrarnas radhus i förorten och spenderade sedan aftonen med att tvätta eftersom jag fortfarande inte hittat nyckeln till den jävla tvättstugekolven? Funderade jag helt kort på att köpa mig ett rustikt mål mat (jag syftar här givetvis på pizzan "Ödåkra Special") på den lokala pizzerian men tänkte om och värmde istället en bit paj från frysen (nej, mina föräldrar var inte ens hemma för att laga gratis mat åt mig), tog mig en liten glassbåt framför CSI och hängde sedan tvätt i en timme eftersom torktumlaren helt lägligt hade lagt ner verksamheten?

Grubbla på den, hörni.

Uppdatering av länklistan/allmän lovebombing

2007-05-07T00:34:00.000+02:00

Som sagt, länkarna uppdaterades och det var sannerligen inte en dag för tidigt (hur länge sedan var det sedan sist, ett år sedan?). Inaktiva skribenter, sorgligt avsomnade bloggar och sånt som jag aldrig läser längre har tagits bort, och ett urval som till rätt stor del består av folk som har skrivit kommentarer här och som därför givetvis automatiskt är bra, välformulerade, smarta och roliga människor har lagts till (ja, de hade naturligtvis besuttit ovanstående goda egenskaper ändå, även om de inte kommenterat hos mig, bara inte i riktigt lika stor utsträckning), och detsamma gäller även ett gäng människor som kanske inte gillar mig alls, men jag gillar er så nu kommer jag att länka and you'll just gonna have to live with it. Let the lovebombing commence:

Bobbys bacon. Alldeles för få människor skriver inlägg som detta (eller detta!). Alldeles för få. I love it (och se, där länkade jag till en man också, det var sannerligen inte igår eftersom jag, eh, normalt sett inte är särskilt förtjust i karlar).

Guldgrisen. Också en ny blogg (jag misstänker någon form av koppling till Vägen till helvetet kantas av goda intentioner - se nedan - men jag har inte riktigt lyckats reda ut det där ännu). I alla fall, bra, såklart.

Hannas lilla blogg. Skriver om allt, och framförallt, skrattade inte hånfullt åt mig utan gav mig rentav lite respekt (inbillade jag mig) när jag avslöjade att jag vid något tillfälle spenderat en afton med att se det lokalt producerade programmet "Kil i blickpunkten". Sådant gillar jag.

If something is meant to be, it usually never happens. Här brukar jag smyga runt med jämna mellanrum, utan att säga något eftersom jag är så jävla ~~obehaglig~~ sneaky. Hon är bra.

Kurvigheter. Tjockismodeblogg. You gotta love it.

Snygg, men lite bakom. Jag sniffar fram mina lagom livsbittra medsystrar online med en precision som en knarkhund hade avundats.

Vägen till helvetet kantas av goda intentioner. Jag läste den här bloggen för första gången i förrgår, tror jag. Så smart och så bra (och än en gång, jag säger inte detta enbart för att hon var snäll mot mig). Verkar dessutom ~~dela mitt~~ ha ett intresse för Orlando Bloom, vilket jag kan finna en viss förströstan i då det på något sätt känns lite pubertalt och skamligt att ha en liten faiblesse för honom trots att han väl är 30+ och borde vara lovlig på alla sätt och vis. Eh, låt oss inte fördjupa oss för mycket i det här nu...

You think you know, but you have no idea. Nu i ny version, och jag är som vanligt snabb i vändningarna och ändrar raskt länken i samma veva som bloggen byter adress eller också kanske inte. I alla fall, jag gillar fortfarande Anna såklart, även om jag ibland läser hennes inlägg om målmedveten fysisk träning medan jag själv brottas med knepiga dilemman av typen "alltså, fan, jag är trött, det hade varit gött att lägga sig och sova några timmar men jag pallar fan inte resa mig från datorstolen och gå alla tre metrarna bort till sängen" och känner att jag har lite problem med att relatera. Men det gör inget för jag gillar henne ändå, som sagt, och dessutom är hon från HåBeGe (shalalalala) och jag menar, you can take the girl out of den bördiga nordvästskånska myllan but you can't take den bördiga nordvästskånska myllan out of the girl *throws gang signs* och nu svamlar jag, så jag tror bestämt att jag faktiskt ska ta och gå och lägga mig. Snart.

Älskade dumburk. En blogg om TV är en blogg för mig!

Jag har säkert glömt någon, så uppdatering lär ju komma.

För övrigt: mina föräldrar, som inte bangar att vara förmedlare av dåliga nyheter, potentiella dödsdomar och liknande, ringde just och meddelade den här glada nyheten som de hört om på Aktuellt. Men HOOFUCKINGRAY DÅ, det här gjorde sannerligen ingenting för mina hypokondritendenser. Hepatit C, det är du och jag, Pamela!

Vågade, trots att det var de som ringde upp och allt, inte tigga om pengar inför Londonresan. Måste samla lite mod och begrava mina sista spillror av självrespekt först.

Och dessutom:
1. This pleases me to no end. Givetvis hade inte den räliga karlen, precis som jag alltid misstänkt när jag råkat zappa förbi trean och sett honom dampa runt, rent mjöl i påsen. Hahaha!
2. Dagens bild, i dag också.

Here I go again on my own - nu uppdaterad med en genomarbetad topplista, samt en offentlig avbön

2007-05-06T13:13:00.000+02:00

Nähä, Daniel har alltså inte kunnat förmå sig att ta cirka fem minuter ur sitt busy schedule för att skicka några jävla bilder till mig (först med motiveringen "jag väntar en vecka så att du kan få ALLA bilder" - och med "alla bilder" menar vi alltså bilder som togs efter att jag åkt hem, föreställande platser jag aldrig besökt, händelser jag aldrig upplevt och människor jag aldrig träffat - sedan med ingen motivering alls, annat än en jävligt tom mailinbox), så nu skiter vi i det här. Det blir inget nyskapat onlinefotoalbum, det blir ingen mer semesterblogg, det blir sannerligen ingen fotoblogg, jag kan förhoppningsvis få tillbaka den tid jag spenderade med att storleksjustera och lägga in min del av bilderna (numera kastade i ett anfall av vredesmod) i karma eller något och well, kanske är det faktum att ingen utomstående kommer att få ta del av bilder föreställande hur jag hånglar med en öltank inte direkt något man behöver känna sorg över så vi ska nog kunna gå levande ur det här också. Låt oss istället prata om annat:
________________________

DISCLAIMER: Fick just ett mail av Daniel där han förklarar att 1. han tydligen skickade bilder till mig i veckan (men jag har inte fått dem!) samt 2. att jag inte ska vara så tjurig. Jag håller med, gör här offentlig avbön och påbörjar mitt projekt med att återställa mina gamla filer samtidigt som jag, i ett parallellt universum någonstans, börjar jobba på det här med mitt sura humör. Förlåt förlåt förlåt! Eh, nu kanske det blir fotoblogg ändå, om någon fortfarande är sugen. Hoppas lite att ingen är det, med tanke på att jag ser ut som en läskig alkotant på typ 80% av bilderna som nu sent omsider landade i min inbox...
_________________________

Men så länge, annat var det alltså:

*Vi ska flyga med EasyJet från London nästa vecka, vilket givetvis är lite småupphetsande för alla som någon gång engagerat sig i TV-serien Airline, som följde ett antal flygbolagsanställda i deras vardag (en vardag som till cirka 80% verkade bestå av att försöka bibehålla en påklistrad, hyfsat vänlig attityd när diverse idioter krävde att få checka in trots att de kom minst 30 minuter efter utsatt incheckningstid och planet typ höll på att rulla ut från gaten). Vid närmare eftertanke kan det kanske vara så att de där människorna som engagerade sig i detta kan ha uppgått till sammanlagt två personer - that would be jag och Janne - men HAN förstår mig i alla fall, precis som vanligt, och är lite upphetsad för min skull, och jag har i gengäld för denna förståelse lovat att fotografera mig själv i en tender embrace med minst en EasyJet-anställd (disclaimer: ja, alla bilder kommer att tas med min egen kamera den här gången). Åh hoppas hoppas hoppas att Little Fruitcake Leo äntligen har fått sitt efterlängtade avancemang på karriärstegen och blivit EasyJet-representant på Kastrup! Det hade varit så fantastiskt, som att få möta drottningen ungefär (bokstavligen och bildligt talat).

Come flyyyyyy with me, let's fly, let's fly awaaaay

*Pannlugg is the new black...eller så är det INTE det och jag borde fan lära mig att det inte är en bra idé att själv hacka loss med saxen hemma framför badrumsspegeln. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu.

*Jag har inga pengar till London (jag har så mycket vett i behåll att jag inser att det inte är lönt att jag köra på "I en sådan härlig stad kan man roa sig på så många sätt utan att det behöver kosta något! Är man trött på London är man trött på livet!"-resonemanget för vi vet ju alla precis hur mycket det på pappret så fina argumentet lär vara värt när jag och mina primitiva instinkter närmar oss exempelvis Office på Carnaby St eller Selfridges sminkavdelning...åh herregud Sefridges sminkavdelning!). Jag har inte vågat ringa pappa och tigga cash ännu men det känns som att det kommer att bli oundvikligt. MEN GRATTIS PÅ DEN NUMERA INTE ALLS SÅ JÄVLA AVLÄGSNA TRETTIOÅRSDAGEN, LINA.

*Gud vad jag sörjer det faktum att det snart inte längre kommer att vara min arbetsuppgift att ankomstregistrera barn- och ungdomstidskrifter:

Men måste man välja EN eller? Guuuuud, lide svårt!

*Eftersom Jonathan Rhys Meyers är min goda vän Carolinas runkobjekt of choice (själv skulle jag givetvis aldrig använda en sådan objektifierande benämning på en ung hårt arbetande skådespelare) såg vi igår den fantastiskt jävla skitdåliga filmen Octane som visades på femman efter (den givetvis ack så mycket bättre) filmen med den dynamiska trion Vince Vaughn, Luke Wilson och Will Ferrell (Henrik, när ska vi förresten gå och se Blades of Glory? Premiär på fredag och du vet att jag är redo när som helst). Åh herregud det var så dåååååligt. Jonathan, varför medverkar du i dessa skitproduktioner? Du måste väl få några bättre erbjudanden? Varför dök du inte upp förrän efter minst en och en halv timme så att vi tvingades genomlida 90 minuters misär med en blandad kompott av skärgårdsdoktorn, stämningsfull "smäktande" musik, psykadeliska knarkarscener som såg ut som en billig brittisk dansmusikvideo från mitten av nittiotalet (om jag mot förmodan behöver påpeka det så är detta alltså inte ett positivt omdöme), darrande underläppar och den där töntiga bruden från The O.C. som ryktades ha haft ihop det med Runar (nej, jag har inte glömt!)? Varför hade du inte ens vett att ta av dig tröjan när du sent omsider dök upp och skulle involvera dig i en het samlagsakt med The O.C.-bruden? Varför spelar du över så mycket att de små änglarna gråter? Varför gör du så här mot dig själv? Så många frågor...

Tur i alla fall att det finns möjlighet att även finna stiliga unga män som medverkat i filmer som det inte är direkt smärtsamt att titta på därute...och jo, som den skarpsynta läsaren kanske misstänkte är den här lilla passagen är givetvis bara en dålig ursäkt för att jag ska kunna lägga in fler bilder på Gael García Bernal, så nog ordat om detta, here we go: 1, 2, 3, 4, 5.

Åh, nu känner jag mig lite smutsig igen.

UPPDATERING:
Eftersom jag inte har något liv att tala om kommer här två topplistor över de sämsta respektive, eeh, "bästa" filmer/tv-serier med Jonathan Rhys Meyers i rollistan som jag och Carro genomlidit tillsammans. Listorna är båda i fallande ordning och kanske inte helt genomarbetade, så input mottages tacksamt (Carro, låt mig inte få stå oemotsagd här är du snäll):

Jonathan Rhys Meyers allra sämsta filmer, minus Octane då eftersom jag redan skrivit om den, annat hade den lätt platsat:
5. The Tudors. Ja, vi "avnjöt" ett avsnitt av denna påkostade BBC-produktion på vårt spartanska hostelrum och nej, det var inget vidare. Jonathan hade ful frisyr och det blev varken naket eller halshuggning. Däremot bjöds det på sådan där fånig engelsk dans som det alltid är i Jane Austen-filmer när de ska visa på vilka sensuella spänningar det ligger i luften genom att filma hur huvudpersonerna idiotglor på varandra medan de trippar runt och niger på ett fjolligt sätt, samt på högst obehagliga pedofilivibbar. Ick.
4. Prozac Nation. Synopsis av denna film: Det är synd om Christina Ricci. Det är så synd, så synd, så synd, så synd om Christina Ricci. Det är så synd om Christina Ricci att hon måste gnälla och bete sig som en jävla subba. Oavbrutet. I över två timmar.
3. Titus. Jag har inte själv sett den här, men enligt Carro orkade inte ens hon, med sina avvikande böjelser för herr Meyers, se klart den och då måste det vara illa. Dessutom ser omslaget till dvd:n ut så här, vilket ju knappast är ett gott tecken.
2. The disappearance of Finbar. Jonathan är en ung man som förirrar sig till de svenska lappmarkerna, där han bosätter sig i en liten jävla hydda tillsammans med en frigjord svensk kvinna som ser ut att vara direkthämtad ur Fäbodjäntan (med flätor i håret och allt) samt Siv Ruud, som gärna sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och huckle på huvudet och levererar visa tankar om livet. Ja, men ni hör ju själva.
1. Gormenghast. Det här är en TV-serie, väldigt många timmar lång, som vi fick låna av någon ondskefull människa med sadistiska böjelser som tydligen sagt till Carro att den var "riktigt bra". Nåja säger jag då, NÅJA. Det finns så mycket att säga här, men av någon anledningen minns jag mest den dramatiska scenen där en man attackeras av och slåss med en uggla. Och just det, Jonathan har tights. Fy vilka smärtsamma timmar det var. Fyyyy.

Jonathan Rhys Meyers minst dåliga filmer:
5. The Loss of Sexual Innocence. OK, jag har inte sett den här heller, men titeln bådar ju gott.
4. Tangled. Förvisso kass, men den innehöll full frontal male nudity och med tanke på konkurrensen (bristen på densamma) är detta nog för att kvalificera in sig på listan.
3. Bend It Like Beckham. Den här ligger trea. Enough said.
2. Match Point. Jo, den var väl helt OK. Det faktum att jag var monstruöst bakfull när jag såg den kan väl i och för sig ha gjort sitt till för att fördunkla mitt omdöme i den här frågan, men jag väljer att inte låtsas om det.
1. Velvet Goldmine. Now we're talking! Jag minns fortfarande med lika delar glädje och nostalgi hur jag lade mina sista pengar på att åka till Lund och se den här på premiärdagen typ 1998 (vi var TVÅ personer i biosalongen, jag och en kille som uppenbarligen fortfarande gömde sig långt, långt inne i garderoben, och vi utbytte fina blickar av samförstånd mellan oss under filmens gång). Jag älskade den djupt och innerligt, och gör så än idag. Låt oss därför tillsammans betrakta den här bilden, som ett minne såväl som ett dokument över bättre, svunna tider:

Åh Brian, åh Curt, åh min förlorade "ungdom" (eh, 20+...) då det kändes som en fullt rimlig idé att köpa limited edition-Velvet Goldmine-glittersmink till överpris på Miss Selfridge's, var tog du vägen? Huh? Huh?

*Annars: Veckans bild.

*Fan, jag har inget mer att säga. Nu ska jag redigera min länklista. Toodles.

Oh Mads, where art thou?

2007-04-28T16:26:00.000+02:00

Insåg att programmet Inför ESC 2007 har börjat sändas på SVT under mitt frånfälle, och bänkade mig entusiastiskt framför TV:n (jag har ju faktiskt väntat i ett helt år, som det kan ses bevis på här) bara för att till min förfäran kunna konstatera att min favorit Mads är spårlöst försvunnen ur expertpanelen för att istället ha ersatts av en annan dansk som ser ut lite som han den långa i Little Britain. Han är säkert i och för sig en trevlig kille även han, och han levererar också de bästa elakheterna och drar de bästa skämten som ingen av de andra hjonen i studion har vett att skratta åt eftersom de inte fattar danska, men det är ändå inte samma sak. Mads, kom tillbaka! Jag är faktiskt lite bedrövad nu.

Honey, I'm home!

2007-04-28T00:59:00.000+02:00

OK folks, jag har alltså återvänt till fäderneslandet (eller, ja, för några dagar sedan egentligen, men jag har inte riktigt lyckats uppbåda tillräckligt med energi för att skriva något förrän nu). Det blir snart en fotoblogg, givetvis av det mer smakfulla slaget, men dock först på söndag eftersom Daniel då har lovat att sent omsider skicka de bilder som döljer sig i hans kamera (som sagt, han har lovat, vilket innebär att jag kanske ändå slipper att använda mig av det utpressningsmaterial i form av lätt ekivoka bilder som jag hade planerat att hota med att publicera som en sista desperat åtgärd om han drog ut på det hela för länge - nejmen hoppsan då).

I alla fall, things have been good, very good. En kort semestersammanfattning alltså:

*Jag vill gärna passa på att rikta ett varmt och innerligt ~~spöstraff~~ TACK (menar jag naturligtvis) till den anställda på flygplatsen som av någon outgrundlig anledning tyckte att det kändes som en bra idé att på vägen till USA (nio timmar!) placera mig och Carro i sätena bakom ett gäng spädbarn. Nio timmar, nämnde jag det? Nio timmar! Åh herregud, det var inte utan att man kände för att greppa plastgaffeln från flygplansmaten och gå in på toaletten för att utföra en spontan hysterektomi i rent förebyggande syfte. Notera dock: ingen skugga må falla över det (faktiskt!) gulliga och framförallt tysta spädbarnet i sällskapet, och inte heller över den charmiga familjefadern (snabbt omdöpt till "Rejäla nordiska superpappan") som vi hämningslöst kastade lystna blickar efter. Usch, vi är så dåliga människor.

*Insikt: jag har lite naivt trott att vissa stereotyper om amerikaner kanske är lite överdrivna, felaktiga eller direkta fantasifoster som skapats av dåliga tv-serier och liknande; till exempel de föreställningar man har om brölande fratboys, tanter på 60+ med klimakterierött jättehår och cerise läppstift och män som bär baseballkeps även efter att såväl 15- som 30- och 60-årsstrecket passerats. Ack så fel man kan ha!

*Vi passerade Melrose Place-skylten men jag tog inget foto eftersom jag fortfarande var upptagen med att vara exalterad över det faktum att vi just hade passerat Bobby Trendys inredningsbutik.

*Mitt liv kommer aldrig att bli komplett förrän jag besökt en Gay Bingo Event igen.

*Vi såg Grindhouse på stora kända biografen. I loved loved loved loved loved it.

*Amerikanska män är sjukt heta! Whiteboy afros och knäckta näsor all around, det var så jävla fint!

*Jag vill äta pannkakor med valnötter och banan till frukost varje morgon i resten av mitt liv, tack.

*It's a weird country and I kinda love it, även om jag drog en lättnadens suck när jag hamnade bredvid en rejäl dansk man på planet hem som bara nickade lite vänligt när jag pressade mig ner i flygstolen och sedan var tyst och lät mig idissla apatiskt (det där med att pull an all-nighter innan hemresan i hopp om att det skulle göra det lättare att sova på flyget var kanske inte den bästa idén någonsin - speciellt inte eftersom jag övertygade Daniel att spendera natten med att se Gael García Bernal-filmer med mig och det till vår fasa visade sig att nakenscenerna var bortcensurerade!) i fred under resten av resan utan att öppna samtal med mig - åh mina tystlåtna bleksiktiga skandinaviska bröder och systrar, som dessutom i de flesta fall är över 1,60 så man slipper känna sig som ett freak, I love you as well.

*Mina pengar är slut, quelle surprise! Och London om två veckor var det ja, och fan, där brukar man ju aldrig vilja spendera pengar. Det ska nog gå smoothly det här!

*Den hippaste musiken i Los Angeles verkar, kanske aningen förvånanden, vara gammal sunkig britpop. Jag tror att antalet gånger vi hörde Oasis (ofta från den kassa post-1995-delen av deras karriär dessutom, någon annan som aldrig, trots enträgna försök, lyckats glömma den där "Dyaknowwharrameeeeeeeeean, yeahyeah-låten? Jaså minsann, men grattis då) spelas på offentlig plats är tvåsiffrigt. Och jo, det kändes en aning bisarrt.

*Man kommer hem och det första man ser när man bläddrar i en gratistidning på Öresundståget är den här artikeln, där mitt hood Daolaplaon givetvis helt felaktigt beskrivs som "en skam för stan" (det rankas alltså som fulare än - gasp!- AG-huset på Värnhemstorget!). Well, fuck you, signaturen "R"! I år var det ju till och med julljus i HELA granen som brukar stå uppställd utanför Dalaplans livs, inte bara i den halvan som syns om man kommer åkande in mot stan medan sidan som man ser när man lämnar stadskärnan gapade ödsligt tom och nedsläckt, som fallet var de första vintrarna jag bodde här. Fint dock att man kan se balkongen till Hästryda, denna legendariska lägenhet som jag och Daniel en gång kallade vårt hem, på bilden över "skam för stan"-texten. Hästryda har nog inte befunnit sig i det massmediala rampljuset sedan en psyksjuk man högg av sig själv handen i trapphuset och påstod för polisen att han blivit kidnappad och misshandlad. Då rapporterade Leif GW Persson från utanför entréporten för Efterlysts räkning och upphetsningen inom Hästrydas pastellfärgade väggar var, som ni säkert förstod, ganska så enorm.

*Det utan tvekan bästa med att semestra i USA är att man så skamlöst kan ägna sig åt alla de osmaklighetens ytterligheter som man kanske hade känt en viss tvekan inför om man var tvungen att konfrontera dem i sitt vardagliga liv (eller också inte, ehrm). Bilder på vårt möte med den mekaniska tjuren som en gång figurerade i ett Sex and the City-avsnitt, detaljer om vårt besök på en restaurang med Forrest Gump-tema samt den ocensurerade sanningen om karaoke night-besöket är alltså coming up - allt hänger på dig nu, Dannyboy. In the meantime, en liten teaser/indikation på den högkulturella nivån:

You gotta love it.

*Imorgon; grillpremiär och drinks med Sofie! Det kommer att bli fint, I'm sure.

*Just det ja; jag har saknat er (sap, sap)!

Los Angeles, I'm yours

2007-04-11T11:04:00.000+02:00

Well well, mycket mycket snart åker jag Californ-I-A (det är kanske inte så imponerande för alla, men nu är jag inte så jävla berest så stfu och låt mig vara lite exalterad). Eventuellt blir det någon kort osmaklig fotoblogg under tiden jag är borta, men om inte så hörs vi när jag kommer tillbaka. Jag lovar att göra mitt bästa för att uppfylla alla mina 13-årsdrömmar (OK, minus att ligga med någon skabbig gammal avdankad hårdrocksstjärna då, kanske), att dricka jävligt många margaritas samt att vara en pinsam turist och typ leta upp Melrose Place-skylten.

Annars: med bakgrund av informationen ovan skulle man kanske även kunna tycka att det borde vara en ganska jävla skitidiotisk idé att klockan två natten före avresan, med ett sparkapital som inte direkt är obegränsat, köpa sig biljetter till det här lilla eventet, fast jag tänker välja att inte hålla med om det. Behöver jag nämna att jo, jag tror att det kommer att bli så jävla fint?

I alla fall, nu ses vi om ungefär två veckor, babies. Cheerio!

PS. Inte är det väl för mycket att ta med sig ~~fem~~ sex par skor?

Lilla musikskolan

2007-04-09T12:15:00.000+02:00

Hur man inte under några omständigheter bör spela in en duett (och dessutom släppa spektaklet på singel), i synnerhet inte om man har sina bästa år långt, långt bakom sig och syftet är ett annat än att den presumtiva lyssnaren ska behöva gömma ansiktet bakom skämskudden och skrika "Nej! Nej! Åh herregud, han kör fortfarande med kajalen!" (skulle det faktiskt vara så att det är detta som är tanken så får man ju säga mission accomplished, men jag tvivlar):

How it's done (eller "det ligger fan inga bästa år bakom någon här, så sjukt bra"):

Eastside!

2007-04-08T18:43:00.000+02:00

Jag behärskade i lördags mina lustar som skrek KÖP EN FLYGBILJETT FÖR 2000 KRONOR OCH ÅK UPP TILL STOCKHOLM OCH SE MIKA EN GÅNG TILL - se, jag har mognat en aning sedan jag var 15 och fick exakt samma impuls efter en Depeche Mode-konsert: då var jag på väg ut till E4:an för att lifta, den här gången bet jag ihop, lät förnuftet ta över och satte mig istället på bussen för att åka till den skånska ostkusten för lite gemytligt påskfirande i kärnfamiljens tecken. Här har ni den ocensurerade fotobloggen över helgens aktiviteter:

I sommarstugan står familjefotona uppradade. Jag hade uppenbarligen inga ögonvitor när jag var bebis, som gasten i The Grudge ungefär.

Vamos a la playa, oh oh oh oh.

Mina föräldrar hänger på stranden. Alla är dressed up to the nines.

En halv minut senare passerar en joggare (av manligt kön, iförd tights, eeew). Min mor filosoferar: "alla säger att det är härligt att jogga eftersom det känns så skönt EFTERÅT, men det måste ju vara som när man haft maginfluensa och äntligen kan äta en skorpa efter att ha spytt i en vecka - klart att det känns skönt, men det behöver ju inte betyda att man någonsin vill bli magsjuk igen". Min mamma är så klok.

Jag och vattnet har chicken race, typ "hur länge vågar jag stå i vattenbrynet innan jag måste hoppa tillbaka för att inte bli blöt om fötterna?". Vattnet syns inte så jävla bra på bilden, men det finns där, jag lovar. Precis framför mina crazy legz.

Vi besöker en marknad i Folkets Park. Jag köper givetvis den här raffiga outfiten, tänkte som ni säkert förstår ha den på jobbet - biblioteksbesökare och kollegor, be afraid! Be very afraid!

Sov du lille videung, lalalalalala.

Tillbaka i stugan kopplar jag av med lite TV. Åh Gonza. <3<3<3<3<3<3

"Tjipp å välkomna till Landet Runt. Idag ska vi prata om ris...

...och inte vilket ris som helst, utan klito-ris!"
(klassiskt skämt från min högstadieskola cirka 1993)

Jag övergår till en annan form av kulturell fortbildning: DET SKRIVNA ORDET. Här har vi en insändare från Hemmets Veckotidning. Jag tror att jag tar och låter den tala för sig själv.

Från Serie-Starlet cirka 1975. Skjut mig.

I sommarstugan finns även en liten samling av tidningen "Fick-journalen" från tidigt sextiotal. Den främsta behållningen med dessa är frågespalten "Fötroliga vrån" där en extremt subbig kvinna vid namn Lena Berger levererar hurtfriska råd av typen "Signaturen 'förtvivlade Britt-Marie' bör omedelbart ta sig i kragen! Mor har tagit livet av sig och far är alkoholiserad, men det är ingen ursäkt för att hänga läpp! Pojkar tittar inte två gånger efter surmulna flickor! Och vilken slarvig handstil Britt-Marie har sedan!" samt direkta obehagligheter av typen (autentiskt citat) "Blandäktenskap blir sällan lyckliga". I alla fall, på insändarsidan råder i alla fall hög moral och god smak. Här ryter signaturen "Ej pettingintresserad" till...

...och den här rubriken kan väl även den få tala för sig själv.

Jaha, glad påsk hörni!

Åh Mika, åh Mika

2007-04-07T01:06:00.000+02:00

Så, jag är nu tillbaka från Köpenhamnskonserten och jag vet inte riktigt vad jag ska säga för jag har sannerligen inget med substans och sammanhang att komma med men herregud det var så bra. Så fint, så smart, så roligt, så vackert, så fruktansvärt begåvat, så jävla jävla jävla jävla bra. Åh det var så jävla bra! Mika, jag älskar dig. Och jag tror bestämt att jag går och lägger mig och dör den lilla lyckodöden nu.

...och dessutom gör han den här låten så vansinnigt hjärtskärande vackert att jag tror att jag får lite hjärtsnörp. Oh dear.

Samtidigt, på Kanarieöarna, är Kalmar FF på träningsläger

2007-04-02T19:04:00.000+02:00

Igår kväll satt jag och Carro som så mången gång förut bänkade framför TV:n. Vi hade sett den riktigt plågsamt jävla skitdåliga filmen "How to lose a guy in 10 days", konstaterat att Owen, baby, du förtjänar så oändligt mycket bättre, kommit överrens om att vi hellre hade sett om Tre Solar än sett det jävla pekoraklet en gång till (den hade ju åtminstone ett underhållningsvärde, resonerade vi, och övergick sedan till att med lidelse och inlevelse droppa våra favoritcitat ur Tre Solar i ungefär 15 minuter).

Sedan flippade vi lite planlöst mellan kanalerna och hamnade till slut på "Fotbollskanalen" på TV4. Uppmärksamheten var väl inte helt på topp i tv-soffan (det kan ha varit så att vi fortfarande satt och mässade "Fyra år...utan en man!"), så när de började sända ett taffligt filmat inslag från ett charterhotell på Kanarieöarna reagerade vi inte nämnvärt. Ju längre inslaget pågick, desto större blev dock vår förundran och avsky inför vad som visades upp i tv-rutan. Här fick man nämligen beskåda det slutna manliga umgängets allra mörkaste och vidrigaste sidor - det var män som låg i soffan och oblygt klämde sig på pungen, det var höhöhö-sammankomster där ingen hade haft vett att ha tagit på sig en tröja, det var ölhävande, det var bar överkropp och badtofflor (den värsta kombinationen någonsin), det var förmodligen en och annan tribaltatuering och det var jävligt taffligt fotbollsspel. Sedan var det en man som filmades under ett toalettbesök, en rejäl bitchfight om det brinnande ämnet vem har skitit ner hela vår toastol och slutligen var det så även en man som låg naken i sängen bredvid sin lagkamrat och som när TV4:s kamera närmade sig valde att inte sträcka sig efter täcket utan istället tog ett rejält bowlinggrepp i röven och herregud, aldrig förut i hela mitt liv har jag känt mig mindre heterosexuell än just då.

Efter detta avslöjades det att det här alltså var elitidrottsmän, och inte, som vi hade gissat, ett division fyra-lag som TV4 valt att följa som en "kul grej" och som hade skrapat ihop till en chartervecka genom idog bingolottsförsäljning.

Så var inslaget slut och vi satt omskakade kvar i soffan, plötsligt rörande överrens om att ingen av oss någonsin ville se en naken man igen. Ganska snart kom vi i och för sig på att del två av Gael García Bernal-festivalen är coming up (vi kallar den "Temakväll: Köttets lustar och moraliskt förfall", och som väl alla förstår kan det bara bli bra) och modifierade denna ståndpunkt lite till att vi aldrig vill se en naken man igen - förutsatt att denna man inte är Gael García Bernal, i vilket fall undantagstillstånd råder. Sedan dog vi en smula när de äckliga gubbarna i TV4-studion tyckte att det inte var så konstigt om det blev lite "grabbig stämning" eftersom det ju var så JOBBIGT att behöva spendera tre vinterveckor på betald semester på Kanarieöarna och inte behöva uträtta något annat än att spela lite boll ("grabbig stämning"? Ett bowlinggrepp i röven alltså! ETT BOWLINGGREPP I RÖVEN!) och ställde oss frågan om det fanns potential för den här typen av osmakligheter när alla män - alltså även de man i vanliga fall uppskattar - umgås i slutna sällskap, samt kom fram till att svaret förmodligen och dessvärre är ja. Utom när Gael och Diego umgås då, naturligtvis.

On another note: kolla mina nya heta Miami Vice-skor, inköpta på H&M för den facila summan av 98:-! Oh, I love them so.

Jag hoppas att ni förstår att jag måste blogga om det här

2007-03-31T15:53:00.000+02:00

Alltså, det är ju inte så att jag inte redan tidigare var övertygad om att han är den enda som förstår mig samt själva sinnebilden av perfektion sådär i allmänhet, men den här Nöjesguidenrubriken väcker ändå så oändligt mycket kärlek i mitt innersta:

Åhåhå, och bara en vecka kvar till Köpenhamnskonserten nu, baaay-beh. Det kommer att bli så vansinnigt fint.

Diet coke and a pizza, please

2007-03-31T14:00:00.000+02:00

Åh herregud snälla någon döda mig. Jag ska aaaaaldrig mer dricka sprit, osv. osv. osv.

Någon som är sugen på att komma hit med pizza, sushi, glass, 20 liter läsk, en intellektuellt stimulerande film och en ny pannlob (den jag har för tillfället är uppenbarligen defekt) till mig? Inte? Det går bra att ställa det utanför lägenhetsdörren om ni inte vill se mig (och tro mig när jag säger att det vill ni nog inte)? Det hade annars varit fint om någon hade velat klappa mig på mitt risiga hår, lägga något jävligt kallt på min panna och försäkra mig om att mina misstankar om en högst ovärdig liten kollaps på en av bänkarna i pundarrondellen vid Folkets Park igår kväll inte alls stämmer samt om att allt kommer att bli bra till slut, men jag gissar helt vilt på att detta inte kommer att hända. Åh, den jävla misären.

UPPDATERING, NÅGOT SENARE:
Jaha, här trillar intresseanmälningarna in i en aldrig sinande ström, ser jag (inte för att jag är bitter eller så, nej nej). Nåväl, jag gjorde likt Christer Lindarw och tog saken i egna händer, och nu finns det jävligt mycket falafel i mitt matsmältningssystem, glass i min frys, en ny väska i min ägo och livet känns plötsligt en aning bättre. Lite sömn nu kanske?

Mitt öra blev min näsa

2007-03-29T16:35:00.000+02:00

Jag har en bestämd känsla av att den vanligaste bibliotekariearbetsskadan inte är inflammerade muskler i underarmen efter att ha scannat in för många utlån och återlämningar eller något annat glamouröst (ehrm), utan istället någon form av hjärnskada som uppstått som en direkt följd av att ha läst minst en kass tidskrift till lunchen varje dag under sitt verksamma yrkesliv. Åh herregud, jag läser så mycket dåliga tidningar! Till exempel har det nu införskaffats en prenumeration på M-Magasin, Amelia Adamos nya tidning för, ähum, mappies (och finns det egentligen något pinsammare än krystade försök att mynta nya uttryck och sedan hålla fast vid dessa och låtsas som att de är vedertagna begrepp inom en normal vokabulär trots att ingen annan har anammat dem? Nej, jag tror minsann inte att det gör det!) där senaste numret bland annat stoltserar med en intervju med en kvinna vars enda merit är att hon legat med Ulf Lundell för 30 år sedan (ja, inte för att vara sådan, hon har säkert en massa annat att komma med också, men det är på grund av detta som hon intervjuas i alla fall), som fotograferas hemma i soffan tillsammans med Amelia Adamo som har världens mest ondskefulla leende och ser jätteobehaglig ut. När man sedan vänder på sidan visas ett inscannat julkort som kvinnans barn skickat till henne, och jag har ju inga belägg för detta överhuvudtaget men min ogrundade teori är att Amelia har stulit detta när kvinnan försökt punktera den ansträngda stämningen (jag utgår nu ifrån att hon är lika clueless över varför hon intervjuas som läsarna) genom att gå ut för att sätta på en kanna kaffe och herregud, nu bloggar jag om M-Magasin och det var verkligen inte min avsikt, så jag slutar nu. Låt mig dock bara påpeka att detta inte kommer att stoppa mig från att ta lite extra tidig lunch nästa gång den dimper ner i postlådan för att kunna kasta mig över det nya numret före mina kollegor...ja, jag är svag.

Men anyway, det jag skulle säga är att svenska tidskrifter överlag är jävligt kassa. Det är många gripande livshistorier som verkligen inte är det minsta gripande utan handlar om folk som "mötte passionen på äldre dar" (som sagt, inte gripande alls, mest bara jävligt obehagligt) och "Anneli gick ner 20 kilo och nu får hon en ful makeover komplett med spretig jävla dokusåpafrisyr medan hon hon får fyra sidor på sig för att visa "smickrande" (fula) kläder och raljera loss om hur hennes livskvalitet är direkt relaterad till hennes kroppsvikt och hennes kroppsvikt allena" och det är jättedåligt och jätteförutsägbart och jättetråkigt (och angående "kvalitetsmagasinen", do not even get me started). Men men men, nu finns det äntligen ett litet ljus i mörkret! Nu har nämligen första numret av tidningen "Story! - direkt ur livet!" hit the shelves, det tomrum som bildades när "En ding ding värld" gick i graven har åtminstone delvis fyllts och världen är återigen en lite bättre plats. Låt oss gemensamt ta en titt på omslaget till första numret:

Alltså, jag vägrar att skämmas över att jag älskar sånt här. "Min bror stal min lesbiska älskarinna" (där för övrigt brodern i historien plötsligt byter namn halvvägs genom artikeln, men nu ska vi inte vara petiga med detaljerna)? "Vi dumpade våra killar för sexleksaker" (bilden! BILDEN! Man ser kanske inte riktigt här hur kvinnan ömsint trycker en sexleksak mot sin barm medan pojkvännen i bakgrunden ser bedrövad ut, men...)? Min personliga favorit "Då gifte jag mig med min pappa"? Och om någon skulle tvivla: alla medverkande är givetvis jättefula och jätteengelska och jätteschledna, och det är verkligen alldeles underbart. Dessutom finns det fler godbitar inuti tidningen; jag gillar till exempel sidan där läsarna (vilka de nu är, det här är ju trots allt första numret, men som sagt, inte hänga upp sig på detaljer) får skicka in sina egna bilder. Här förekommer bland annat fyllebilder från en Tyrolerkväll på Liseberg (en i sällskapet bär en t-shirt med Lasse Stefanz-tryck) och en jätteobehaglig bild på en hockeykille som iförd ett par risiga kalsonger står vid diskbänken och lagar en tallrik med oidentifierbar mat, med bildtexten "Konstigt nog ökar mitt intresse för matlagning med 100% när min kille leker Jamie Oliver i köket" (ja, Sandra i Stockholm, det är faktiskt ganska jävla konstigt). Det bjuds även på godbitar som en idolbild på Chippendales (ej ironiskt), artiklar som "Dålig kebab blev lyckan i mitt liv" under rubriken "Snabb-läst" (till skillnad från de andra, mer djuplodande artiklarna då) samt en spåkärringspalt där bland annat en tjej som läser på en naturvetenskaplig gymnasieutbildning får rådet att hoppa av för att istället ägna sig åt hundtrimning samt rekommenderas att ragga på 10 år äldre män, för det känns ju fräscht.

Alltså, som sagt, Story! - direkt ur livet! is the shit! Känns väl kanske ANINGEN tveksamt att föreslå att den ska köpas in till jobbet dock, så jag får helt enkelt ta och lägga den till min redan långa lista över guilty pleasures.

Och, på tal om pleasures, är jag glad att kunna meddela att det idag är premiär för den högst inofficiella Gael García Bernal-filmfestivalen. Platsen är min tv-soffa, alla intresserade är inbjudna och var och en ansvarar själv för att tygla sina egna sjuka lustar (ja, den sista punkten är kanske mest relevant att ha i åtanke för mig själv, men ändå). Ikväll blir det The science of sleep, så att jag slipper piska mig själv blodig för att jag missade den när den gick på bio här i typ en ynklig jävla vecka (skandal!) och sedan är det tänkt att vi ska jobba oss genom produktionen. Åh, det kan rimligtvis bara, bara, bara bli bra.

Ska vi fira med yfrontskalsongbilden, bara för att vi kan? I believe we shall!

(infoga djup, trånande suck här)

Burkarna rymde för övrigt minst en deciliter

2007-03-24T16:38:00.000+01:00

Veckans höjdpunkt (ja, det är ju en dag kvar av veckan, men imorgon ska jag jobba och jag tror/hoppas att inget som kan konkurrera med händelsen jag har för avsikt att beskriva nedan kommer att inträffa under arbetsdagens gång): JAG AVLÄGGER ETT BESÖK PÅ SPERMABANKEN.

Redan nu vill jag lägga in en liten brasklapp och förklara att jag inte besökte inrättningen i fråga i avsikt att undersöka mina möjligheter att skaffa mig en liten genetisk avkomma trots att ingen man har anmält sitt intresse för att älska och ära mig livet ut. Istället fick jag en kallelse till vad jag trodde var ett helt vanligt gynekologbesök och traskade därför glatt (nåja) ner till kvinnokliniken på utsatt tid precis som jag alltid brukat göra. När jag kommit dit och köat en bra stund bakom mer eller mindre obnoxious människor (visst är det charmigt när patienters anhöriga lägger sig i, tränger sig före och börjar ifrågasätta att hustrun, som givetvis själv har förlorat såväl tal- som formulerings- och argumentationsförmågan, ska behöva vänta en stund i väntrummet - herregud, det här är ett icke-privatägt sjukhus, vad trodde du? Har du aldrig sett på Cityakuten?) kom jag fram till luckan cirka 10 minuter efter tiden besöket skulle börja.

Det var då receptionisten meddelade att min läkare inte längre finns i de gamla lokalerna utan på något som heter reproduktionsmedicinskt centrum. Tredje våningen, sa hon och jag jäktade iväg.

På tredje våningen satt ett rejält anslag med texten "BB-avdelning". Jag tvekade lite inför att glänta på dörren eftersom jag föreställde mig att lokalerna skulle vara fulla av kletiga bebisar (ehrm, jag har lite udda hangups, jag skyller dem alla på de obehagliga förlossningsfilmerna man fick se på barnkunskapen i nian) men tog sedan mod till mig och äntrade BB-avdelningens korridorer. Inte ett spår av reproduktionsmedicinskt centrum. Ett par som såg ungefär lika förvirrade ut som jag närmade sig en sjuksköterska och frågade om vägen till avdelningen för ultraljud, och jag tänkte att jag ju lite diskret kunde hänga på där och fråga efter vägen till reproduktionsmedicinskt centrum. Sjuksköterskan tog en snabb titt på mig och sa "du ska kanske också till ultraljudet?". Mmmyes! Kanske skulle detta ha kunnat kvalificera in sig på listan över dagens mest udda ögonblick, om det inte vore för vad som skulle komma härnäst...

När jag, nu 10+ minuter sen, hastade in på avdelningen såg jag nämligen ett antal MÄN som stod i kön till receptionen. "Är inte det lite udda, så här på kvinnokliniken?" tänkte jag, men placerade mig ändå, på en sjuksköterskas inrådan, bakom dem i kön och bannade mig själv lite för min förfärliga brist på öppenhet och genustänkande (eller så är detta bara en politiskt korrekt efterkonstruktion som jag lade till när jag skrev det här, I guess you'll never know). Sedan såg jag en gigantisk korg med små plastmuggar som stod bredvid receptionsdisken. Jag hörde hur sköterskan levererade råd och tips av typen "och om du inte lyckas pricka burken, så försök i alla fall få med så mycket som möjligt". Poletten föll ner, jag insåg att jag BEFANN MIG PÅ SPERMABANKEN och jag har nog aldrig känt mig så missplacerad i hela mitt liv. Minuterna som passerade medan jag stod och skruvade besvärat på mig bakom de köande männen kändes som timmar och jag har aldrig varit tacksammare för att kallas in till ett gynekologbesök än vad jag var när det till slut blev dags för mig att lämna kön och istället jäkta iväg genom korridoren (förbi ett x antal rum som lite smakfullt betitlats "herr-rum", jag försökte kika in och kolla om det fanns pörrisar att tillgå på landstingets bekostnad - hey, jag har alltid undrat! - men lyckades inte riktigt).

Så jag vill gärna ta det här tillfället i akt att be om ursäkt till de stackars männen som fick mottaga onaniinstruktioner medan jag stod bakom ryggen på er och lite besvärat blickade ömsom upp i taket, ömsom ner på mina skor (i händelse av ni gud förbjude skulle läsa det här) - jag har full förståelse för att även ni förmodligen kände att min närvaro inte var helt önskvärd, men jag tycker ändå att vi tillsammans gjorde det bästa av situationen. Hoppas att det, ehrm, gick bra.

Tankar som slår en när man har kompledigt och sitter och lyssnar på P3

2007-03-22T10:52:00.000+01:00

Topplista över de största musikaliska styggelserna, i fallande skala:
5. Sjungande trummisar.
4. Saxofon.
3. Keyboardister som dansar bakom sitt intrument.
2. Sångare som använder en annan dialekt när de sjunger än när de pratar.
1. Musik som handlar om musik. All musik som handlar om musik är givetvis ALLTID dålig, men lite extra dåligt blir det när det framförs låtar som innehåller en massa dåliga referenser till att knulla, men artisten vägrar erkänna detta och istället påstår att "nej nej, det handlar om att jag vill bli uppfylld av musiken".

Förresten, eftersom mitt senaste nödrop slutade så lyckosamt (Hugh var givetvis sjukt het, och Pop goes my heart = best song ever, jag gör med glädje ett undantag från min princip angående dansande keyboardister i just det här fallet) kommer här ett till: vem är sugen på att klippa av mitt hår? Det är så jävla fult och så jävla risigt, och jag vill ha en, eh, lite mer sober och sofistikerad frisyr (nej, jag är inte ironisk nu!). Jag borde givetvis gå till en frisör men det är så löjligt dyrt, jag räknar med att ett frisörbesök = två billiga skor i valfri amerikansk highstreetaffär som man sedan efter hemkomst till fäderneslandet kan påstå köptes i en betydligt mer exklusivt butik, och fan, man måste ju prioritera. Håret ska av i alla fall och blir det för jävla fult får jag väl släppa på den värsta stoltheten och släpa mig iväg till frisören ändå, så NO PRESSURE, PEOPLE. Någon som känner sig manad? Och, eh, jag bör kanske påpeka att ingen ersättning kommer att utgå.

Och utan någon som helst koppling till något annat, utan bara för att det kanske är läge att även, på ett lagom ansträngt sätt, pressa in lite positiva tongångar här: Äppleörhängen is the shit!

(notera även hur bilden illustrerar det skriande behovet av en hårklippning, hint hint)

You are gold...and silver

2007-03-19T00:57:00.000+01:00

Okej, vem är villig att hjälpa mig nära min redan lätt osunda förkärlek för Hugh Grant genom att följa med och se Music and lyrics (förr hellre än senare, givetvis)? Kom igen nu govänner, känn er inte blyga, ni vet ju att ni också vill!

Ta av dig din truckerkeps!

2007-03-18T14:01:00.000+01:00

Fint ögonblick från trettioårskalajset: jag upptäcker till min glädje att en god vän till mig har en runkbild (ja, det här är ju bara mina egna förhastade slutsatser, ehum) på Snook lägligt placerad på sitt sängbord:
Jag är så glad att det finns fler människor i min egen mogna ålder som inte är rädda för att sjunka till härligt låga nivåer!

Sedan trotsades alla upptänkliga principer och kosan styrdes mot det gamla Helsingborgs-hellholet The Tivoli, trots att jag upprepade gånger i mitt liv lovat både mig själv och andra att aldrig mer sätta min fot där (jodå, precis som om jag har moral och principer, baha). En pristävling betitlad "Den första som ser någon utanför det här sällskapet som har passerat 20-årsstrecket får gratis sprit" utlystes, men naturligtvis kunde ingen vinnare koras trots flera timmars intensivt spanande. Oh well. Jag tror och hoppas i alla fall verkligen att jag hörde fel när jag tyckte mig höra någon i lokalen uttala sig om "gammal goding" när det spelades en låt från Libertines debutalbum.

Nu: sömn sömn sömn, tack.

Note to self:

2007-03-15T15:15:00.000+01:00

1. Gå inte in på fina frisörsalongen och köp de dyra hårvårdsprodukterna just den dag då din uppenbarelse i allmänhet och ditt hår i synnerhet är risigare än det kanske någonsin varit tidigare. Det kommer att kännas jävligt awkward att ställa frågor eller ha en liten diskussion med den piffiga personalen ("eh, ja, alltså, den ger liksom lite stadga och så, eller? Det kan ju, ahem, behövas...") och att känna de föraktfulla blickarna bränna i ryggen när du skamset slinker därifrån är fan ingen picknick.

2. Lär dig för i helvete att sova. Mer än 4 timmar per natt och scenarion av samma typ som det ovan beskrivna kan lättare undvikas.

3. Bröstmemory är en jättebra och värdig 30-årspresent och alla de andra festdeltagarna på kalaset kommer inte ALLS att ha köpt en aningen mognare present typ en Kosta Boda-vas, bröstmemory är en jättebra och värdig 30-årspresent och alla de andra festdeltagarna på kalaset kommer inte ALLS att ha köpt en aningen mognare present typ en Kosta Boda-vas, bröstmemory är en jättebra och värdig 30-årspresent och alla de andra festdeltagarna på kalaset kommer inte ALLS att ha köpt en aningen mognare present typ en Kosta Boda-vas, bröstmemory är en jättebra...(ja, det här är ett halvhjärtat försök att övertyga mig själv).

4. Du köpte en sommarblus för dina sista pengar idag. Du är dum i huvudet.

5. Att äta ett creme egg är faktiskt högst motiverat en dag som denna.

Det är nu nästan så att jag, likt Tommy Nilsson, börjar tro på människan

2007-03-12T23:40:00.000+01:00

Åh Beth, och just när jag trodde att det kanske inte var möjligt att älska dig ännu mer.

I moved like Harlow in Monte Carlo

2007-03-11T22:16:00.000+01:00

Jag hörde det ryktas att det i veckan kommer att ske en dvd-rerelease av en av mina bästa filmer någonsin, The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert. Jag blev lite inspirerad och grävde fram min gamla vhs-kopia (vi behöver kanske inte gå in på några osmakliga detaljer om min sjukt smärtsamma bakfylla, låt oss bara säga att framstupa sidoläge i tv-soffan har känts som ett jävligt lämpligt alternativ idag), bara för att konstatera att ja, jag älskar den fortfarande lika djupt och innerligt. Åh, den är så bra. Dialogen! Pingisbollscenen! Det faktum att Guy Pearce gick direkt från tonårsidol i Neigbours till Felicia Jollygoodfellow på ett så fullständigt briljant sätt! Hugo Weaving (alltid, alltid fantastisk)! Åh kärleken!

Så summerar vi gårdagens melodifestivalfinal:

2007-03-11T19:27:00.000+01:00

*Kvällens absoluta höjdpunkt: Tommy jävla Nilsson och hans vämjeliga pekorakel till låt kommer SIST med NOLL välförtjänta poäng. Det är nästan så att även jag börjar tro på människan när jag tänker på det! Dessutom: Tighta byxor nedstoppade i stövlar, huäääää. Nej Tommy, här kommer fan inga vildrosor att öppnas (för den oinvigde som inte snappade upp den referensen finns möjligheten att komma till insikt, och kasta bort ungefär fem minuter av livet, genom denna länk. Dock endast lämpligt för den starkmagade!).

*Åh Måns. Du är så fin. <3

*Jag har länge hävdat att dansbandskillen från Torsk på Tallinn är det enda roliga Robert Gustavsson någonsin gjort. Efter gårdagen är jag beredd att ta tillbaka detta. Alltså, en gång för alla nu: Robert Gustavsson - INTE ROLIG.

*Aftonens mest brinnande fråga: om du var tvungen, vem skulle du helst ligga med, Lasse Berghagen eller Peps Persson? Denna delikata fråga debatterades i detalj, även om vissa *HOST* FREDRIK *HOST* inte hade några större problem att välja sida utan sms:ade över följande korta och koncisa svar efter minimal betänketid:

*Enligt uppgifter i dagspressen ska JÄTTETRÅKIGA Sarah Dawn Finer vara 4 år yngre än jag och Jepson blott 2 år äldre än jag. Stämmer detta kommer jag att tvingas ta livet av mig. SÅ GAMMAL ÄR JAG INTE.

*Mest bisarrt: Magnus Bäcklunds gigantiskt stora påskönstatyhuvud.

*Malmöjuryn röstade bäst, såklart.

*Kristian Luuk, I love you.

*Höjdpunkter, förutom Tommy Nilssons sistaplacering: Jepson går ner på knä! Allsång till Sandra Kim (vet inte om någon i sällskapet egentligen behärskar franska språket, I sure as hell do not) och The Arks debutalbum efter avslutad sändning! Sebastians klädbyte! Tomas Andersson Wij gör en behjärtansvärd ansträngning för att glamma upp sig lite och drar fram ett paljett-guitarstrap! Måns och Sebastian klär av sig nakna och tar på varandra! (Eh, hoppsan, det där sista hände visst bara i mitt huvud)

*Lågpunkter: Skinnkostym (kommer vi någon gång att få se en skinnbyxefri melodifestival?), Anna Book, balladkärringar (samtliga), inget After Dark i startfältet, pausunderhållningen (det skulle väl i och för sig kännas underligt med bra pausunderhållning i melodifestivalen, men ändå), Kicki Danielssons/Magnus Bäcklunds/Tommy Nilssons/André Pops gemensamma frisyr, Sanna Nielsens tvåfärgade hår (när kändes det fräscht senast, 1999?) samt min alkoholkonsumtion (jag ska aldrig mer dricka sprit i hela mitt liv, jag ska aaaaldrig mer...etc.).

*Rätt låt vann!

Wherever you go now, I wanna be there too

2007-03-09T11:16:00.000+01:00

My dear Virvla taggade mig och här är reglerna, som jag inte ämnar följa:

REGLER:
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Jag vet inte riktigt vad jag skriva, jag menar, att avslöja olämpliga saker som får mig att framstå i ett ofördelaktigt ljus är ju allt jag gör i den här bloggen, det är dessa grundvalar som bloggen vilar på, själva förutsättningen för dess existens. Denna blogg bygger på mina pinsamma tillkortakommanden, precis som Starship built this city on rock n' roll. Gör dock ett försök ändå:

1. Jag avskyr blött papper, jag tycker att det är så jävla äckligt! Bara tanken på blött hushållspapper får mig att rysa av obehag och jag skulle aldrig få för mig att använda hushållspapper för att ta upp matrester ur diskhon eller liknande (ja, det är rejäl åtgång på wettexdukarna i mitt lilla hushåll). Allra äckligast tycker jag att det är när folk ska torka upp större mängder utspilld vätska med papper och lägger pappret på den spillda pölen så att pappret blir genomblött och droppar, ryyyyyys. Nej, förresten, vänta, allra allra äckligast var det när jag gick på typ lågstadiet och de VIDRIGA tjejerna i min klass kom på att ett bra sätt att svalka sig från högsommarvärme var att blöta ner de bruna obehagliga och ILLALUKTANDE pappersservetterna av märket Katrin från skoltoaletten, ta med dem in i klassrummet och lägga dem på pannan! Åh, det var så vidrigt, och jag fick sitta längst fram med hårt sammanbitna käkar och försöka ignorera äckligheterna som pågick bakom min rygg (men det gick såklart inget vidare). Usch, jag ryser igen nu.

2. Jag älskar U2 och jag skäms inte ens, trots att diverse skitnödiga människor säkerligen tycker att jag borde. Speciellt gillar jag de bombastiska och känslomässiga låtarna typ Bad och Sometimes you can't make it on your own (de lite mer rockiga delarna av deras produktion och de experimentella åren när de hade lackbyxor; not so much). Jag har även haft en liten hemlig önskan om att ligga med Bono ända sedan jag för första gången såg hans sexiga överarmar i With or without you-videon...och det är ju rätt länge sedan nu. Okej, det här är inte rätt tidpunkt för förskönande omskrivningar: Jag har velat ligga med Bono i större delen av mitt liv.

3. När jag var liten var mitt drömyrke att släpa tunnor med bajs. I området där mina föräldrar hade sommarstuga hade de flesta husen nämligen utedass, och varje vecka kom en lastbil för att byta ut bajstunnorna. Längst bak uppe på lastbilens flak satt några olyckligt lottade killar som hade som sommarjobb att släpa och lasta bajstunnorna, och jag tyckte att det verkade så fräckt att åka där bak på flaket att jag bestämde mig för att dasstömmare skulle bli min framtida karriär. Min backupplan var att bli läkare, bajstunnorna var dock förstahandsvalet.

4. Jag äter sushi minst en gång i veckan. Helst två. Eller tre. Skulle inte banga fler gånger per vecka heller, om jag bara hade varit ekonomiskt oberoende.

5. När jag var i hemstaden igår hoppade jag av stadsbussen vid min gamla gymnasieskolas hållplats, bara för att kunna gå den lilla snirkliga och högst icke-handikappsanpassade kullerstensvägen ner till stationen precis som i gamla "goda" tider. Jag tyckte att det var riktigt mysigt och gemytligt och gick och vältrade mig i nostalgi av typen "åh, jag undrar var de har gjort av de där stängslen som stod här, det var ju där jag brukade stå och röka Lucy Strikes, här ska det ju vara ett stängsel, var är stängslet, det var fan bättre förr, är inget längre heligt?", och hade Lina 17 år fått reda på det var sådant jävla trams som väntade i framtiden hade hon med stor sannolikt piskat Lina 29 år to a bloody pulp, alternativt tagit livet av sig i förebyggande syfte.

6. Jag gillar frukt i mat. Detta är förmodligen lite underligt/egendomligt eftersom "Banan har inget på pizza att göra!" och liknande är typ världens minst kontroversiella åsikt och verkar delas av typ 98% av befolkningen. Jag tycker bananpizza är jättegott. Samma sak med vi-lägger-på-en-skiva-ananas-och-kallar-det-hawaii, mangosushi och äpple i salladen. Bring it on!

Och jag tänker icke skicka vidare.

Let this be known:

2007-03-08T00:17:00.000+01:00

Jag älskar älskar älskar älskar den här skivan.

But in a totally manly way!

2007-03-05T16:31:00.000+01:00

Jag är sjuk och jobbar inte idag. Kanske tror ni nu att jag spenderat dagen med inte bara fysisk återhämtning, men också lite kontemplation, funderingar över livets sanna värden, icke-ansträngande men välbehövliga aktiviteter (kanske sortera lite papper eller vattna krukväxterna) och med att rent generellt ladda batterierna (som det så fint brukar heta)? Och jo, det stämmer. ELLER så har jag gjort två saker, nämligen sovit och tittat på den här videon cirka 25 gånger, på repeat. Ni får gissa.

A hundred times or more eller "inlägget i vilket den mentala härdsmältan är rejäl och språket högst ovårdat"

2007-03-03T11:04:00.000+01:00

Det var ju själve fan vad mycket skit som drabbar folk som inte förtjänar det (ja, jag tänker räkna in mig själv i den kategorin, opponerar sig någon jävel kommer det att bli rejält med icke-ödmjukt whoop-ass, bara så ni vet) hela jävla tiden. Misären! Dock piggar det onekligen upp att det blir Los Angeles snart (det är ju bara lite mer än en månad kvar, konstaterade jag just och gjorde en liten mental happy dance) och jag har dessutom på fullt allvar kollat upp det där med Harry Potter-nakenpjäsen i London. Jag vet att jag är en dålig människa och varje gång jag går förbi videostället på jobbet och ser den första filmen i serien där lille Harry är cirka nio (nej, jag hade inte de här känslorna när den kom ut, känner jag mig tvungen att påpeka) känner jag mig ytterst smutsig men det är ju bara härligt.

Pallar dock inte orera mer om alltings jävlighet, så, istället: lite poulärkulturell spaning.

-En tanke som slog mig häromdagen: världen var sannerligen en mycket bättre plats på den tid då alla popvideor av klass innehöll minst en jävligt biffig mörkhyad manlig dansare, helst iförd i cykelbyxor och flattop, som skakade loss mot en helvit studiobakgrund. För att illustrera min poäng kommer här två personliga favoriter:

1. Den lite mer sparsmakade svenneversionen, där avsaknaden av cykelbyxor dock kompenseras av entusiasm och spexighet:

2. Den fulländade versionen, såväl låt- som videomässigt:

- Ååh, <3

-Jag spår att "Andra chansen" ikväll kommer att bli skittråkigt, känsloterrorn till trots. Melodifestivalen känns överlag något avslagen numera, efter att man förra veckan slutgiltigt kunnat konstatera att svenska folket är en omdömeslös jävla pöbel - någon annan slutsats känns otänkbar med tanke på att de röstade fram den skrikiga balladkärringen (som för övrigt såg om möjligt mer ut som en transvestit än Christer Lindarw, grattis) ur "varje bidrag från Malta sedan cirka 1972"-skolan istället för en låt vars text innhöll såväl lite rejäl svensk buskis som referenser till relativt avancerade sexuella aktiviteter ("upp med nävarna", minsann). Dö, svenska folket, dö.

-Något annat som även det måste dö: Aftonbladets jävla guld/silver/brons-rurik med (wait for it!) guld/silver/bronsfärgade bokstäver som de klistrar upp varje gång någon random skidskytt/konstsimmare/innebandylag/frisbeegolfare tar hem en medaljplats i ett skittråkigt mästerskap efter en hård match mot 5 personer från ett valfritt öststatsland. Nu tar vi det här en gång för alla: GE UPP, INGEN BRYR SIG.

-Jag är så tacksam över att Lost är tillbaka, och jag tycker att vi tar en stund då vi gemensamt låter våra blickar smeka dessa bilder för att fira.

Äsch, jag har inget att säga.

Nu måste jag resa mig upp, släpa mig ut, gå och handla, laga mat, gaska upp mig, ta en dusch, göra mig presentabel, aktivera mig, ta mig i kragen och åh, jag kan inte vill inte orkar inte vill inte orkar inte vill inte orkar inte orkar inte orkar inte orkar inte. Är det OK om jag istället sitter framför datorn och kollar på taffligt ihopklippta bitar av tv-serier till smäktande musik på youtube? Inte? Fan.

UPPDATERING: MÄNNSIKOR SOM MÅSTE DÖ, THE COOP FORUM HELGEN EFTER LÖNING EDITION

1. Alla gubbar som ska spela på tipset och därför blockerar den lilla disken utanför ingången där man köper gillette sensor-rakblad. Ni kommer fan inte att bli rika, och, framförallt, bara äckliga människor spelar på tipset. Alltså, jag kunde inte växla till en jävla femma utan att stå i kö bakom de jävla tipsgubbarna, hence ingen varuvagn, hence en jävla korg, hence en jävla massa släpande, hence ont i händerna.

2. Folk som kör runt med sina ungar i specialbyggda, 3 meter långa kundvagnar som ser ut som små radiobilar och blockarar framkomlighet med desamma. Newsflash: Det här är en matvarubutik, inte en jävla lekstuga! Ungjävlarna lär inte direkt dö av att få lära sig att i en matvarubutik så HANDLAR MAN MAT och att man faktiskt ibland får utföra vardagssysslor utan att dessa ska behöva maskeras till att vara ett jävla tivoli. Är detta är för mycket att ta in för deras späda ömtåliga själar så föreslår jag att man kan göra alla en tjänst och LÄMNA UNGEN HEMMA.

3. Bussen hem - kommentarer är överflödiga.

4. Tanter som huvudräknar på kvittot och sedan kommer tillbaka till kassan och avbryter kassörskan när hon håller på att slå in dina varor för att med gnällig martyrröst ifrågasätta en avrundning från 75 öre till en krona.

5. Sävliga pensionärer.

Hm, jag tror minsann att det är dags för en ny tagg här i bloggen. Nu ska jag laga potatisgratäng, kanske öppna en flaska rödtjut och sedan förhoppningsvis känna hur livet långsamt återvänder till mig. Fingers crossed, people.

Baby, it's cold outside

2007-02-22T14:33:00.000+01:00

There be snow. Fy fan. Jag vill gärna ta tillbaka allt gott jag haft att säga om den skånska vintern i allmänhet och den här i synnerhet, tack.

Jag skulle annars ha jobbat idag men sitter hemma iförd långkalsonger (passform: extra dålig, komplett med hängig röv) och äter snabbmakaroner medan jag lyssnar på Duran Duran istället, och Janne skulle ha kommit hit och spenderat kvalitetstid (jag tänkte Köpenhamn, jag tänkte MAC-disken) med mig men det går inga tåg så han är kvar i norra Sverige och jag är faktiskt aningen ensam och miserabel (infoga självömkande och gnäll här). Mmyeah, segheten och inaktiviteten sänker sig återigen över mig som en våt, varm filt.

Jag påbörjade det här inlägget med lite substans i åtanke, men jag har nog glömt bort vad det var jag hade att säga, så jag återkommer. Istället för det här nu: sömn. Jag tänker fan ta tillvara på tillfället att utöva legitim inaktivitet (såväl fysisk som mental) istället för friska promenader eller, well, att uträtta saker och sådana jobbigheter. Toodles.

Nästa inlägg ska hålla en (marginellt) högre nivå än det här, jag lovar

2007-02-17T22:02:00.000+01:00

Nu har jag, som den sorgliga människa jag är, inte bara tittat på Melodifestivalen ENSAM hemma i tv-soffan, utan även högljutt utbrustit "YES!" när resultatet tillkännagavs. ÄNTLIGEN en officiell bekräftelse på att det lönar sig att vara en ung, bildskön man i det svenska musikklimatet! Move over, gamla Barbados-Magnus och Nanne, och ta gärna era nasty hårförlängningar med er när ni sakta förpassar er tillbaka in i mörkret! Tror man på karma kan man ju också spåna lite om huruvida N och B-Ms efterlängtade fiaskon kan vara någon typ av hämnd från universum för de stygglser de påtvingat oss under det gångna året (jag tänker på den katastrofala representationen av de svenska intressena i "Inför ESC"-programmet respektive det här jävla spektaklet, om ni minns). Åh, jag är så nöjd! Titta bara här ovan, så söta de är! Speciellt när de, eh, tar på varandra...

Förresten, nu är vi ändå är inne på det här med objektifiering av män (som ju är lite av ett favoritämne här i bloggen), låt mig bara kort konstatera att det finns inga bättre telefonsamtal än de som börjar med orden "Nu sätter du på TV:n! Tvåan! Herrarnas simhopp!!!". Det är så skönt att ibland känna att man har vänner som förstår en. <3

Och, alltså: oh dear. Som sagt, London nästa. Jag tänker mig som i den där dokumentären om de galna danska tanterna som reser runt i världen för att gå på Chippendales och sedan bli fotograferade med sina "favoriter", fast givetvis med en högre nivå av smak och klass (ehrm), besök på Selfridge's sminkavdelning och den sedvanligt stimulerande resan med Ryan Air. Vem ska hänga med???

We don't talk about love, we only wanna get drunk

2007-02-14T18:10:00.000+01:00

För att vara en person som spenderar en avsevärd del av sin tid med att noja över huruvida människorna jag tycker om tycker om mig också är det kanske lite märkligt att jag känner att jag helt saknar ångest över alla hjärtans dag (speciellt med tanke på att den tiden som återstår efter att man räknat bort tiden som gått åt till att fundera på huruvida människorna som jag tycker om verkligen tycker om mig också till ganska stor del spenderas med att fundera över misär, hat och vedergällning efter att ha kommit fram till svaret "nej, det gör de nog inte, och av förklarliga skäl dessutom", MEN I ALLA FALL). Jag tänkte alltså fira med min kära vän Carro, som liksom jag har vett att uppröras över styggelser som fula hjärtmönster på inredningsdeljer (usch!) och hånglande par i 40-årsåldern på kommunala färdmedel (uuuuuuusch!!!). Vi ska klämma en kebab och se säsongsstarten av Top Model. Jag känner mig nöjd.

Annars:

-I onsdags samlades tre tappra själar runt min datorskärm (vars storlek väl bäst kan beskrivas som "relativt blygsam") för att äntligen bevittna återföreningen av världens bästa TV-serie This Life. Stämningen kan bäst beskrivas som hoppfull men med nedskruvade förväntningar, och detta visade sig vara en ganska vettig inställning, för alltså - det blir ju aldrig som det en gång varit. Idioti förekom (alla kvinnor över 35 definieras ju i första hand av sitt moderskap eller bristen därpå, blahablahablaha), luckor i handlingen likaså (gjorde Ferdy slut med Lenny? Vad hände med Lenny? Var är Kira? Varför känner sig Egg uppenbarligen fortfarande bekväm med att så att säga beträda den stig där äcklige O'Donnell har vandrat före honom? Varför har inte minsta lilla detalj från originalserien som jag minns som vore det igår eftersom jag är en jävla nörd tagits upp i det här 60-minutersavsnittet? I need CLOSURE, dammit!) men också en del höjdpunkter, såsom Miles moptopfrisyr vars bäst-före-datum väl gick ut cirka 1998, det faktum att Warren hade blivit riktigt foxy med åren (se bilden nedan, och jag kan väl lite skrytsamt inflika att jag såg hans potential redan då det begav sig back in the day, jag har öga för sånt här) och, kanske framförallt, scenen där det fylledansas till den gamla fina dängan/arbetarklassanthemet "A design for life" med Manic Street Preachers (nu återigen fast förankrad i min ipod på obestämd framtid). Allihopa nu: Libraries gave us power, then work came and made us free/what price now, for a shallow piece of deg-ne-tee?

Alltså, jag vet fortfarande inte om ett reunionavsnitt var en bra idé, men det var roligt så länge det varade.

-Sofie och Fredrik ingick äktenskap i Göteborg och efter en miserabel bussresa där vi marinerades i odören av gammal risig fylla i FYRA TIMMAR infann oss jag och Carro för att mingla runt på de efterföljande festligheterna. Jag tycker själv att jag skötte mig ganska fint trots att jag (surprise!) var ensam om att se ut lite som en mörhårig upplaga av Dolly Parton i 9 to 5 i min åttiotals-polyester-secondhandklänning med extra puffiga axlar. Jag smög till exempel bara iväg för att sms-rösta på The Ark i melodifestivalen vid ett tillfälle och ströp även mina planer på att hålla ett tal under middagen, vilket jag misstänker att alla berörda parter är glada för. Under helgen passade vi även på att förtära hotell-frukostbuffé (man borde göra det oftare), och sedan spenderades kvalitetstid (eh...) med min fina vän Janne (borde göra det oftare, det också). Det var fint. Bortsett från bussalkisen då, alltså.

-Inspelad melodifestival på måndagskvällen var inte så illa som man kanske lätt hade kunnat tro. Fördelarna med att kunna fastforwarda de pissiga bitarna (paus"underhållningen") och spola tillbaka de bästa bitarna (det vankas gitarrsolo och Ola Salo hojtar något i stil med "Hit it, Jepson!") för att återuppleva dem en gång till ska ju icke underskattas.

Dock är jag lite förvånad över att ingen verkar ha uppmärksammat att Jessica "ingen lavendelfärgad camel toe för mig i år" Andersson och Martin "Polyblonde slingkit" Axén bar SAMMA KLÄDER:

Vem är ansvarig för detta? Rikard Engfors?

Oh well. Snart är det Top model! Jag hoppas på bättring och mer psykopati den här säsongen.

Hur var det nu man gjorde för att anmäla sig till Extreme makeover?

2007-02-08T15:10:00.000+01:00

Har nu varit och tagit foto till mitt nya pass.

Jag ser lätt utvecklingsstörd och dumglad ut, och något gick visst väldigt fel när killen i passluckan bad mig fästa blicken på en svart punkt i en skärm. Dessutom färgade jag håret innan jag gick dit (jag kände att minnet av min trecentimetersutväxt kanske inte var det jag helst ville bevara till eftervärlden) och det jävla håret blev, trots att jag använde samma färg som jag brukar, svart.

Alltså, mitt nya passfoto: en efterbliven trettioårig pittögd jättebebis med hemklippt lugg samt en indiepopfrisyr som passerade sitt bäst-före-datum ungefär samtidigt som man lämnade omyndighetsåldern bakom sig.

Oh glorious day.

Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig

2007-02-05T00:46:00.000+01:00

En tanke som plågat mig under en tid nu är att jag kanske varit förhastad när jag i hånfulla ordalag uttalat mig om de smakfulla platåskor som jag bar när jag tog studenten för, ehrm, ett par år sedan - bland annat har de så sent som i somras omnämnts här i bloggen under namnet "strippskorna". Men, som sagt, på sistone har andra tankar kommit till mig. Jag gillar ju höga klackar. Jag gillar ju klumpiga skor. Så, därför passade jag, när jag i fredags var hemma hos mina föräldrar, på att testa de kära strippskorna till lite olika kläder och lo and behold - jag insåg att de ju fan är riktigt heta.

Så, nu är strippskorna räddade ur föräldrahemmets garderob och är tillbaka vid min sida (i min överfulla skohylla) där de hör hemma. De är (faktiskt!) inte jobbiga att gå i, jag blir över 1,80 lång i dem (respekt!) och jag älskar dem mer än någonsin tidigare. Det känns lite som att en del av mig som varit försvunnit mirakulöst har återvänt, och jag kan knappt vänta på att få ta ut dem i dagsljus för första gången sedan 1996.

Strippskorna, I love you.

Det kom ett brev...

2007-02-04T23:40:00.000+01:00

Kära* Skånetrafiken,

Jag är en tjej på 29 jordsnurr som gillar allt som gör livet glatt*. Ända sedan jag var ungefär 13 år gammal och började ta buss 202 in till Helsingborg varje fredagseftermiddag för att köpa hårdrockstidningen "Metal Hammer" för min veckopeng har jag varit en flitig användare av era "tjänster"*. Ni kanske minns mitt gymnasiebusskort som pryddes av ett foto av mig i svart tulpan-färgat hår som var rakat på sidorna av huvudet? Inte? Det var jag som brukade komma springande på morgonen och stoppa bussen i kurvan strax efter busshållplatsen? Nåväl, allt sedan mina gymnasiedagar har jag i alla fall pandlat med er punktliga*, bekväma* och prisvärda* trafik med ytterst få uppehåll (för vistelse i annat land eller norra Sverige). Numera är jag rentav medlem på "dina sidor", där jag har skapat mina egna fiffiga tidtabeller, såsom "Hem - Coop Forum Stadion", precis som ni har tänkt. Det är, bara så att ni vet, inte jag som skäller ut busschauffören när luftkonditioneringen inte fungerar. Jag kommer alltid* ihåg att fylla på mitt busskort med det okristliga månadsbeloppet varje månad, det är VERKLIGEN inte jag som trakasserar busschauffören under körning och jag flyttar alltid* på mig när det kommer på någon handikappad person som gör anspråk på min favoritplats (längst fram, ensam, givetvis). Jag skulle nog faktiskt vilja säga att jag är en trogen kund.

Så, därför, kära* Skånetrafiken. För vårt fina samarbete genom åren. För alla de pengar jag har betalat in till er och för det jag fått i gengäld, det vill säga alla timmar som jag stått på stationen och frusit röven av mig eftersom era lokförare inte kan köra enligt tidtabellen när det är snö ute...eller löv...eller blåst. För allt detta ber jag er att ni tittar på det här och att ni sedan tar er en rejäl funderare på om det kanske inte vore något även för er att satsa på? 450 spänn extra i månaden är jag LÄTT villig att betala. Snälla?

Varma hälsningar, och med förhoppningar om ett fortsatt gott samarbete* och kanske rentav en stadsbuss där taket inte läcker,

"Lilla jag"
---
*ehhhhrm...

Det är över nu

2007-02-01T21:56:00.000+01:00

Varje morgon tänker jag att idag är sista dagen, imorgon ska jag sluta läsa de jävla gratistidningarna som de obnoxious tidningsutdelarna försöker trycka upp i ansiktet på mig cirka 250 gånger under färden från mitt hem tills stationen (OBS! mina aggressioner gäller inte killen som brukar stå på bron vid pågatågsstationen och freestyla lite medan han delar ut tidningen). Aldrig mer artiklar som denna, aldrig mer den där underliga sms-spalten längst bak i City dit människor som verkar fullständigt jävla bindgalna skriver osammanhängande meddelanden till varandra och aldrig mer en bisarr "nätkrönikör" (LÄSTE ni den där 17-åriga killen från Helsingborg - figures! - som ansåg att världen skulle förskönas genom mer brunkräm och tighta byxor på män?) tänker jag optimistiskt, fram tills att jag inser att brist på läsning på tåget kanske innebär en ökad risk för kontakt med medpassagerarna (eeew, speciellt tänker jag då på då gubbar med gammal-mans-pung och chinos som de dragit upp i ljumskarna som sätter sig mitt emot mig och stretar och jag får obehagliga tvångstankar/flyktkänslor och vet inte var jag ska fästa blicken och...herregud, jag vet att jag har problem) och snabbt plockar upp en Metro ändå.

Men, och mark my words, nu är det slut. Aldrig mer. Inte ens jag, med min rejäla dagliga pendlingstid kombinerat med brist på meningsfull fritid, har ett så fattigt liv att jag behöver det här. Idag läste jag min sista gratistidning, idag slogs spiken i kistan. Idag slog jag nämligen upp punkt.se och såg det här:

Någonstans får det vara nog.

Uppdateringsinlägg efter som vanligt pinsam lång frånvaro

2007-01-31T18:48:00.000+01:00

*...OK, first thing's first: Det här, govänner. Så här är det; jag har alltid tyckt att filmversions-Harry Potter är lite charmig. Jag vill rentav dra mig till minnes att det en gång för länge sedan på en hemlig plats på internet där jag och några av mina närmaste samlade minnesvärda citat som yttrats i vår umgängeskrets (ja, sidan ligger kvar men nej, jag har INTE för avsikt att länka eftersom jag ju vet att alla som läser det här säkert har en uppfattning om mig som en sansad person med god smak och stil, som inte vräker ur sig obsceniteter i första taget, och detta vill jag ju på inget sätt ifrågasätta) publicerades ett citat som löd "vissa saker får du faaaan hålla för dig själv din sjuka kvinna!" - yttrat av min vän Anna och (miss-)riktat mot mig efter att jag erkänt att jag tyckte att den då cirka 13 år gamla Harry Potter var lite söt (nej, inte på det sättet!). Alltid lite av en soft spot, som sagt (jag tror det är den bleka hyn/glasögonen-kombinationen). Och nu är han...stor. Vuxen. Eh, avklädd. So cute! Jag tror att jag måste åka till London och gå på teater.

*Jag känner hur glädje och tillfredsställelse sprider sig i min kropp när jag inser att jag måste gå och ta ett nytt passfoto iförd min stiliga hemklippta lugg. Jag försökte listigt att få min mor att sponsra ett frisörbesök (ja, jag är en patetisk och dålig människa, men alltså, hon brukar få frikort för att hon köper en massa produkter och...host) vilket dock inte gick riktigt som jag hade hoppats ("de släpper nog in dig i Amerika i sned lugg också!" förklarade hon glatt och okänsligt och ignorerade sedan obevekligt mina förtvivlade "men, men.."-gnyenden). I alla fall: DET NYA PASSET SKA JAG HA TILL JAG FYLLER 40. Jag älskar verkligen mitt liv.

*Jarvis höll stilen i Köpenhamn i söndags. Det kändes som om vi alla teleporterats tillbaka till 1995 (Jarvis var väl i och för sig den enda personen i lokalen som fortfarande såg ut som han gjorde när det en gång begav sig, medan vi i publiken var aningen mer lönnfeta/flintskalliga/måna om att få en bekväm sittplats istället för att behöva stå och trängas, men ändå). I vilket fall som helst, det var naturligtvis underbart. Och om någon undrar: nej, jag hade inte på mig min gamla "I'm common"-tshirt.

*En rejäl summa pengar fattigare. En flygbiljett rikare. Los Angeles, I'm yours, som vi brukar säga (ja, jag har suttit länge och väntat på ett tillfälle att droppa den popkulturella referensen). Det kommer rimligen att bli så bra.

*Plan: Nu ska inget smink inhandlas förrän jag på darriga ben träder in på Sephora. Ehrm, jo, en ny foundation möjligen, men annars INGET. Det är alltså några månader kvar tills dess men damn, jag ska vara stark.

*Har jag någon gång nämnt hur mycket jag älskar UFF i Malmö? Inget annat UFF jag besökt kommer ens nära, och det luktar inte ens äckligt där (eh, utom kanske i undantagsfall). Idag köpte jag allt detta:

En brun sjuttiotalsklänning med pösig överdel och gigantiska ballongarmar som säkerligen inte smickrar the ample-chested lady (men efter typ två sekunders betänketid bestämde jag mig för att skita i det) , en röd liten väska med ~~vristrem~~ handledsrem - HEJ JAG BEHÄRSKAR INTE MITT MODERSMÅL - en brun större väska i mjukt fint skinn, ett par finfina röda sandaletter, en höghalsad finsk långklänning som eventuellt ska förvandlas till en kort höghalsad klänning + en kjol, samt en vid kjol i en sympatiskt vulgolila nyans

...för den högst facila summan 500 spänn. Åh UFF, vad skulle jag någonsin göra utan er? Vem skulle ge mig trygghet, ge mig glädje, sälja mig billiga kläder, nära mina tantklädsfetischer? Ingen I tell you, ingen!

*Som den trogne läsaren kanske noterat har jag inte riktigt kunnat släppa tankarna på att äga en Magic Bullet. Nu har jag slagit till på en skamlös kopia från Ellos (halva priset jämfört med TV-shopsvarianten!) och jag ser fram emot att kunna delge er resultaten av dess mos/hack/juice-kapacitet. Eh, så fort jag pallat åka till Citygross och storhandla mat är det dags, jag lovar. Nästa steg blir en George Foreman's mean lean grilling machine.

Hej, jag är åttio plus

2007-01-25T22:50:00.000+01:00

Dagens fynd från arbetsplatsen #1:

Ett par heta läsglasögon!

Dagens fynd från arbetsplatsen #2:
Ett trevligt mönster på en riktigt piffig jacka straight outta, ähum, tidningen Allt om Handarbete. Kolla bara! Nästa helg blir det en tripp till den förträffliga tygaffären utanför Åhus och sedan jävlar kommer symaskinen att gå varm!

Yap yap yap

2007-01-24T00:43:00.000+01:00

Jag borde verkligen sova nu,men jag tror minsann att jag skiter i det och snor en lista från Virvla istället:

Vilket är ditt tydligaste karaktärsdrag?
Hm, jag vet inte om jag är den som är bäst lämpad att bedöma det egentligen, men jag känner själv att det nog är mina grubblande, eller snarare nojiga, tendenser. Jag släpper aldrig något om det går att vrida och vända saken i fråga en gång extra, utan ältar och ältar och ältar. Ofta resulterar ältandet i att jag lyckas samla allt som är eller har potential att bli negativt med en situation i en gigantisk minnesbank, vilket i sin tur resulterar i att jag alltid lyckas säga emot de vänliga själar som försöker muntra upp mig med något ”välformulerat” argument. Ja, jag ett jävla hoot att umgås med.
Vad beställer du på krogen?
Öl. Kanske mest beroende på att jag går på sunkiga ölhak snarare än flotta krogar, förvisso.
Berätta om en minnesvärd bakfylla du har haft?
Jag glömmer dem helst, tack.
Vilken är din största fåfänga?
Mina ögonbryn, jag mår lite dåligt om de är (alltför) skabbiga. Jag är även väldigt nöjd med att de är mörka trots att jag är ljushårig, fast det märks ju i och för sig inte eftersom håret är färgat…men jag bär med mig vetskapen, åtminstone.
Hur vill du helst transportera dig?
EFFEKTIVT. Fan vad jag hatar alla jävlar som sölar på kommunala färdmedel! Man är RAPP och HÅLLER KÄFTEN och om man vill fråga något så går man in på kundservice och LÄMNAR BUSSCHAUFFÖREN I FRED. Jävla människor!
När googlade du ditt namn senaste och varför?
Länge sedan, man får bara fram en jävligt obehaglig äppelkindad skidåkare så det är inte lönt (observera att namnet är mitt, jag hette det först).
Vad är ditt starkaste minne från barndomen?
När min mormor kom och hälsade på, det var de bästa dagarna. Vi åkte buss (skitspännande, tyckte jag) in till ångfärjestationen och hämtade henne och hon brukade ha en vinröd basker på sig. Min mormor var snällast i världen, jag saknar henne varje dag.
Vilken modetrend var du tidigt med att upptäcka?
Ni vet Marc Jacobs försök att återlansera grungen tidigare i höstas? Åh, herregud, amatörer, ni skulle ha SETT mig 1993.
Vem är den mest kända människa du talat med?
Damon i Blur brukade köpa kaffe av mig i London, vilket kanske inte är så imponerande för alla er youngsters därute, men när han artigt tog emot sitt kaffe med orden ”thanks, love”, dog jag glädjedöden en smula inombords, varje gång. Vi ska dock INTE prata om den gången jag var frånvarande på grund av ~~bakfylla~~ sjukdom och JOHNNY DEPP hade kommit in och inte bara köpt kaffe utan även småpratat med personalen och villigt låtit sig fotograferas tillsammans med mina fånleende kollegor. Jag är fortfarande sjukt bitter.
Vad är det närmaste döden du kommit?
Elektriska experiment hemma i Fridas garage cirka 1989. I shall say no more.
Vad smugglade du in i landet senast?
Sprit. Helsingörsfärjan. Pre-myndighetsåldern.
När skäms du?
När jag tvingas bevittna utsvävande offentliga känsloyttringar.
Om du skulle bli psykiskt sjuk, vilken sorts sjukdom skulle du drabbas av?
OCD. GAD. Fan, jag borde kanske ha försökt ge sken av att behöva tänka på det här?
Vilket är det värsta kok stryk du fått?
Jag slog av halva min näsa en gång. Det var förvisso ingen som gav mig stryk, men det gjorde hyfsat ont.
Fyll i meningen: ”X, X och X – det känns som historien om mitt liv”
Otillräcklighet, besattheter och kanske en liten dammsugare till kaffet - det känns som historien om mitt liv.
Vad irriterar människor sig på hos dig?
Min benägenhet för vad de uppfattar som förhastade slutsatser, men som givetvis i själva verket bara är som jag har genomskådat dem.
Berätta om ditt senaste utbrott?
Nej, det tänker jag inte göra.

Ja jag är bitter idag - det här är en sådan kväll då vännerna som ringer direkt genomskådar ens livströtta tonfall och med drypande sarkasm mässar "FÖRBANNA INTE MÖRKRET DARLING, TÄND ETT LJUS!". Ja, han fick givetvis ett rungande "men dra åt helvete!" till svar. Som sagt. Skitkväll.

Hitta en kjol; rädda mitt liv

2007-01-23T19:31:00.000+01:00

Mitt liv kommer eventuellt inte att bli komplett förrän den här kjolen, eller en snarlik, finns i min garderob:

Jag behöver alltså en sjuttiotalsjeanskjol. Dock är den här ovan från Topshop, vilket innebär vissa problem eftersom jag inte alls är säker på att min volymiösa röv vill tryckas ner i deras icke-stretchiga modeller. Och just det ja, jag har fan inte råd ens till en enkel tågresa till Köpenhamn heller (ja, jag köpte två par skor idag, men det var bara för att försöka fylla tomrummet inom mig, och nej, det finns inget Top Shop i Malmö) - detta hade jag dock tänkt lösa genom att köpa kjolen på faktura på nätet.

Kan för övrigt rapportera att jag redan försökt 1. hitta en på min favoritbutik ellos.se och 2. diy:a en gammal cirka 2001-jeanskjol, båda delar med jävligt dåligt resultat.

Alltså; jag vill ha en 70-talsjeanstantkjol. Lätt utsvängd, hög midja, gärna de där stora fickorna (knapparnas vara eller icke vara är dock mindre väsentligt), a-formad, absolut inga fugly slitningar och längd till knäet, minst. Jag tänker att den bör se lite fäbodjäntan-chic ut tillsammans med röda platåskor. Hjälp mig, snälla.

Ännu en mysig hemmakväll

2007-01-21T19:40:00.000+01:00

Överjag: Nej du, nu har vi fan sovit bort en hel dag igen. Vad har vi uträttat den här helgen egentligen? Sovit hela dagarna, varit vakna hela nätterna, sett på film, försökt sy om lite kläder med tveksamt reslutat och inte ens pallat gå och hämta ett paket på posten trots att de terroriserat oss med påminnelse-sms? Nu är det sannerligen dags för en uppryckning! Kom nu, så aktiverar vi oss! Vi kanske skulle gå och handla? Ta en liten promenad? Gå ut i köket och diska?
Jag: Nej, jag vet något bättre! Kom så går vi ut i badrummet och klipper av vårt hår!
Överjag: Undskyld?
Jag: Du vet ju att vi har snålt med pengar i februari och att vi måste lägga en hel del av lönen på en massa tråkigheter som vi egentligen inte alls har lust att spendera pengar på istället för att göra sådant vi egentligen vill, typ köpa skor eller åka till Stockholm för att se Orups krogshow? Well well well, klipper vi själva håret sparar vi många sköna ören! Vi behöver verkligen klippa luggen, det är evigheter sedan sist och den är lång, sliten och rälig.
Överjag: Jo, men...du vet ju att vi inte direkt besitter några större färdigheter när det gäller det här med hårklippning....?
Jag: Trams! Vi klippte ju alltid luggen själva när vi hade den där cykelhjälmsfrisyren som jag fick oss att posta en bild på i bloggen häromdagen?!
Överjag: Jo, men då var ju luggen jämn, nu är den ju liksom lite sluttande och uppklippt, och...
Jag: Orups krogshow! Orups krogshow!
Överjag: Okej då.

Överjag: Oj, den enda skarpa saxen är visst borta!
Jag: Här, jag hittade en annan sax i köket!
Överjag: Men det är ju en billig skabbsax från IKEA som i vanliga fall brukar användas till att typ klippa upp påsar med frusen broccoli? Och var det inte den vi använde en gång när vi ambitiöst fick för oss att tillaga en hel lax och var tvungna att avlägsna fenorna...?
Jag: HUSH NOW.

Jag: Here we go!
*snip* *snip*
Överjag: Men herregud, jag ser ut som...kommer du ihåg för typ 7 år sedan när den tack och lov numera in i glömska förpassade sångerskan Titiyo hade en obegriplig hit med en låt som vi hatade? Minns du hennes lugg? Det är den typen av lugg som bäst matchas med SKINNBYXOR! Åh herregud...
Jag: Det kanske blir bättre om vi klipper lite mer?
*snip* *snip*
Överjag: Det ser fortfarande väldigt märkligt ut vid benan här...
Jag: Jag har kommit på en bra idé! Vi lägger ut bilder på bloggen så folket där ute kan få bevittna misären!
Jag: Är du säker? Borde jag kanske inte ta på lite smink först i så fall? Tänk på den skandinaviska vinterhyn, och den där finnen i pannan, och...
Jag: Nu hämtar vi kameran! Varsågoda, bloggläsare!

Överjag: Kanske ska vi ta lite till? Det är ju meningen att det liksom ska luta lite?
Överjag: Är det verkligen en bra idé?
Jag: Klart det är! Seså, du är ju inte särskilt nöjd, det ser man ju på ditt bittra ansiktsuttryck och snörpiga mun! Kom igen nu!
*snip* *snip*

Överjag: HERREGUD VI SER UT SOM HITLER. Vad fan är dealen med den där lilla tofsen över ena ögonbrynet? OCH FY FAN VILKEN NASTY JÄVLA BILD! Den simmiga blicken? 20 kilo hår i ansiktet? Den grisrosa hyn? Alltså...
Jag: Allt blir bättre om vi bara klipper lite till!
Överjag: Du, jag är inte så jävla säker på det.
Jag: Kom igen nu! Smeagol would never hurt master!
Överjag: OK då. Fan, varför är jag så lättköpt? Jag skulle givetvis aldrig....
*snip* *snip*

Överjag: OK, nu klipper jag FAN inte mer. Det blir inte bättre än så här, jag är ledsen.
Jag: Har du tänkt på att vår haka ser ut som en röv?
Överjag: Eh, nej, inte förrän nu egentligen...
Jag: Den ser verkligen ut som en röv. Och vi har fullt med hår i ansiktet. Alla som ser de här bilderna kommer att tro att håret inte kommer från luggen utan VÄXER där. Och nu är det för sent, nu är det för seeeeeeeeent, hahaha!

Överjag: Alltså, i den vinkeln ser det ju inte SÅ illa ut. Vilka är egentligen oddsen att man kan vända den här sidan av ansiktet mot personen man pratar med hela tiden under de närmsta veckorna?
Jag: Alltså, hakan ser verkligen, VERKLIGEN ut som en röv.
Överjag: De här bilderna borde verkligen aldrig komma fram i offentlighetens ljus.
Jag: Vi tar ner dem imorgon.
Överjag: Är du säker?
Jag: Ja för fan, imorgon, promise.
Överjag: OK då.
---
Jag: Vi ska inte posta en bild på urringningen då? Du fick ju en gång ett besök av någon som googlat "håriga bröst kvinna" och det gäller ju ge läsarna vad de vill ha...
Överjag: NEJ.
Jag: Säker?
Överjag: Helt säker. Och du sa imorgon va?
Jag: Absolut, imorgon.

Det är då som det stora vemodet rullar in

2007-01-18T23:50:00.000+01:00

Det finns dagar då man då man vaknar av ett telefonsamtal från arbeitmachtfreisförmedlingen, dagar då man jobbar det sena passet, dagar då tåget är försenat, dagar då ett dagis bestämmer sig för att slå sig ner i samma tågkupé som en själv, dagar då man tvingas att inse att hur heta ens nya La Redoute-skor än må vara så är de så jävla trånga över ens dasslocksbreda tår att man bara vll gråta av smärta när man har dem på sig och att det faktiskt därför inte finns något att be för - de måste tillbaka (ett öppet brev till alla petite franska storlekar: NI KAN DRA ÅT HELVETE), dagar då man vill lägga sig ner och dö en smula, dagar då man till råga på allt kommer hem och möts av det här på hallgolvet:

Dessa dagar är dagar då man kan behöva påminna sig om att jo, det finns något att leva för, trots allt. Det finns fortfarande något som är värdigt ens villkorslösa kärlek och respekt, och inte bara spott och spe. Ja, någonstans därute finns det fortfarande något som är gott, sant och riktigt. Så, bara därför:

Hugh Laurie i en Mötley Crüe-tshirt.

Happy anniversary biatch!

2007-01-16T13:21:00.000+01:00

Så, nu är det den sjuttonde januari (OK, inte riktigt än, men jag tänkte gå och lägga mig och försöka sova bort grissjukan nu) och det är alltså nu exakt fem år sedan som mina och min fina vän Sofies blickar för första gången möttes över huvudet på en massa studenter i annexet till byggnaden med det högtravande namnet Palaestra et Odeum. Kort därefter hade vi vår första konversation (på damtoaletten, såsom de classy kvinnor vi ju ändock är) och så småningom bondande vi även över det faktum att vi vid den aktuella tidpunkten bar en gemensam frisyr:

Autentiskt, ocensurerat bildmaterial från våren 2002. Värt att notera: i fotoalbumet där jag hittade dessa bilder hade jag bredvid fotot på mig skrivit "Jag är så HIMLA emo". Jag vet inte om jag skojade men HERREGUD, jag hoppas. Och Sofie, är det där månne en KENT-TSHIRT jag ser???

I alla fall, som alla förstår var detta the beginning of a beautiful friendship. Och, som sagt, FEM år nu, det är ju en hel mansålder (för ett marsvin). Så, Sofie, this one goes out to you:

<3

Åh Azamat!

2007-01-16T12:02:00.000+01:00

This pleases me to no end. Jag har ju under en längre tid lobbat en del för en best supporting actor-Oscar åt Azamat, och nu känns det som att vi kanske är lite närmare målet. High five!

Annars: sjuk och jävlig. Grissjukan strikes again! Jag hatar mitt liv.

The list goes on and on

2007-01-16T00:19:00.000+01:00

Kort uppdatering:
1. Jag överväger att använda mina gedigna kunskaper (host) i ämnet databasuppbyggnad till att skapa en databas över mina skor. Jag tänker systematik. Jag tänker sökbarhet. Jag tänker att jag kanske borde spärras in någonstans. Vi får se hur det blir.
2. Frida blev, som väntat, glad över den fabulösa kärleksgåvan jag köpte till henne:

Jag=best friend ever.
3. Jag mår så dåligt.

Nu dock, ett ifyllnadstest av den gamla goda skolan (22 inlägg i januari var det ja!) som jag snott hos den här killen vars blogg jag brukar hänga lite i emellanåt. Here we go go go, som Stakka Bo hade sagt:

1. Vilken svordom använder du mest?
Samtliga, skulle jag tro.
2. Äger du en iPod?
Yes box.
3. Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
Jag har ett par olika tider inställda på mobilen. Den tidigaste är 6.30 (åååååh misääääär), den senaste 11.00.
4. Hur många resväskor äger du?
En. Knappt ens det, den jag har är min pappas gamla skabbiga (komplett med bortslitet läder på sidan, där det tidigare har tronat ett klistermärke från Mallorcasemestern cirka 1963).
5. Använder du flip-floppar?
Lätt. I sommar överväger jag dock att recycla Torpatoffeln istället. Seriöst, alltså. Tänk ett par röda till en snygg lite matronly 70-talsklänning, jag tror att det hade varit hett.
6. Var köper du dina matvaror ifrån?
Jag har inga principer direkt, förutom att jag inte handlar på ÄCKLIGA Lidl eller ÄCKLIGA Willys hemma eller ÄCKLIGA ÄCKLIGA ÄCKLIGA Netto...annat än i nödfall.
7. Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden?
Ta den. Jag ser, utan undantag, ut som en lätt utvecklingsstörd glad gris på foto. Jag har aldrig vågat ta reda på om så är fallet i verkligheten också, men förmodligen lär det ju vara det.
8. Vilken var den senaste filmen du såg?
Jag minns inte, jag minns inte alls. Det kan dessvärre ha varit när jag och Carro hade "turen" att se den sista kvarten på Robin Hood: Prince of theives för någon vecka sedan, är jag rädd. Ja, den var precis lika dålig som jag mindes den, om inte ÄNNU sämre. Dock var Alan Rickman i vanlig ordning hot shit och den obligatoriska Bryan Adams-allsången till sluttexterna var ju också...eh, fin.
9. Du får ledigt idag. Umgås du helst med en hel barnfamilj eller med en vän?
HAHAHAHA. OK, det här kommer kanske som en överraskning för vissa, men jag tror att jag kanske kanske kanske skulle välja alternativ nummer två. Barnfamilj? För helvete.
10. Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?
SKOR.
11. Har någon någonsin kallat dig lat?
Ja, och förmodligen var det befogat dessutom.
12. Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare?
Jepp. Stilnoct och Propavan. Jag är lite wound up.
13. Vilken CD ligger i din CDspelare just nu?
Ingen alls, misstänker jag.
14. Vilken är världens bästa artist just nu?
Orup?
15. Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan och i så fall VAD?
En god vän who shall remain nameless avslöjade för några dagar sedan att hon hade sexfantasier om dr Phil, det måste väl kvalificera? Hon målade dessutom upp ett helt scenario för att förklara sina sjuka böjelser (”Tänk dig att du är praktikant på hans program och du vet att det liksom är förbjudet och egentligen är han ju inte attraktiv men så ska ni ändå jobba över ihop och du vet att det är förbjudet oj har jag redan sagt det men iallfall, så lossar han lite på slipsen och…”) men jag var inte helt övertygad.
16. När var senast någon stötte på dig?
Åh, kan det ha varit gubben som närmade sig Frida och mig utanför Ronnys karameller och förklarade att ”De e harrliga bröst ni har flickor!”? Den galne afrikanen som förföljde mig och förklarade att han var ”a prince in my homeland”? Den suspekte biblioteksbesökaren som insisterade på att få följa med ner i magasinets mörka hörn? Jag har så många heta beundrare att det är svårt att hålla reda på dem alla.
17. Vad åt du till middag senast?
Det lär väl ha varit sushi.
18 Använder du huvtröjor?
Nej. Inga kläder som ens antyder ”street” eller, ännu värre, ”den sportiga looken”. Möjligen huva på en duffel. MÖJLIGEN.
19. Kan du vissla?
Nej.
20. Vem var den senaste som ringde dig?
Mårten.
21. Vilken är din favoritåkattration på ett nöjesfält?
Bussen som går förbi utanför och inte stannar, kanske? Folk kräks på nöjesfält, alltså håller jag mig borta. Jag gillar förvisso Tivoli, men bara när karusellerna inte är igång.
22. Tror du folk pratar bakom ryggen om dig?
Givetvis. Du är inte paranoid om de verkligen är ute efter dig.
23. Vilket riktnummer befinner du dig i?
040 represent!
24. Tittade du på tecknat när du var liten?
Klart jag gjorde. Gärna på tegnefilm på dansk TV (som inte var lika commie som svensk TV och därför visade Disneyfilm året om, inte bara på julafton. En halvtimme varannan vecka sammanlagt kanske, but still!).
25. Hur stort är ditt närmaste köpcentrum?
Rätt stort antar jag men ändå a piece of shit jämfört med Väla, min ungdoms främsta hangout/fritidsgård och KUNGEN av svenneköpcentrum.
26. Hur många syskon har du?
Ett.
27. Är du blyg inför det motsatta könet?
Nej, men jag närmar mig dem med en viss hälsosam skepsis.
28. Vilken film kan du alla replikerna till?
Trainspotting och Dirty Dancing.
29. Äger du några popband t-shirts?
Haha, ja, jag har ju kvar min gamla Gene-tshirt bland annat, och den känner man ju sig nöjd med idag. Även min schyssta Blurtröja från Parklifeperioden (gräsgrön, långärmad med knallröda muddar och ett stort jävla ölmärke på magen) ligger hemma i garderoben hos föräldrarna. Dessa smakfulla plagg har säkert sällskap av diverse andra styggelser, dessutom.
30. När flög du senast?
Ett år sedan? Ett och ett halvt?
31. Hur många stolar står kring ditt köksbord?
Tre.
32. Läser du för skojs skull?
Nej, jag (och du också, hoppas jag!) läser endast av en anledning. Förströelse eller underhållning kan mycket väl vara en sådan, men det är icke desto mindre en anledning och inte ”för skojs skull”.
33. Pratar du några andra språk?
Engelska. Mina under skoltiden förvärvade kunskaper i tyska, franska och spanska har, för att uttrycka sig milt, inte riktigt underhållits genom årens lopp. Och nej, jag vet inte heller vad fan jag skulle på humanistisk att göra egentligen.
34. Diskar du din egen disk?
Motvilligt, ja.
35. Har du gråtit offentligt?
Varje gång det är kallt och blåser ute, jag har konstiga ögon. Annars är jag inte så mycket för offentliga känsloutbrott, dock.
36. Har du en stationär dator eller en laptop?
Stationär. Laptopar är små och jobbiga och jag gillar ju rejäla doningar vettu.
37. Försöker du alltid lära dig nya saker?
Ja, jag tycker det finns så många härliga intryck runt omkring oss som jag vill insupa med alla mina sinnen, jag är ju något av en livsnjutare. [/sarkasm]
38. Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar?
Aldrig i livet. Fugly fugly.
39. Tycker du att killen borde bjuda på första dejten?
Köpa saker åt mig sa du? Well, VARSÅGOD.
40. Kan du kasta macka?
Nej, jag har försökt lära mig men misslyckades.
41. Har du någonsin varit på Jamaica?
Nej.
42. Vad har du med dig in på bion?
Jag saknar helt principer i den här frågan.
43. Vem var din favoritlärare och varför?
Jag har för mig att vi hade en lite småsexig gästföreläsare på bibliotekarieutbildningen en gång (ja, det är sant, jag lovar!). Längre tillbaka än så orkar jag nog inte tänka.
44. Har du dejtat någon av en annan religion?
Nej. Jag har dock ständigt heta drömmar om stornästa, mörklockiga amerikanska män av judisk börd.
45. Vad har du för väder?
Halvkallt, halvgrått och halvpissigt. Men det snöar inte, åtminstone.
46. Har du en blogg?
Ja. Den är min lilla bebis. Min lätt vanskapta och stundtals förskjutna bastard till bebis förvisso, men min bebis nonetheless.
47. Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Svenska, engelska och litteraturhistoria.
48. Gillar du att flyga?
Nej. Risken finns alltid att någon jävel kräks.
49. Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner?
Snabbtänkthet och humor. Lätt masochistiska/självuppoffrande drag samt bruten näsa är ett plus.
50. När sov du senast på golvet?
Senaste gången jag minns var i Annas föräldrars uterum, på samma plats som den stora och makabra snigeldöden tog plats inte långt senare, men det är ju sjukt länge sedan nu. Börjar jag bli vuxen?
51. Vilken är din favoritdrink?
Vodka tonic.
52. Gillar du din boende-situation?
Ja, med undantag av den bjäbbiga hunden som någon i huset skaffat, möjligen.
53. Vilken är din mammas hemstad?
Kristianstad.
54. Din pappas hemstad?
Kristianstad.
55. Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?
Fyra-fem. Jag är hård.
56. Är dina dagar fullbokade och stressiga?
Fullbokade ja, stessade hyfsat.
57. Hamnade du ofta i trubbel för att prata under lektionerna?
Ja, ganska ofta. Vi hade en engelskalärare som brukade tjata om det minns jag, men det kommer jag nog mest ihåg på grund av att han uttalade mitt och Fridas namn som ”Liiiiiii-na och Friiiii-da” när han läxade upp oss, vilket naturligtvis väckte stort åtlöje.
58. Vilken är din favoritfrukt?
Bär. Alla sorters bär.
59. Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper?
Ja.
60. Hur gammal blir du nästa födelsedag?
30 baby!
61. Är du petig när det kommer till stavning och grammatik?
Det beror givetvis på vilken typ av text det rör sig om. I bloggsammanhang, inte särskilt (som synes).
62. Tror du på liv på andra planeter?
Jag bryr mig så lite.
63. Vem var den sista personen som gjorde dig arg?
En mobilsamtalsidiot på tåget.
64. Tror du att Gud är man eller kvinna?
Jag tror att om det finns en Gud så är detta fullkomligt oväsentligt.
65. Vad var det senaste du åt?
En halstablett. Så spännande är jag.
66. Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller motsatta?
Samma, givetvis. Män är ju skabb, som bekant.
67. Hur valde dina föräldrar ditt namn?
Lina var något min mamma kom upp med, utan någon annan anledning annat än att hon tyckte det var fint. Mitt andranamn är min mormors och min farmors andranamn sammansatta.
68. Gillar du senap?
Ja!
69. Vad säger du till dig själv när allt känns svårt?
”Nu skiter jag i det här och går och slänger mig framför en buss”
70. Skulle du någonsin hoppa fallskärm?
Jag har ingen längtan efter det, snarare ser jag på den typ av människor som benämner sig själva som ”adrenalinjunkies”, ”risktagare” och dylikt med rejält med förak…eh, skepsis, menar jag. Å andra sidan hade jag hellre gjort det än typ åkt på vildmarkssemester. Plågan är ju över snabbt, åtminstone.
71. Vilken karaktär från en film påminner mest om dig själv?
Nu pratar vi ju TV-serier, men jag har alltid känt en stark gemenskap med Mimi från Drew Carey show. Och Daria.
72. Har du någonsin köpt något från eBay, vad var det senaste i så fall?
Nej. Jag försöker hålla mig borta, för jag vet att om jag någonsin ger efter så är jag förlorad.
73. Tycker du om att krama folk?
Folk jag tycker om, det vill säga a chosen few, visst. Folk jag inte känner NEJ NEJ NEJ.
74. Skulle du säga att du är trendig?
Nej. Herregud, jag har bara tantkläder, funderar på att köpa torpatoffeln och mitt hem är så tekniskt väluppdaterat att jag måste krypa bakom TV-bänken varje gång jag vill se en film.
75. Äger du en digitalkamera?
Ja.
76. Vilka kändisar har du blivit jämför med?
Jabba the Hutt, så klart. Jag utgör/utgjorde inte för intet 50% av den dynamiska duon ”Jabba och bögen” där jag ligger i en hög och dreglar medan Daniel springer runt i en guldbikini och är min slav. Eller hur det nu var.
77. Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det?
Ja, trots att jag är medveten om att det är att kasta tunga, hårda stenar i ett väldigt skört och tunt glashus.
78. Vilka böcker, om några har fått dig att gråta?
Jag minns ingen. Förmodligen någon bok där en häst dog som jag läste när jag var typ 9 och mitt hjärta ännu inte hade förbittrats.
79. Tycker du att du är attraktiv?
Nej. Jag hoppas ju på att det finns åtminstone NÅGON som är mindre attraktiv än jag, men det är ungefär så långt jag är beredd att sträcka mig.
80. Vad är du allergisk mot?
Nickel och laktos.
81. Får du dåligt samvete efter du ätit kött?
Nej.
82. Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat?
Jag gissar på Mårten, eftersom det var det namnet mina föräldrar valde när de väl producerat en son. INTE Linus, hoppas jag innerligt.

And they think that you're too much for words

2007-01-07T13:25:00.000+01:00

I min strävan att posta fler inlägg än 22 under januari 2007 delar jag här med mig av vad jag sysslat med under större delarna av förmiddagen; kollat gamla Ben Lee-videor på youtube (min ovillkorliga kärlek till framförallt hans första skiva bara återuppväcktes, lite lagom oväntat sådär, när jag och Fredrik diskuterade honom och hans postpubertala produktion härom kvällen). Åh, detta är så lovely (notera förresten speciellt Pavementpostern på pojkrumsväggen, åh, mitt nittiotal, vart tog du vägen?).

Favorit i repris: Å N G E S T

2007-01-06T17:50:00.001+01:00

Så går ett år ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

2007-01-06T12:45:00.000+01:00

Jag har förstått att det är kutym att summera året som gick såhär runt årsskiftet (ja ja, jag har inte pallat innan), så här kommer nu min summering av 2006, i samma omsorgsfulla kategorier som jag en gång sammanfattade 2005 i:

-Årets shopping:
2005 års vinnare: London, helt klart. There is something to be said for att spendera halva studiemedlet inom ramen av en halv timme och cirka 50 kvadratmeter. Detsamma gäller det konstanta mässandet av mantrat "Men om man tar det på VISAkortet..." som eventuellt var den mening som både jag och Carro yttrade flest gånger under de aktuella dagarna.
2006 års vinnare: Jag tror inte att jag har satt in en shopping-punktattack på samma sätt det här året. Däremot har jag spenderat en jävla massa penagar kontinuerligt på second hand-klänningar, skor och HQhair.co.uk, men what else is new, liksom?

-Årets skor:
2005 års vinnare: Kilklackar. Måtte de förbli fashionabla forever and ever.
2006 års vinnare: Jag gladdes åt den bastantare klackens definitiva återkomst, jag har en speciell plats i mitt hjärta avsatt för klumpiga skor. Jag misstänker att detta härrör från de år runt 92-93 då jag hade Dr Martens-kängor till allt (jag har sällan känt mig så snygg som när jag slutade nian iklädd blommig klänning, pottfrisyr klippt efter en bild på Jane i Melrose Place, Dr Martens och raggsockor till bara ben). MER KLUMPKLACK ÅT FOLKET (=mig)! Annars, som alltid, mina vinröda tantskor.

-Årets fetaste felbedömning:
2005 års vinnare: Maj månad. Såhär retrospektivt...vill jag nog inte ens tala om det.
2006 års vinnare: November och framåt, eller vi ska kanske uttrycka det som "min beslutssamhet, inre styrka och mentala stabilitet"? Jag borde ha haft i åtanke att dessa inte existerar innan jag gav mig in på en massa idioti. Och jag vill inte tala om detta heller.

-Årets bästa hamburgare i Malmö, i år ändrat till "Årets bästa sushi i Malmö" eftersom hamburgerlistan är oförändrad från förra året:
2005 års vinnare:
1. Vinylbarens Bob Marleyburgare med paprika, jalapeños och ananas.
2. Stippes vegoburgare.
3. Tom Fritz, för alltid i mitt hjärta.
4. Sibylla på Möllevångstorget.
5. Burgaren på Miso vegokök.
2006 års vinnare:
1. Chill Out Sushi. Det ligger ett sushiställe bredvid mitt hus! DET LIGGER ETT SUSHISTÄLLE BREDVID MITT HUS!!!
2. Musashi. Still going strong.
3. Sushido. Eftersom man får en vegetarisk tofunigiri bland sin döda fisk utan att behöva be om det speciellt och deras sjögrässallad är lovely.
4. Ikizukuri. Lite små bitar, men gott och billigt, vilket jag ju inte är svår på.
5. Den nere vid Värnhem som jag bara besökt en gång eftersom det inte riktigt är my neck of the woods.

-Årets populärkulturella ögonblick:
2005 års vinnare:
Obi-Wan: "You were like my brother, Anakin! I loved you!"
Anakin: "I hate you!"
Lina, emo i biosalongen: *sniff*
2006 års vinnare:

Ska man förresten åka till Stockholm och se krogshowen med Orup (åh) och Lena Philipsson (buuuuu)? Ska man, ska man, ska man? Jag är ju så sugen...OK, det här får övervägas vid ett senare tillfälle.

-Årets byebye:
2005 års vinnare: SKOLAN!
2006 års vinnare: Mitt omdöme? Och Daniel! Jag saknar dig,även om du inte läser min blogg (hora!).

-Årets well, hello:
2005 års vinnare: eh...ARBETSLÖSHET!
2006 års vinnare: En stabilare arbetssituation, en stabilare ekonomi, pendelkortjävlaskånetrafikenhelvete, jidder (såväl verbalt som mentalt), fina saker, fina människor, nya besattheter, avsaknad av trettioårskris (ja, fortfarande!), Wagamama och Urban Outfitters och MAC-disk bara ett sund ifrån mig, state of mind: förvirrad och lätt uppfuckad men ändå rustad och redo att ta sig an Kappahlmänniskor, idioter som pratar med busschauffören under resan, småbarnföräldrar och andra styggelser (hoppas jag i alla fall).

Förhoppningar inför 2007: Gärna ett fast, välbetalt jobb, att hålla mina vänner nära och resten av mänskligheten långt borta, samt glamourresa till Hollywood, tack. Dessutom ska det fan bloggas mer, jag fick lite ångest när jag letade efter förra årets inlägg och såg att jag inte bara skrivit 22 (!) inlägg under förra januari utan att jag var helt avspänd och witty (ja, allt är ju relativt, men...). Det är jag fan aldrig nuförtiden, men det ska det bli ändring på. Eventuellt.

Uppdatering

2007-01-06T11:17:00.000+01:00

OK, jag lovade någon att avslöja det korrekta svaret på inlägget nedan när jag nått upp i fem svar (inställd på att detta aldrig skulle hända eftersom jag inte tror att någon läser min blogg längre) så here it goes: Ni känner mig för väl. Femman är falsk. Det finns förvisso en viss verklighetsförankring, jag minns att jag tyckte att det kändes som en väldigt klipsk idé att ge sig ut med optimistjollen till en början, men jag hann sansa mig och dra mig ur projektet innan jollen lämnade land. Jodå, någon form av omdöme hade jag faktiskt, även i späd ålder (jag vet att detta påstående går stick i stäv med till exempel punkt ett i listan nedan, men vad fan).

Däremot är jag lite besviken över att INGEN ens övervägde att fyran skulle kunna vara falsk, utan att alla verkar ha tänkt att "ja, Lina kan nog inte multiplikationstabellen ordentligt, det verkar ju rimligt, hon har ju aldrig framstått som särskilt slipad och snabbtänkt nu när jag tänker efter". Och inga gissningar på trean heller, är jag verkligen så uppenbar? Eh, tydligen, ja.

Nu till något roligare, dock: jag är i skrivande stund comin' atcha från min nya dator, en insikt som ligger som en varm, mysig filt av välbehag över hela mitt väsen. 200 tomma orörda gig som bara väntar på att besudlas (dock inte av Officepaketet inom den närmaste framtiden, den CD:n verkar nämligen ha försvunnit, och jag "glömde" visst även att göra en backup på den ångestladdade mappen "magisteruppsats" som jag snabbt gömde i hårddiskens mörkaste hörn på den gamla datorn i samma stund som beskedet om att den var godkänd kom in...eh, Lisa, du har en kopia om det gud förbjude skulle behövas, va?).

Jag tror förresten att jag har hittat mina bröllopsfestskor, på Din Sko (!) för 180 spänn (!!!), och jag känner instinktivt att detta är skorna som kan fullborda min tänkta "Sue Ellen möter 70-talsbordellmamma"-look. Sex par skor på fem dagar, ligger mitt shopping/samvetssaldo på nu i så fall...the spirit's always willin' , but the flesh is weak again, som min kvinna Dolly (ja, jag vet att hon kanske inte var först, men...) sa en gång.

Än en gång vädras så min smutsiga byk

2007-01-04T20:35:00.000+01:00

Jag blev utmanad av Virvla (min favoritbloggare samt själsfrände i vissa intressen av det lite mer udda slaget) att lista fem påståenden om mig själv, varav ett (ja, bara ett, dessvärre) inte stämmer. Nu får alla gissa vilket av nedanstående påståenden som är ljug, och jag får läsa igenom de som faktiskt stämmer och drabbas av en släng av ångest. Fire away!

1. Jag har en gång skickat ett "skämtsamt" vykort till en manlig bekant med texten "Snälla du, jag kan inte föda vårt barn ensam, jag är ju bara 15 år! /hälsningar, du vet vem" men kollade fel på adressen och adresserade det därför till en annan man med ett liknande namn, längre ner på samma gata.

2. Runt '98 - '99 hade jag en mailkompis i England som ständigt tjatade om ett lokalt band som hon var ett hängivet fan av. Jag engagerade mig lite sådär i hennes hyllningar till bandet i fråga, men när hon skickade mig några demokassetter från någon av deras första spelningar på typ den lokala puben lyssnade jag artigt ett par gånger och tyckte väl att det var rätt OK men inte så mycket att hetsa upp sig över. Bandet hette Coldplay, och demokassetterna har jag, trots idogt letande, lyckats slarva bort. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar jag förmodligen skulle kunna få för dem, jag blir bara illamående.

3. Jag vill ligga med Sayid i Lost. Herregud vad jag vill ligga med Sayid i Lost.

4. Jag har en rätt rejäl släng av dyskalkyli. Jag är oförmögen att tänka i siffror, när jag var mindre brukade jag skriva ut dem med bokstäver för att få grepp om dem (vid sex års ålder skrev jag utan problem ut mitt postnummer som "tvåhundrasextiotrettiofem" men fick en släng av ångest när jag insåg att det fanns något som hette "räkna med minus" också, förutom adderandet av ental, som jag inte ens var i närheten att behärska). Numera får jag lätta frossbrytningar av det faktum att kommunen har höjt priset för kopiering på biblioteken till 3:-/kopia och jag förväntas slå samman summan för kopiorna i huvudet, även när någon tagit fler än tre kopior. Och nej, jag kan inte multiplikationstabellen heller.

5. Jag har en gång seglat över till Helsingör för att köpa öl. I en optimistjolle.

Bubblare: Jag har köpt fem par skor de senaste två dagarna...fast frågan är om någon kommer att tro mig om jag säger att det inte är sant och att jag minsann har bättre omdöme än så? Förmodligen inte, så den är utom tävlan.

Hidyho

2006-12-27T19:36:00.000+01:00

Jag summerar julen:

-Eftersom Ett päron till farsa firar jul trots allt visades på tv under helgen avbeställde jag listigt min beställning av filmen och sparade därmed hela 59:-. Japp, det är den här sortens sorgliga människa jag är. Svagt av dagenstv att inte lägga ut tillräcklig programinformation tycker jag för övrigt, jag fick inte en enda träff när jag sökte på "Chevy Chase" så sent som någon vecka innan jul.

-Andra populärkulturella höjdpunkter under helgen var lite otippat Sagan om Ringen-trilogin på fyran, trots nyhetsuppehållen och det faktum att jag ju faktiskt kan se filmerna i sin helhet här hemma när som helst men aldrig gör det. Jag väljer att på inget sätt låtsas om Fridas och min konversation på det alltid aktuella ämnet "Linas illa dolda motiv", som went a little something like this:
Frida: Men vad fan. Du ser ju det bara för att du är tänd på Aragorn och drömmer om en stor, svettig, skitig karl som vet hur man hanterar sitt, eh, rejäla svärd.
Lina: Men neeej, så är det ju inte...
Frida, med överlägset höjt ögonbryn: Haahahahaha, jo, för du sitter ju säkert där framför tv:n eftersom det är en episk och storslagen saga som handlar om hur Frodo växer med sin hjälteroll och...
Lina, gnälligt, förorättat och lätt hysteriskt: Amen vadåååååååå?!?!
Frida: Hehehe.
Lina: Eh, ibland blir det ju lite homoerotiskt också...

-Julklappsskördens höjdpunkt: Mamma fixar fram världens bästa läppbalsam från Oriflame-dealern på sitt jobb, och jag är högst tacksam eftersom jag inte själv har kontakt med någon som kan förse mig med godset.

-Julklappsskördens lågpunkt: Jag fick sjukt snygga muggar av min bästa och käraste Cici. Denna fina gåva återgäldade jag genom att ge henne ett glittrande, rosa kroppspuder i en tacky glänsande burk med tofs på locket och en vulgär leopardmönstrad puff. Jag är eventuellt den sämsta vännen i världen. Det är tur att vi går way back så att jag vet att hon inte dumpar mig.

-Acnepizzastatus efter fyra dagar utan min egen ansiktsrengöring som jag påpassligt glömde hemma men med min mors rengöringsmjölk (rengöringsmjölk måste ju vara den äckligaste produkten någonsin, en tumregel som jag tycker känns vettig i de här sammanhangen är ingenting som har till syfte att "rengöra" ska fan lämna en flottig hinna efter sig) och hudkräm för "den mogna och extra torra hyn": Hög. Minst sagt hög. Tänk han som sålde dig din QP-meny senast. Grattis Lina, snart 30 år!

-Helgens motion: Rejäl, tack vare det faktum att min bror, som övergett vegetarianismen efter ungefär fem år och nu är smått besatt av den kulinariska läckerheten korv (föga oväntat tog han steget tillbaka till den köttätande sidan i samband med en resa med den tidigare omtalade supporterbussen, där tydligen smaskiga varmkorvar från Statoilmacken står för den huvudsakliga delen av näringsintaget) fick en mindre attack när det visade sig att min mor bestämt att årets julbord inte skulle innehålla prinskorv (med argumentet "det är ju ingen som äter det ändå", tänk så fel man kan ha...). Alltså begav vi oss ut under julaftonsförmiddagen ut för att uppsöka närmsta öppna butik, det vill säga Statoil. Låt mig uttrycka mig kort och koncist nu: det är jävligt långt till Statoil (och jodå, givetvis upptäckte vi på hemvägen att den betydligt närmare belagda Välastatoilen hade öppet). Dock, brodern högg glatt in på prinskorvarna och julfriden var räddad.

-Vi hade ju i alla fall tur med vädret. Ska detta bli året då man helt förskonas från snön och all ondska den för med sig i form av slask, oframkomliga vägar och fula skor? Hoppas kan man ju, som bekant, alltid.

-På tal om skor förresten, vet någon var man kan köpa ett par snygga pumps i den där metallicfägen som brukar kallas pewter? Klacken bör vara hyfsat hög men ändå gångvänlig, stilen mindre Mimmi Pigg och mer Sue Ellen, dock utan att gå över den farliga gränsen till fotbollshustru (stilettklack, strassutsmyckningar och jättelång spetsig tå undanbedes, med andra ord). Kostnaden är kanske inte direkt egal (det är väl ingen idé att försöka lura sig själv) men inte av så stor betydelse - jag planerar att ha dem när mina kära vänner S&F ingår äktenskap, och eftersom jag även kommer att bära en klänning som inhandlades för det facila summan 75:- vid tillfället känns det som att jag väl borde kunna tillåta mig själv att splash out lite på skorna även om jag aldrig kommer att använda dem igen...jag menar, det är ju trots allt ett special occasion. Ähum.

-HAHAHAHAHAHAHAHAAAAA. Alltså, den här artikeln är humor på så många nivåer. Inte bara det att man än en gång kan konstatera att svenska folket är dumma i huvudet (jag vet inte om det har framgått så tydligt här i bloggen, men ibland, bara ibland, drabbas jag av en lätt släng av människoförakt) men bara det faktum Aftonbladet publicerar en artikel om hur man använder text-tv! Har de helt missat att hälften av mänskligheten, som utav en händelse den halvan som är födda med en kuk, är genetiskt programmerade till att knäppa på text-tv så fort de befinner sig inom en 20 meters radie från en tv-apparat? Om så mot alla odds är fallet så är de välkomna hem till mig nästa gång jag får någon form av herrbesök, så ska de få bevittna det muntra skådespel som med ytterst få undantag tar vid när det blir reklam på tv, då karlen i fråga ofelbart börjar fingra efter fjärrkontrollen och text-tv-knappen, jag förklarar att text-tv inte funkar när digitalboxen är på eftersom jag har en skittv och den unge mannen drabbas av allehanda stresssymptom såsom frossbrytningar, okontrollerbart trummande med fingrarna, stirrig blick, hjärtklappning och rastlöshet. Det slår aldrig fel. "Så använder du text-tv"...bahahaha.
Komvux-skånska är för övrigt (take my word for it svenska folket) inte det minsta obegriplig, bara lite pinsam.

Och nu är jag väldigt långt borta ifrån en julsummering, känner jag.

That's amore

2006-12-20T19:50:00.000+01:00

Tack, alla, för herrparfymsvägledningen. Ni är bäst. The shit. Ni ger mig lugn efter stormen. Verkligen. Uppdatering på parfymfronten följer men just nu har jag ont om tid, hinner egentligen inte skriva något alls och låter därför någon som vet att formulera sig bättre uttrycka sig åt mig så länge:

I've tried to see your point of view
But could not hear or see
For jealousy
I never knew
'til I met you

(cue bombastisk musik)

Nu ska jag jump on the old bicycle och åka och träffa min fina Anna för första gången på evigheters evighet. Cheerio.

Desperat kvinna söker vägledning

2006-12-19T19:31:00.000+01:00

OK, så vem är hemma på det här med herrparfym? Jag har åkt på uppdraget att inhandla parfym i julklapp (detta trots att jag i år har varit förutseende och köpt alla mina julklappar på internet i god tid just för att slippa trängas med äckliga människor - nu blir det alltså ändå Åhléns med pöbeln imorgon, oh joy!). Mitt problem är dock detta:

Jag vet inte jackshit om herrparfymer. Jag vet vad jag tycker luktar gott, men jag har kass koll, gillar personligen mest parfymer som jag inte tror skulle passa mottagaren av julklappen (det vill säga min bror, det är min kära mor som jag åtagit mig att handla åt) och jag har ingen aning om var jag ska börja. Dessutom har jag, när jag gjort försök att reka lite på internet, sett att alla herrparfymer marknadsförs med goa klyschor av typen "till den aktiva mannen", "passar den sportiga typen", eller varför inte som på Kicks "presenttips till ung man, över 300 kronor"-sida, som "En exklusiv doft för den målmedvetne mannen. Sofistikerad, dynamisk och sensuell" eller "En fräsch doft med inslag av citrus och trä som vänder sig till mannen med sportig livsstil, attityd och elegans". Som sagt, jag ska alltså köpa till min bror, och jag känner att det där med sofistikerad, dynamisk och sensuell ligger lite väl långt från verkligheten - en beskrivning som fått mig att känna att det här kan kanske vara något hade snarare varit "En doft som passar den unge mannen som uppskattar att åka på allsvenska bortamatcher med den fräscha supporterbussen och dinera framför storbilds-TV:n på Sams bar, och vars andra julklapp från sin fingertoppskänsliga syster kommer att bli samlingsdvd:n med Agne och Svullos samlade produktion" (och nej, jag tänker då inte i första hand på doften av billig öl och/eller svettig matchtröja). Vad ska jag köpa? Någon? Snälla hjälp.

jag och brodern kopplar gemensamt på the death stare