Aftonbladet, ge fan i min livmoder!

Jag brukar ta skrämseljournalistik ("Den nya okända kvinnosjukdomen - är DU drabbad?", "Kan just DINA födelsemärken vara malingt melandrom? Enda sättet att vara säker på att du inte är döende är att köpa ett lösnummer idag!", och så vidare) ganska lugnt, men ändå, få saker irriterar mig lika mycket som den här typen av artiklar. Jag menar, att skriva "undersökningar visar att kvinnorna prioriterar fast jobb, resor, bostad och stabilt förhållande innan de börjar tänka på att bilda familj" som om det vore något negativt och ett tecken på en dålig utveckling är fan det mest kvinnoförnedrande jag läst på länge. Visst är jag medveten om att man kanske inte ska ta Aftonbladets så kallade feministdebatter på något större allvar med tanke på att de brukar röra sig på "Är du glamourfeminist precis som Paradise Hotel-Olinda?" och "Är det diskriminerande med tjejtaxi?"-nivån, och att jag därför kanske inte borde bli så upprörd, men ändå.

Givetvis bör det inte hymlas om medicinska risker med att skaffa barn "sent" om sådana finns, men att Aftonbladet ens antyder att det är en negativ utveckling för samhället att kvinnor vill göra något annat av sitt liv än att börja krysta fram ungar så fort de tagit studenten (och varför ens vänta så länge, man börjar ju i allmänhet menstruera redan när man är runt 13, varför inte starta redan då när man är ung och stark?) och sedan sysselsätta sig med det och inget annat i resten av livet (för jobb, resor, bostad och ett stabilt förhållande ska ju prioriteras bort till förmån för det heliga moderskapet, som bekant) är fan DIREKT JÄVLA PINSAMT. Likaledes pinsamt är deras lista över plus och minus med att skaffa barn tidigt, där man på plussidan kan läsa att unga mödrar har lättare att få en kompisrelation till sina barn - yeah right, jag är säker på att jag glatt hade bjudit in min mamma till tjuvröka-och-diskutera-vem -som-är-sexigast-i-Mötley Crüe-häng med mig och mina polare när jag var 13 om hon varit 20 år äldre än jag istället för 30, LÄTT. Eller å andra sidan kanske man behäver ett privatliv oavsett hur gamla ens föräldrar är?

Vad sägs om att låta folk fatta sina egna beslut och hoppas att de barn som föds av mödrar över både 30, 35 och 40 år både blir friska (jo, chansen finns ju faktiskt) och får en bra och stabil uppväxt på grund av att de har föräldrar som skaffat livserfarenhet, stabilitet och förhoppningsvis även hyfsade utbildningar, boendeförhållanden och ekonomier istället för att skuldbelägga alla som har försökt göra något mer individuellt och utvecklande med sina liv än att krysta fram ett gäng ungar strax efter att man själv lämnat tonåren? Att kanske överväga att det faktum att jobb, resor, bostad och ett stabilt förhållande kanske gör en kvinna till en bättre förälder snarare än en sämre? Att inte uppmana till att skaffa barn tidigt bara för sakens skull utan att ta någon häsyn till hur den individuella situationen ser ut?

Själv tänker jag i och för sig aldrig skaffa några barn eftersom de kräks och skriker, men det känns irrelevant så här på en principiell nivå.