Kaffet ränner till!

Ber än en gång om ursäkt för frånfället, men bloggen befinner sig för närvarande i ett tillfälligt uppehåll (igen, jag vet, men det är meningen att det ska vara temporärt den här gången också) medan rhubarbfool utforskar andra spännande medier och kommunikationsformer (om man med "andra spännande medier och kommunikationsformer" menar närradio, vilket man givetvis gör).

Behold, children, det är jag om 30 år:

Julens höjdpunkter:

1. Några hederliga omgångar Super Mario Bros 3 med Mårten på hans gamla 8-bitars (jag spelar fortfarande Luigi och han Mario så att det står M respektive L framför hur många liv vi har kvar, den oerhörda smidigheten i detta tilltalar fortfarande, efter alla dessa år, den lilla spillra av sinne för ordning och reda som ligger begraven djupt i mitt innersta)


Nu jävlar blir det SMÖRJ


Hata vattenvärlden


Koncentrationen är djup

2. En ny TV inköptes på det gamla hederliga svenneeventet mellandagsrean (den tar upp ungefär 25% av mitt vardagsrum, I love it). Dock missbedömdes storleken på kartongen en smula och eftersom hela familjen närvarade vid inköpet och den enorma kartongen som TV:n låg i krävde en nerfällning av sätena i baksätet tvingades min mamma och min bror att typ ligga ovanpå kartongen (Mårten med röven stiligt upptryckt i fönstret) under den lite lätt ostabila färden från OnOff till föräldrahemmet. Ja, vi tvingades stanna jämte en annan bil vid ett trafikljus. Ja, de som färdades i den andra bilen tittade lite konstigt. Och ja, "Ett päron till farsa firar jul"-stämningen som vilade över hela resan var faktiskt ganska fin ändå, på något sätt.


Inga sura miner här, dock

Next up: Årets höjdpunkter. Jag måste bara vänta på min musa lite till först.

'Tis the season

Medan jag sitter här och grämer mig över att jag tvingas vänta ända till 29/12 innan SVT får tummen ur och visar min favoritfilm "Ett päron till farsa firar jul" (damn you SVT, damn you!) så tillönskar jag er alla en god jul och så vidare (jag tänkte att det är smidigare att skicka iväg hälsningen här än via sms eftersom min mobilordlista väljer ordet "kuk" istället för "jul" som förstahandval vid knappkombinationen 5+8+5 och jag därför alltid får grava tvångstankar om att inte ha dubbelkollat stavningen innan jag skickat iväg sms av typen "Jag önskar dig en riktigt lång, skön och härlig jul". Och jo, jag vet att man har sig själv att skylla om man lägger in snusk i sin personliga ordlista men det är ju så dags att tänka på det nu).

Jag tänkte ge er alla en fin video som en liten kärleksgåva; luta er alltså nu tillbaka, känn julstämningen och njut av hur den nybotoxade gamla åttiotalhjälten Billy Idol, hans spastiska mungipa och en medmusiker som mirakulöst spelar en massa olika instrument samtidigt gör ett sista desperat försök att blåsa liv i karriären genom att göra en cover på "Jingle bell rock". Stor kultur tar aldrig semester!

All hail the juleskum

Kort uppdatering över sakernas tillstånd:

1. Jag har nu varit konstant skittrött i fyra dagar. Jag somnar på tåget, somnar framför datorn, somnar klockan 19 på kvällen, ramlar, tappar saker, är otrevlig och slö samt allmänt trög, dum, osympatisk, ofräsch och rälig. Och innan någon sarkastiskt påpekar att ja men what else is new så vill jag förtydliga att det alltså är ÄNNU VÄRRE ÄN VANLIGT. Tänkbar diagnos är som vanligt aids, cancer, mask, ebolaviruset, något som kräver en gastroskopi och långvarig sjukhusvistelse bland människor som kräks, eller bara nära förestående död så där i allmänhet.

2. Jag kan glädja alla med den spännande informationen att Dracula-frisyren idag har gjort en storstilad comeback.

3. 10 min kvar av min lunchrast (1 timme och 10 minuter tills det är dags för mig att ta över telefonjouren, ringer ni till mitt jobb i eftermiddag kommer alltså JAG att svara, med min allra mest serviceminded röst). 5 min härifrån ligger Bogarts videobutik där det säljs juleskum i lösvikt. Man kan alltså (meningen som följer är som pornografi för mig) plocka ihop en så stor påse man vill full av bara juleskum. Åh, om jag bara orkat röra mig.

4. En dag, när vindarna bär, ska jag också skriva ett blogginlägg som är 1. längre än ett par rader och 2. har någon form av innehåll.


NSFW

...och jag dog en smula

*infoga spontana lyckoexplosioner i min bröstkorg här*

Hur man tar itu med motgångar och bumps in the road

1. Man tar sig i kragen, inser att det är dags att skåda sanningen i vitögat, skärper sig, känner hur man mognat, tar tjuren vid hornen, står för sina misstag, ber om ursäkt, är rak och ärlig, mesar inte ur och tar inte till några undanflykter.

ELLER

2. Man springer som ett skadeskjutet djur, gömmer sig i ett avskiljt mörkt utrymme en stund, letar efter ett spetsigt verktyg, gnäller om hur synd det är om en fast man inte gjort några som helst försök att få rätsida på situationen, funderar lite mer på de där spetsiga verktygen och tar sedan vägen om Videomix, där man inhandlar typ fem kilo godis som säkerligen är infested med vinterkräksjukan samt Harry Potter and the Order of the Phoenix till överpris.

Ni kan ju roa er med att fundera på vilken av de två skolorna här ovan jag tillhör medan jag sitter här och odlar min misantropi, hetsäter ytterligare några hekto juleskum och beskådar the doorway lean of lust ytterligare ett par (läs: ett femtiotal) gånger.

We spent the summer with the top rolled down

Det här känns ju lite lagom olustigt, mest med tanke på att jag så sent som igår reflekterade över det faktum att den reklam som jag ser på min fejsbucksida är för 1. någon suspekt "dejtingsajt" (vilket vi ju alla vet är fancy talk för "dubiös eskortservice") samt 2. reklam för Sebastian Bachs nyutkomna soloalbum. Ehrm.

Got a fist of pure emotion, got a head of shattered dreams

Det är dags för denna blogg att pop another cherry: Låt mig med stolthet presentera rhubarbfools allra första gästbloggare! Dagens inlägg kommer alltså att författas av min goda vän Sofie, som (och det är med illa dold avundsjuka jag skriver detta) har besökt en TAKE THAT-KONSERT. Eftersom Sofie är en mycket fin människa som liksom jag vurmar för det här med att sprida god kultur till massorna gick hon med på att författa en liten gästrecension med tillhörande stiliga egentagna bilder, och det är alltså denna ni ska få ta del av nedan. Jag har bidragit med bildtexterna, vilka alltså Sofie inte på något sätt kan lastas för.

Sofie, it's time for your close-up:
_______

Eftersom jag gärna vill bistå min goda vän Lina när hon ber så snällt kommer här en rapport från allas vårt favoritboyband Take Thats spelning i Köpenhamn i söndags!

Efter att ha vandrat från hovedbanegården i hagelstorm och minusgrader i vad som kändes som en oändlighet ("kun 10 minutters gang til Rådhuspladsen" my ass!) ankom min syster och jag till Forum ungefär en halvtimme innan dörrarna skulle öppnas. Eftersom det vid det här laget snöade var det inte så gött, vi blev rätt kalla och blöta. Väl inne upptäckte vi att det inte fanns någon garderob, åtminstone inte i vår VIP-sektion närmast scenen. Däremot fanns det gott om bajamajor, väldigt omtänksamt. Så det var bara att knyta tröjor och vinterjackor kring midjan och gilla läget. Det blev inte fullt så svettigt som jag befarade.

Sofie är jävligt peppad

Förbandet gick på klockan 19 och lät som James Blunt. Som alla förstår är detta inte någon komplimang. Asdåligt och tråkigt helt enkelt, som förband ju ofta är. Dock verkade det som om denne Jamie Scott haft någon typ av smärre hit i Danmark eftersom publiken faktiskt sjöng med i ett par låtar. Mycket märkligt. För övrigt bestod publiken, precis som jag misstänkt, främst av glatt kvinnfolk i åldrarna 23 till 35 år med några random killar (pojkvänner, bögar?) inslängda här och där. Som de vuxna och behärskade (ahem…) kvinnor vi alla var uppträdde folk också hyfsat städat, inga "Jason, take my virginity"-banderoller syntes till så långt ögat kunde skåda.

Så till huvudakten då. Vi hade sjukt bra platser ca 5-7 meter från scenkanten och hade därmed god överblick över hela spektaklet. Showen kan beskrivas som "extra allt" och innehöll både porrdansare, eldsflammor, datoranimeringar på storbildsskärmar, en promenad över publiken, nedfallande konfetti och så vidare. Det vill säga riktigt smaklöst och extremt underhållande.

Ljusshow. Classy shit.

Antalet klädbyten var så många att de inte gick att hålla reda på, men favoritutstyrslarna måste ha varit de slimmade träningsoveraller som gossarna var iklädda under ett par riktigt bögiga dansnummer.

WCT-ställ! Mark Owen sträcker på sig ordentligt och når upp till 170 cm.

Utseendemässigt – för det är ju det enda vi bryr oss om egentligen – var Jason stiligast såklart. Han bjöd på sitt första solonummer någonsin i form av "Wooden boat" från nya skivan, knappast ett mästerverk men det betydde ju att han fick stå längst fram och visa upp sig så det var ändå ganska angenämt. Sången lät inte så illa heller faktiskt men som sagt, det är ju sekundärt. Utseendemässigt – för det är ju det enda vi bryr oss om egentligen – var Jason stiligast såklart. Han bjöd på sitt första solonummer någonsin i form av "Wooden boat" från nya skivan, knappast ett mästerverk men det betydde ju att han fick stå längst fram och visa upp sig så det var ändå ganska angenämt. Sången lät inte så illa heller faktiskt men som sagt, det är ju sekundärt.

Inte Jason men väl en man som närmar sig de 40 i en fem storlekar för liten t-shirt. Detta kan som bekant aldrig bli fel! (T-shirtens passform ger ju dessutom en svaret på den brinnande frågan "Har Howard kvar sin bröstvårtsring?", vare sig man vill veta eller inte. Däremot ger den inget svar på den naturliga följdfrågan "Herregud, det är 2007, inte fan kan väl någon ha en bröstvårtsring fortfarande?", men man kan ju inte få allt).

Låtlistan mixade gammalt och nytt, där gammalt är det som räknas, undantaget den finfint episka "Rule the world" från filmen Stardust. Det blev ett av de snyggaste numren och under låten fälldes en gångbro ner från taket mellan huvudscenen och den mindre B-scenen ute i publiken. Denna bro, där Take That spatserade över för att bjuda publiken med sämre platser på lite närkontakt, befann sig cirka en meter till vänster om oss, en och en halv meter upp i luften. Hade vi varit en aning närmare hade vi säkert försökt antasta valda delar av gruppen, men det var tillräckligt nära för att kunna kasta lystna blickar och förjust utropa "iiiihhhh, två meter från Mark Owen!".

Mark Owen har väldigt få knappar knäppta i sin skjorta. Publiken lubricerar uppskattar detta.

Den största låtmässiga besvikelsen var "Could it be magic", på skiva mycket svängig men i kvällens Robbie-lösa version snarare som hämtad från Gary Barlows solokarriär, fintstämt och enbart pianokomp. Skandal!

En annan skandal kan också sägas vara bristen på naket hos Take That själva, det var alldeles för lite sådant. De kvinnliga dansarna, däremot, sågs ofta i enbart underkläder så av jämställdhetsskäl menar jag att även karlarna borde visat upp sig mer. Jason och Mark åtminstone, vi vet ju av erfarenhet (strandbilderna i Okej!) att dessa två herrar klär mycket bra i badbyxor och att Gary kanske inte gör det lika väl (här kan jag inflika den intressanta kuriosan att exakt samma badbyxbilder som Sofie minns från OKEJ minns jag från Smash Hits från samma tidsperiod. Jag var ungefär 17 vid tillfället och jobbade hårt på min alternativa/intellektuella image, men brukade smygköpa Smash Hits ändå på grund av idolbilderna på Graham Coxon. Lustigt nog minns jag idag inte så mycket av det övriga innehållet, men minnet av bilderna på Take That på badstranden, komplett med skojiga bildtexter av typen "Oi! Gaz! I've got sand in me trunks!" är fastetsade för evig framtid /L).

Den mest avklädda gruppbilden. Gotta love the bitch tits!

Allsångsfavoriterna "Back for good" och avslutande "Never forget" (med tillhörande armrörelser för publiken) och "Pray" får nog sägas vara kvällens höjdpunkter rent musikaliskt och stämningsmässigt. Inget går upp mot att höra 10 000 25-plussarkvinnor skråla med i gamla fina nittiotalshits och skrika som tolvåriga småtjejer. Värdigt. Det var alltså en mycket fin kväll i smakfullhetens tecken!

C'mon lads, let's touch each other for the encore! (och än en gång, publiken lub...uppskattar showen)
_______

Känner ni? Känner ni hur avundsjukan river sår i era bröstkorgar? Jag ska dock försöka att inte vara bitter över att jag satt hemma och åt subwaycookies framför datorn när detta utspelade sig, utan istället på ett karaktäristiskt icke-missunsamt sätt glädjas åt Sofies högklassiga afton och, givetvis, tacka henne både hjärtligt och innerligt för att hon ville bidra med denna recension. Jag lovade henne också att hon skulle få en egen liten bildbyline, so Sofie, here you go:

(Sofie är alltså den som ser aningen mindre mordlysten och godissnaskande ut av de två kvinnorna på bilden)

Man lär sig den hårda vägen

Man vet att man har en lång och hård dag framför sig när man träder in i jobbets omklädningsrum (garderob? jackavhängningsrum? klädkammare? ni förstår förhoppningsvis vad jag syftar på), tar en titt i den obarmhärtiga helfigursspegeln med betydligt mindre dämpad belysning än hemma och inser att man inte bara har lite tacosås på klänningen utan även att den frisyr som man i hemmets härd inbillade sig var en ledigt uppnålad och anspråkslös uppsättning i själva verket är en klockren replika av den klassiska Bram Stoker's Dracula-frisyren:


...och ibland är man mer nöjd med sitt liv än annars.

The horror, the horror

Jag har ägnat delar (jag skulle vilja säga STÖRRE DELARNA, och hade kanske gjort det också om bara min självdisciplin hade varit aningen mindre icke-existerande) av helgen åt att försöka ta mig an det monster som är Lisas och min magisteruppsats eftersom jag tackat jag till att prata lite om det ämne som den behandlar (jag är för säkerhets skull lite kryptisk nu så att ingen omdömeslös individ med alldeles, alldeles för mycket fritid mot förmodan skulle få för sig att ge sig ut och googla efter spektaklet) på en temakväll på jobbet på tisdag. Oh holy hell vad det har gått dåligt. När jag fick frågan tyckte jag att det lät riktigt trevligt och i ett anfall av optimism (JA DET HÄNDER FAKTISKT) tänkte jag rentav att kanske är inte uppsatsen så dålig som jag minns den ändå (det HAR ju trots allt gått minst 1,5 år sedan jag senast befattade mig med den, bla bla bla) och se, jag hade faktiskt rätt i detta antagande - men det negativa med det hela var insikten att nej, den är ännu sämre. Åh, det kommer att bli så dåligt. JAG är så dålig. Nämnde jag att jag, förutom att vara dålig, dessutom helt saknar varje form av självdisciplin och därför inte heller har pallat gå igenom den ens hälften så mycket som jag nog borde göra för att framstå som, tja, lite mindre dålig? Jo, det gjorde jag. Åh. THE ANGST.

Men men, jag har i alla fall läst typ 800 sidor skönlitteratur samt tagit igen ungefär två veckors sömnbehov under helgens gång. Jag kanske kan inbilla mig att åtminstone det första av de två kan räknas som någon form av fortbildning?

I alla fall, inget kan ju så effektivt distrahera en från något man borde ta itu med som ett good old-fashioned kedjebrev/ifyllnadstest, så ni kan ju föreställa er den lycka som spred sig i mitt innersta när Anna taggade mig med testet "8 saker som jag aldrig, no way in hell, skulle få för mig att pröva på". Nu brukar jag ju förvisso försöka leva efter min evige hjälte Stephen Frys visa ord "I believe one should try everything once, except incest and line dancing" men förutom ovan nämnda avskyvärda styggelser, skulle jag aldrig heller få för mig att:

1. Fler gånger i mitt liv idiotplocka mina ögonbryn så att de är typ två små tunna halvmåneformade streck på halva pannan:

Anledningarna till detta är simpla: 1. Det är inte förenligt med ett par ögonbryn som av naturen tenderar att anta Noel Gallagher-esqua proportioner och 2. Det får mig att se ut som den tjocke i After Dark. Not so hot. Varför var det aldrig någon som sa något till mig?

2. Sitta längst fram i bussen och högljutt prata med busschauffören under resan.

3. Medverka i ett det är rent ut sagt för jävligt-reportage i kvällspressen om jag skulle hitta något äckligt i min mat alternativt skriva gnälliga insändare till lokalpressen och underteckna med signaturen "Realist" och sedan vara nöjd med mig själv för att jag "rutit till" eller "slagit näven i bordet".

4. Identifiera mig själv med utgångspunkt från min civila status ("Jag heter Therese och är 23 år, bor i Eskilstuna och är sambo med världens bästa Micke!", "Jag är en glad singeltjej på 31 höstar" etc.)

5. Byta mitt efternamn eftersom jag inte tycker att det är tillräckligt spännande och originellt att heta något som slutar på -sson. Eller byta namn av någon annan anledning heller iofs, jag tycker att det verkar väldigt skrämmande att plötsligt inte längre heta vad man heter.

6. Äta russin, BECAUSE THEY ARE VILE.

7. Se ett helt avsnitt av barnuppfostringsprogram av typen "Supernanny" på TV.

8. Befatta mig med vår magisteruppsats igen, post-tisdag.

Annars verkar det som om ingen mer än jag blev lite excited av Dumbledores utträde ur garderoben (se föregående inlägg), vilket väl bara kan tolkas som att de allra flesta har mer spännande liv än jag och därmed inte redan har ägnat alldeles för mycket tid åt att sitta och småfnittra över frågeställningar såsom "Undrar vilka obscena bilder det egentligen var som spelades upp i The mirror of the Erised när han kom med den genomskinliga ursäkten om de där strumporna?". Ni människor och er meningsfulla tillvaro, tss tss.

Jag visste det HELA tiden

Jag ska blogga mer snart, jag måste först bara få uttrycka min glädje över det här:

ALL WAS WELL!

Nu återstår bara 1. den eviga frågan: butch eller bitch? och 2. väntan på tillkännagivandet om Remus och Sirius också (även om det kanske är överflödigt för jag menar VI VET JU ALLA REDAN). Kom igen nu JK Rowling, don't be shy!

Varje dag lär man sig någonting nytt

Klatschigt färgade strumpbyxor, i teorin:


Klatschigt färgade stumpbyxor, i praktiken:


Just say no, flickor. Just say no.

Och hur skulle detta kunna bli något annat än the best shit ever ever EVER?

Ja, det var helt och hållet en retorisk fråga.

AmenförrHELLvete

Jag förstår inte varför jag väntade så länge med att se filmen "Hata Göteborg". Den är inte bara full av välbekanta vyer från mina hemtrakter (jag antar att alla som är uppvuxna i större städer inte kan relatera till den buzz vi andra fortfarande får när vi ser ställena där vi som barn har lekt på TV, ni skulle varit med när jag och Carro till vår förtjusning såg Dalaplan figurera i ett dubiöst reportage i Uppdrag Granskning och hört de exalterade skriken vi utstötte, så hade ni förstått), utan den var även fylld av ett par, kanske förvisso inte behagliga men ändå, insikter.

Såsom denna, till exempel: När jag är riktigt jävla ociviliserat arg pratar jag precis så här:


Jag förstår att detta kanske förstör de visioner av mig som vän, storögt flickaktig och något av en blyg viol som jag är säker på att vissa läsare fått, men detta är alltså den bittra sanningen och det är lika bra att jag ser den i vitögat.

Nya friska tag

Man lär sig av sina misstag, så nu blir det inte några glada glada utrop som annonserar min storstilade återkomst och som sedan bara följs av den deprimerande insikten att jag verkligen inte har någonting vettigt att säga. Men så småningom kommer de ju ändå krypande, ögonblicken då man inser att man inte riktigt kan finna en outlet för en del av det som rör sig i ens huvud någon annanstans, för jag menar, var, förutom i den här bloggen skulle jag kunna kunna sätta ord på mina känslor när det gäller brännheta ämnen såsom detta (INGET GODIS PÅ VIDEOMIX? ALLTSÅ JAG ÄR INTE DEN SOM ÄR DEN MEN NU ÄR DET PERSONLIGT, YOU COMMIE BASTARDS!)? Hur skulle jag spendera de delar av min fritid som inte ägnas åt dubiös surfning, kvalitets-TV av typen Kyle XY och spännande experiment med den FANTASTISKA creme brulée-brännaren jag fick av jobbet i födelsedagspresent efter att ha droppat en diskret hint om att jag ansåg att innhavande av en sådan sådan kanske är det ultimata tecknet på att man till slut inträtt i vuxenvärlden (alltså man kan LÖDA med den! Och grilla marshmallows!)? Var skulle jag kunna uttrycka alla de tankar som annars bara försvinner som isarna när det blir vår, som min man Orup hade sagt (exempel på en sådan tanke: När Orup sjunger "som isarna när det blir vår, som lockarna i ett dyblött hår, försvann du och jag ska alltid sakna dig", menar han att det uppstår lockar i ett hår när det blir vått, och att dessa tidigare icke-existerande lockar sedan försvinner som isarna när det blir vår när håret väl blir torrt igen? Eller menar han att ett lockigt hår blir rakt, det vill säga lockarna försvinner som isarna blaha blaha, när det blir blött eftersom vattnet tynger ner håret? Jag menar ni ser, jag har så många problem att brottas med!)? Och var skulle jag rimligen kunna publicera en lista över saker som jag trodde att jag skulle ha upplevt innan jag blev vuxen men kan konstatera att jag fortfarande inte har åstakommit trots att jag numera faktiskt är 30 år och nästan en månad? Ingenstans I tell you, ingenstans.

Så:

NÄR JAG VAR UNG OCH NAIV, OCH DÅ VILL JAG GÄRNA PÅPEKA ATT JAG INTE MENAR TYP 22 UTAN SNARARE 13, VAR JAG ÖVERTYGAD OM ATT JAG NÄR JAG GJORDE MITT DEFINITIVA INTRÄDE I VUXENVÄRLDEN CIRKA SEPTEMBER 2007 SKULLE HA...:

1. ...varit i innehav av en svallande mörk hårman. Detta kan förmodligen skyllas på min farmor, som någon gång när jag var typ åtta gissade att jag skulle bli mörkhårig som vuxen eftersom jag i princip är ensam i släkten om att inte vara linblond och blåögd. Jag spenderade följdaktligen stora delar av mina tidiga tonår i övertygelse om att jag när jag blev vuxen skulle ligga inne med en svallande, tjock, blank, vågig och korpsvart Katitzi-man. Det gick ju lite sådär med den saken.

2. ...idkat sexuellt umgänge med Joey Tempest. Inte på något sätt ens i närheten av att vara infriat och tack gode gud för det.

3. ...two words: EGEN PONNYHÄST.

4. ...en fast inkomst, stabila relationer, meningsfull fritid. Ungefär lika likely to happen som det där samlaget med Joey Tempest.

5. ...skaffat mig en karriär som rockgroupie i Los Angeles. Jag och Frida har nu med illa dold förtjusning sett ett antal avsnitt av det tidigare omtalade programmet "The Rock of Love with Bret Michaels" och visst, det är kanske bara en säkerligen ganska ohälsosam kombination av masochism och nostalgi, men ju mer jag ser av brudarna (eller "skanky ho bags", som de gärna refererar till varandra som) och min gamle barndomsidol Bret (bär peruk och högst osmickrande blottarrockar samt referar konstant till sin penis, vilken vi ju alla mer eller mindre ofrivilligt fått se in action i hans och Pamela Andersons sextape och här vill jag gärna vänligt men högst bestämt inflika att DET VAR INTE JAG SOM LADDADE HEM DEN), ju mer väcks en liten, liten sorg inom mig över att jag inte infriade dessa planer. Det går iofs över ganska fort igen, men ändå. I alla fall, vi har det sista avsnittet kvar nu och det står mellan den obehagligt unga rosahåriga alternativbruden Jes och den slitna Las Vegas-strippan Heather som inte tvekar inför att klä sig i turkosa spandexklänningar med strassbroscher mellan silikonbrösten när det är dags för utröstningsceremonierna (det vill säga, Bret delar ut backstagepass och ställer den brinnande frågan "will you stay in this house and rock my world?") Jag håller GIVETVIS på Heather.

Och än en gång, var förutom i denna blogg skulle jag kunna unleash tankegångar som dessa på världen och sedan ändå kunna slippa att se de frågande/milt föraktande reaktioner som de förmodligen framkallar? Ingenstans I tell you, INGENSTANS. Så, tillbaka. For the time being. You know the drill, vid det här laget. Och tack förresten till er fina fina människor som saknat mig och/eller hotat mig med stryk, jag har saknat er också. Nu satsar vi på mindre än en månad till nästa gång!