måndag, november 12, 2007

Got a fist of pure emotion, got a head of shattered dreams

Det är dags för denna blogg att pop another cherry: Låt mig med stolthet presentera rhubarbfools allra första gästbloggare! Dagens inlägg kommer alltså att författas av min goda vän Sofie, som (och det är med illa dold avundsjuka jag skriver detta) har besökt en TAKE THAT-KONSERT. Eftersom Sofie är en mycket fin människa som liksom jag vurmar för det här med att sprida god kultur till massorna gick hon med på att författa en liten gästrecension med tillhörande stiliga egentagna bilder, och det är alltså denna ni ska få ta del av nedan. Jag har bidragit med bildtexterna, vilka alltså Sofie inte på något sätt kan lastas för.

Sofie, it's time for your close-up:

_______

Eftersom jag gärna vill bistå min goda vän Lina när hon ber så snällt kommer här en rapport från allas vårt favoritboyband Take Thats spelning i Köpenhamn i söndags!

Efter att ha vandrat från hovedbanegården i hagelstorm och minusgrader i vad som kändes som en oändlighet ("kun 10 minutters gang til Rådhuspladsen" my ass!) ankom min syster och jag till Forum ungefär en halvtimme innan dörrarna skulle öppnas. Eftersom det vid det här laget snöade var det inte så gött, vi blev rätt kalla och blöta. Väl inne upptäckte vi att det inte fanns någon garderob, åtminstone inte i vår VIP-sektion närmast scenen. Däremot fanns det gott om bajamajor, väldigt omtänksamt. Så det var bara att knyta tröjor och vinterjackor kring midjan och gilla läget. Det blev inte fullt så svettigt som jag befarade.
Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket
Sofie är jävligt peppad

Förbandet gick på klockan 19 och lät som James Blunt. Som alla förstår är detta inte någon komplimang. Asdåligt och tråkigt helt enkelt, som förband ju ofta är. Dock verkade det som om denne Jamie Scott haft någon typ av smärre hit i Danmark eftersom publiken faktiskt sjöng med i ett par låtar. Mycket märkligt. För övrigt bestod publiken, precis som jag misstänkt, främst av glatt kvinnfolk i åldrarna 23 till 35 år med några random killar (pojkvänner, bögar?) inslängda här och där. Som de vuxna och behärskade (ahem…) kvinnor vi alla var uppträdde folk också hyfsat städat, inga "Jason, take my virginity"-banderoller syntes till så långt ögat kunde skåda.

Så till huvudakten då. Vi hade sjukt bra platser ca 5-7 meter från scenkanten och hade därmed god överblick över hela spektaklet. Showen kan beskrivas som "extra allt" och innehöll både porrdansare, eldsflammor, datoranimeringar på storbildsskärmar, en promenad över publiken, nedfallande konfetti och så vidare. Det vill säga riktigt smaklöst och extremt underhållande.
Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket
Ljusshow. Classy shit.

Antalet klädbyten var så många att de inte gick att hålla reda på, men favoritutstyrslarna måste ha varit de slimmade träningsoveraller som gossarna var iklädda under ett par riktigt bögiga dansnummer.
Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket
WCT-ställ! Mark Owen sträcker på sig ordentligt och når upp till 170 cm.

Utseendemässigt – för det är ju det enda vi bryr oss om egentligen – var Jason stiligast såklart. Han bjöd på sitt första solonummer någonsin i form av "Wooden boat" från nya skivan, knappast ett mästerverk men det betydde ju att han fick stå längst fram och visa upp sig så det var ändå ganska angenämt. Sången lät inte så illa heller faktiskt men som sagt, det är ju sekundärt. Utseendemässigt – för det är ju det enda vi bryr oss om egentligen – var Jason stiligast såklart. Han bjöd på sitt första solonummer någonsin i form av "Wooden boat" från nya skivan, knappast ett mästerverk men det betydde ju att han fick stå längst fram och visa upp sig så det var ändå ganska angenämt. Sången lät inte så illa heller faktiskt men som sagt, det är ju sekundärt.
Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket

Inte Jason men väl en man som närmar sig de 40 i en fem storlekar för liten t-shirt. Detta kan som bekant aldrig bli fel! (T-shirtens passform ger ju dessutom en svaret på den brinnande frågan "Har Howard kvar sin bröstvårtsring?", vare sig man vill veta eller inte. Däremot ger den inget svar på den naturliga följdfrågan "Herregud, det är 2007, inte fan kan väl någon ha en bröstvårtsring fortfarande?", men man kan ju inte få allt).

Låtlistan mixade gammalt och nytt, där gammalt är det som räknas, undantaget den finfint episka "Rule the world" från filmen Stardust. Det blev ett av de snyggaste numren och under låten fälldes en gångbro ner från taket mellan huvudscenen och den mindre B-scenen ute i publiken. Denna bro, där Take That spatserade över för att bjuda publiken med sämre platser på lite närkontakt, befann sig cirka en meter till vänster om oss, en och en halv meter upp i luften. Hade vi varit en aning närmare hade vi säkert försökt antasta valda delar av gruppen, men det var tillräckligt nära för att kunna kasta lystna blickar och förjust utropa "iiiihhhh, två meter från Mark Owen!".
Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket
Mark Owen har väldigt få knappar knäppta i sin skjorta. Publiken lubricerar uppskattar detta.

Den största låtmässiga besvikelsen var "Could it be magic", på skiva mycket svängig men i kvällens Robbie-lösa version snarare som hämtad från Gary Barlows solokarriär, fintstämt och enbart pianokomp. Skandal!

En annan skandal kan också sägas vara bristen på naket hos Take That själva, det var alldeles för lite sådant. De kvinnliga dansarna, däremot, sågs ofta i enbart underkläder så av jämställdhetsskäl menar jag att även karlarna borde visat upp sig mer. Jason och Mark åtminstone, vi vet ju av erfarenhet (strandbilderna i Okej!) att dessa två herrar klär mycket bra i badbyxor och att Gary kanske inte gör det lika väl (här kan jag inflika den intressanta kuriosan att exakt samma badbyxbilder som Sofie minns från OKEJ minns jag från Smash Hits från samma tidsperiod. Jag var ungefär 17 vid tillfället och jobbade hårt på min alternativa/intellektuella image, men brukade smygköpa Smash Hits ändå på grund av idolbilderna på Graham Coxon. Lustigt nog minns jag idag inte så mycket av det övriga innehållet, men minnet av bilderna på Take That på badstranden, komplett med skojiga bildtexter av typen "Oi! Gaz! I've got sand in me trunks!" är fastetsade för evig framtid /L).
Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket
Den mest avklädda gruppbilden. Gotta love the bitch tits!

Allsångsfavoriterna "Back for good" och avslutande "Never forget" (med tillhörande armrörelser för publiken) och "Pray" får nog sägas vara kvällens höjdpunkter rent musikaliskt och stämningsmässigt. Inget går upp mot att höra 10 000 25-plussarkvinnor skråla med i gamla fina nittiotalshits och skrika som tolvåriga småtjejer. Värdigt. Det var alltså en mycket fin kväll i smakfullhetens tecken!
Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket
C'mon lads, let's touch each other for the encore! (och än en gång, publiken lub...uppskattar showen)
_______

Känner ni? Känner ni hur avundsjukan river sår i era bröstkorgar? Jag ska dock försöka att inte vara bitter över att jag satt hemma och åt subwaycookies framför datorn när detta utspelade sig, utan istället på ett karaktäristiskt icke-missunsamt sätt glädjas åt Sofies högklassiga afton och, givetvis, tacka henne både hjärtligt och innerligt för att hon ville bidra med denna recension. Jag lovade henne också att hon skulle få en egen liten bildbyline, so Sofie, here you go:
Photo Sharing and Video Hosting at Photobucket
(Sofie är alltså den som ser aningen mindre mordlysten och godissnaskande ut av de två kvinnorna på bilden)

10 kommentarer:

Sofie sa...

Hahaha, tack för att du ger mig utrymme att spread the love! Harrliga bildtexter också och jag måste ge min syster cred för själva fotograferandet, men hon har inget emot att hennes material används på detta sätt.

Åh, det var så fint!

Maggie sa...

jag tycker att plastnapparna runt halsen lyser med sin frånvaro! märkligt.

Moa sa...

Nothing less than fantastic. Men varför är typsnittet på alla dina andra inlägg plötsligt minimini? Ska det vara så?

Lina sa...

Sofie: Som vi redan diskuterat: next stop=Boyzones comebackturné.

Maggie: Have no fear, de ligger fortfarande kvar hemma hos mina föräldrar...oh, du menade BANDETS mångfärgade plastnappar? Eh, hoppsan...

Moa: Nä, det ska det så klart inte (det var inte så hemma hos mig men väl på jobbet, jag tror att det är explorer som fuckar upp). Det är ngt som har blivit fel när jag klippt och klistrat, misstänker jag. Jag crankar upp textstorleken så länge och ska försöka sätta mina (HÖGST begränsade) designkunskaper på prov och fixa det senare.

Lina sa...

Vid närmare eftertanke tycker jag nog inte att det är så dumt som det är nu. Jag låter det vara, om det ser för jävligt ut i någons dator så hojta till.

winterkilling sa...

Mark är fortfarande sjukt het. Fint att some things never change. Men jag är inte bitter, inte alls.

Filippa sa...

Aarggh! Skriv ett nytt inlägg, skriv ett nytt inlägg! Varje gång jag kollar om du skrivit något nytt så ser jag rubriken på detta, och sen får jag låten på hjärnan RESTEN AV DAGEN!

Hanna sa...

Mycket underhållande gästinlägg. Har förresten bytt blogg från hannas lilla till (se länken) ett annat supernördigt namn.

Reblo sa...

ljuvlig läsning!

Lina sa...

Hanna, länken funkar inte!