The Force can have a strong influence on the weak-minded

Jag erkänner glatt att jag är lätt Star Wars-besatt. Jag känner mig nöjd med det faktum att jag är snart 28 år gammal och har en episode 4-poster i min hall, till exempel. Jag bangar inte att droppa citat eller ha nördiga diskussioner med likasinnade, och jag skäms inte heller för att jag har en Darth Vader-mask hängande hemma i garderoben (den används dock inte så ofta eftersom det knappt går att andas i den - den väsande andhämtningen blir så att säga lite väl naturlig efter cirka 5 - 10 minuter). Jag skäms i och för sig lite, lite över att jag satt i kö i ett x antal timmar utanför Filmstaden med liggunderlag och filtar när episode 1 kom för ett par år sedan, men det beror mest på att jag i efterhand var tvungen att se sanningen i vitögat och erkänna att filmen ju inte var så jävla mycket att hurra för.

I alla fall, numera har jag som bekant uppnått en hög grad av mognad och självbehärskning. Graden är dock inte så hög att jag inte var barnsligt förtjust när jag tillsammans med ett par hundra andra nördar (inte nog med applådåskorna efter filmen, det hördes dessutom att ett TYDLIGT sus gick genom folkmassan när det visades en trailer för Marvelfilmen "Fantastic Four") intog biosalongen idag för att se Episode 3, och, så att säga, knyta ihop säcken.

Och åh, jag vet att jag är en tönt, men det var SÅ BRA! Känslosamma ögonblick (ja, jag är känslig när det gäller sånt här), snygga stridsscener, rejält med ondska, ingen idioti (Jar Jar Binks), och generellt en massa BRA saker. Lite läskigt smör också, typ dialogerna mellan Anakin och Padmé ("Hold me like you did on Naboo where there was nothing between us but our love", wtf?), men så länge de inte rullar nerför gröna kullar tillsammans likt två påtända statister i Sound of Music som de gjorde i Episode 2 så är jag beredd att ha överseende med det. Framförallt var det en massa fina hintar, referenser och förklaringar till de riktiga (ursprungliga, avslutande, alla vet vad jag menar) Star Wars-filmerna, och let's face it, det är ju det som varit bra i de två första filmerna (bara att höra Obi-Wan utbrista "You will be the death of me!" i Episode 2 var ju värt biobiljetten). Jag menar, kolla korridoren!



Och när jag nu skamlöst erkänner att jag nog fan inte har blivit så berörd av en filmscen som jag blev av den avslutande stridsscenen mellan Anakin och Obi-Wan på, yikes, jag vet inte hur länge, är jag verkligen glad att jag bara lämnat ut adressen till den här bloggen till de närmast sörjande.

På tal om Obi-Wan så var min beyatch och långvariga besatthet Ewan givetvis sjukt foxy, som vanligt. Gubbskägget funkar för mig i det här fallet, i synnerhet i kombination med de där ridstövlarna och all hans VISDOM. Min sugenhet på att åka till London och se honom i Guys and Dolls i höst (det måste ju finnas någon fördel med min förmodade framtid som samhällsparasit/alumaförsäljare, och jag hoppas på att det är "mycket fritid") förstärktes om möjligt ÄNNU mer efter det här. Någon som är sugen på att följa med? Jag lovar att bete mig ungefär lika pinsamt pubertalt som jag gjorde förra gången jag åkte till London för att se en Ewan McGregor-teaterpjäs (typ 1998, långvarig besatthet som sagt), och ja, jag är som sagt en tönt, och nej, jag lär mig inte av mina misstag.