I was dressed for success, but success it never comes

Idag var det fotbollsmatch och så här i efterhand känner jag mig ungefär som en urvriden och lätt deprimerad disktrasa. Dock är det onekligen befriande att stå och aggroskrika konstant i två timmar i sträck, det känns som att det nog hade varit nyttigt för mig att göra det lite oftare.

På tal om fotboll ska jag nu krypa till sängs med den här kvalitativa publikationen:



Jag försökte läsa den på tåget hem efter jobbet, men det kändes lite konstigt och publikt, lite som om jag hade varit en pubertetsyngling som blivit ertappad på bar gärning med sin porrsamling. Jag beslutade mig därför för att ta det hela in the privacy of my own home istället (och jag vet att jag har vissa anlag för tvångstankar), och snart är det alltså dags. Mina förhoppningar är höga, och detta gäller även listan över de sämsta idrottare-spelar-in-singlar-låtar, där jag redan kunnat konstatera att jag minsann redan har hela topp tre på min hårddisk sedan flera år tillbaka. Jag vet inte om man bör glädjas eller skämmas, så jag nöjer mig med att konstatera att rätt låt vann - och som ni ser gjorde jag en smidig referens till vinnarlåten redan rubriken till i lördagens inlägg, jag är så före min tid.

Nu blir det säng som sagt, men kolla först in de fantastiska våfflorna som inmundigades i lördags (den första, aptitretande våfflan är min, förstörelsen som visas på de följande bilderna tar jag inget ansvar för). Så jävla gott, våffeljärn rules.