I'd slide down so low, girl, you'd never, never know

Ännu en dag av sjukdom och misär. jag vet fan inte vad det är för fel på mig, inte ens netdoktor.se, min hamn i stormen, kan hjälpa mig att ställa en diagnos på följande symptom:
-Extremt stort sömnbehov (tänk fredag - tisdag med endast korta uppehåll)
-Extrem låg energinivå (kraftansträngningar av typen "gå ner till tvättstugan" måste ofrånkomligen följas av minst två timmars dvalatillstånd i fosterställning under täcket)
-Extrem benägenhet att tänka destruktiva tankar, noll benägenhet att tänka positiva tankar (varenda jävel kan dra åt helvete!)

Är det lättja det kallas, kanske?

I alla fall, misären gör att jag verkligen inte pallar med att åka till Lund och se Stephen Malkmus ikväll, och givetvis ångrar jag mig redan även om logiken säger att jag inte lär orka att 1. stå upp och 2. vara social när jag inte ens pallar med att gå till tvättstugan. Och dessutom ska man ju inte se de gamla hjältarna när de gått ifrån det som gjorde att man en gång började älska dem, och jag tyckte ju faktiskt att senaste skivan sög ganska mycket. Speciellt när man som S.M. har en del gamla meriter att leva upp till. Och det hade inte blivit samma sak utan Anna ändå. Rätt beslut, som sagt. Eller så är jag bara en dum, lat jävla förlorare.

Men trots allt; det finns ändå vissa ljus i mörkret. Man kan till exempel plöja igenom några gamla lådor och hitta presenter man fått en gång, närmare bestämt bortglömda guldkorn såsom denna CD-klassiker:



...och påminnas om att if all else fails, så har man i alla fall de bästa jävla vännerna i hela världen.

Och ja, jag lyssnade på singeln, och ja, det är fortfarande det sämsta jag hört, någonsin. Alldeles underbart. Och dessutom ser good ol' Martin fortfarande skitmycket ut som Janne på omslagsbilden, vilket bara lägger till nya, oanade nivåer av stor, STOR humor.

Nu ska jag försöka släpa mig ut för att köpa thaimat och sedan inte se på Desperate Housewives. Wish me luck.