Kände mig lite småkass i fredags kväll, mådde verkligen skit igår (feberfrossa, the power of Christ compells you! THE POWER OF CHRIST COMPELLS YOU!) och har sovit hela dagen idag. Inget Field's med Carro som planerat alltså, men jag hoppas verkligen på some other time. Helst snart. Jag tror att det finns en väska där som kallar på mig, nämligen.
För några timmar sedan lyckades jag dock (inte utan en rejäl kraftansträngning) lämna lägenheten för första gången sedan i går eftermiddags (för att köpa Indiskt och en Ben & Jerry's, no less), och nu känner jag mig frisk men har sovit för mycket för att gå och lägga mig igen. Därför tänkte jag att vi nu ska prata lite om MIG MIG MIG. Ni vet hur det är; man är sjuk, man är ineffektiv, man har tråkigt, man läser lite random bloggar och ser att diverse människor listar 100 fakta om sig själva, man slår ihjäl någon timme med att själv göra en gigantisk egolista med fakta om sin egen fascinerande person, man läser igenom, begrundar och känner en lätt skamsenhet smyga sig över en. Nothing quite like it.
100 SPÄNNANDE FAKTA OM MIG
1. Jag föddes under dramatiska förhållanden (allt ordande dock upp sig efter en kort sejour i kuvösen) den femte september 1977.
2. När jag var bebis hade jag naturligt mörkt hår, blåa ögon och jättelånga fötter.
3. Samtliga ovanstående signalement har försvunnit med åren.
4. Jag har en bror. Han heter Mårten och är fyra år yngre än jag.
5. I love him to bits.
6. När min mamma var gravid med honom var jag fullständigt fixerad vid att den väntade bebisen skulle bli en bror och proklamerade gärna högt och ljudligt att jag skulle hata bebisen och kasta den i soptunnan om det blev en flicka. Mina föräldrar sparade därmed höga barnpsykologräkningar när det visade sig att barnet faktiskt var en pojke.
7. Jag nojar och oroar mig för saker på ett sätt som en gång diagnosticerats som sjukligt.
8. …men min fasad är stenhård.
9. Jag tror inte på partipolitik.
10. Jag träffade Cici för första gången strax innan vi skulle fylla fyra år.
11. Hon är fortfarande min bästa vän.
12. Jag har jättesmå öron utan örsnibbar.
13. Jag pluggade franska, tyska och spanska på gymnasiet. Franskan har jag aldrig använt över huvud taget, spanskan har endast praktiserats på charterresa och tyskan har jag bara haft nytta av i samband med att jag slackat framför den numera sorgligt insomnade tyska alternativmusikkanalen Viva Zwei.
14. Jag fick en kanin som hette Skrutten när jag fyllde nio.När han dog hade jag precis börjat universitetet, och grät och skrek av vanmakt en hel dag.
15. Min pappa ville att jag skulle döpas till Adela eftersom det var namnet som hade namnsdag på min födelsedag. Dessbättre utnyttjade min mor sin vetorätt och jag döptes till Lina av ingen anledning alls, förutom att mina föräldrar tyckte att namnet var fint.
16. Min ”herstory” är fantastisk; jag kommer från en lång, stolt linje av smarta, driftiga, starka, självständiga och icke-mesiga kvinnor.
17 .Jag gör mitt bästa för att förvalta mitt arv, med ett blandat resultat.
18. Jag har i min ägo en tygslamsa som varit en del av Morrisseys tröja (utkastad i publiken under en konsert i Tyskland) samt Kents debutsingel (near mint, ähum). Jag planerar att kränga dem på ebay om jag någon gång hamnar i riktig ekonomisk misär.
19. Jag är skitkass på att komma ihåg namn.
20. Däremot har jag grymt minne när det gäller exempelvis trivia om hårdrocksband från nittiotalets början (Namnen på alla medlemmar i Slaughter? Texten till en powerballad med Faster Pussycat? Födelsedatum på samtliga Mötley Crüe-medlemmar? Inga problem!)
21. Trots min enorma kunskapsbas avslogs dock min anmälan till Kvitt eller dubbelt i ämnet Poison-kunskap. Det känner man ju sig lite tacksam över så här i efterhand.
22. Små barn och sniglar skrämmer mig.
23. Jag har ett brunrött stänk i irisen i mitt ena öga.
24. Jag vågar inte riktigt lita på folk som inte varit hårdrockare under uppväxten.
25. Jag flyr hellre än illa fäktar.
26. Jag var skitbra på att läsa och skriva när jag var liten, och arbetade mig med lätthet genom ”Paron”-boken när de andra losersen i klassen knappt hade avsluta ”Äppel”.
27. Däremot var (och är) jag skitdålig på siffror och matematik, vilket jag försökte komma runt genom att skriva ut alla tal med bokstäver istället för siffror för att göra det begripligt för mig.
28. Jag har hört det ryktas att min f.d. lekisfröken använder ovanstående punkt som en ”alla barn är olika och bra på olika saker”-anekdot när hon har föräldrasamtal.
29. Jag älskar skaldjur. Och ost och avocado.
30. Jag ser mig själv som lite av en superskånsk samproduktion; jag är uppvuxen i Helsingborg, mina föräldrar är från Kristianstad, jag har tillbringat varje sommar under uppväxten i Åhus, bor i Malmö och har utbildat mig i Lund.
31. Dock kan jag fortfarande inte säga r på skånska om jag inte verkligen anstränger mig.
32. Det självförtroende och den tilltro till min språkliga och verbala förmåga samt känslan av att det faktiskt fanns något jag var bra på som jag skaffade mig på grund av punkt 26 försvann effektivt när något jävla stolpskott på min mellanstadieskola beslutade att jag på grund av punkt 31 skulle gå till skolans talpedagog för att lära mig säga skånska r precis som de andra barnen.
33. Jag kommer aldrig att förlåta de jävlarna.
34. Jag kommer heller aldrig att äga tillräckligt många skor.
35. Jag vill aldrig skaffa barn, börja röka igen eller öppna ett litet healingcentrum i garaget.
36. Jag klarar verkligen inte av hysteriska och käcka människor som alltid har ett leende på läpparna, gillar att göra ”lite galna” saker, aldrig håller käften och som har en härligt positiv livsinställning. Den typ av människor som andra brukar tycka är charmiga, öppna och trevliga, med andra ord.
37. Jag har jobbat rätt över gatan från dörren som spelar en central roll i filmen Notting Hill. Dörren är blå i filmen, men har numera målats svart.
38. Som en direkt följd av detta besöktes mitt jobb dagligen av ungefär 5 – 10 personer som frågade ”Excuuuuuse me, where iz ze blue door from ze movie Notting Hill?” och som ofta vägrade acceptera att det verkligen var den svarta dörr som man med stigande livströtthet pekade ut.
39. Jag har druckit fem flaskor vin på en kväll utan att svimma/kräkas/dö.
40. När jag var 15 rakade jag av håret på sidorna av huvudet.
41. Jag väljer mina vänner med stor omsorg.
42. Jag tycker att det är hett när män har krokiga, helst stora, näsor. Allra snyggast är det om man ser att näsorna är brutna.
43. Jag må supporta Helsingborgs IF som ju knappast kan anklagas för att hålla jämnhög standard på spelet, men jag är åtminstone inte någon medgångssupporter – mitt intresse väcktes i samband med kvalspelet till Allsvenskan där HIF bittert (ja, fortfarande) föll mot Västra Frölunda och därmed fick stanna kvar i division 1 ett helt år till.
44. Jag är inte riktigt säker på hur min naturliga hårfärg ser ut längre.
45. Jag har ett lätt osunt förhållande till bandet Pavement. Min förbehållslösa kärlek till dem har hållit i sig i mer än ett decennium nu och visar inga tendenser till att minska trots medlemmarnas sugiga soloskivor.
46. Jag har fortfarande öroninflammation minst en gång i kvartalet, om inte oftare.
47. Jag och Frida var före vår tid med fan fiction; redan i sexan skrev vi berättelser om hur vi (eller rättare sagt våra vuxna alter egon, givetvis med slampiga kläder och jättebröst) hade sex med diverse heta rockstjärnor. Tyvärr fick vår lärare tag på berättelserna och kallade snabbt in våra föräldrar till extrainsatta kvartssamtal.
48. Att se min mellanstadielärare spänna ögonen i min mor och med dramatik i rösten förklara att ”Lina och Frida verkar intressera sig för samlag och öldrickande!” är fortfarande ett av det mer surrealistiska ögonblicken jag upplevt. Dessbättre är min mamma cool och skrattade hela vägen hem.
49. När jag var liten önskade jag att jag hette Anna.
50. När jag var lite äldre önskade jag att jag hade haft ett mer exotiskt efternamn.
51. Numera skulle jag inte under några omständigheter byta varje för- mellan- eller efternamn.
52. Jag har en sjuklig fobi för spyor och uppskattar på fullt allvar att under de senaste 25 åren (minst) är den längsta sammanhängande tid som jag inte känt den minsta antydan till hjärtklappning, panik och flyktkänslor på grund av att rädsla över att någon i min närhet ska spy ungefär 15 minuter (det hjälper inte att vara ensam, om grannen spyr kan det ju eventuellt höras genom väggen). Under exempelvis tåg- och bussresor eller när jag är i sällskap med berusade personer är intervallerna mellan spytankarna uppskattningsvis noll sekunder.
53. Jag kommer aldrig att bli botad eftersom det enda som hjälper tydligen är gradvis tillvänjning genom att titta på videoband där folk spyr, något jag ALDRIG ALDRIG ALDRIG skulle göra. Det är med andra ord bara att bita ihop och koncentrera sig på att försöka keep a stiff upper lip åtminstone utåt när rapporterna om vinterkräksjukan börjar dyka upp.
54. Filmerna jag sett flest gånger lär vara Sällskapsresan, Dirty Dancing och Trainspotting.
55. De ovanstående filmerna är lite för representativa för min filmsmak för att jag ska känna mig helt bekväm med att erkänna det.
56. Jag är av naturen ganska skeptisk, men de få saker/personer jag verkligen gillar älskar jag förbehållslöst.
57. Jag har ett så kallat mongolveck i inre ögonvrån, vilket normalt bara återfinns hos asiater och utvecklingsstörda. Och, ähum, jag saknar helt asiatiskt påbrå…
58. Jag älskar Star Wars.
59. Saker jag tycker är gott som ingen annan tycker är gott: frukt i mat, musslor på pizza och sill.
60. Dessutom tycker jag att singoallakex är godare än ballerinakex och att cola light spöar vanlig colas röv vilken dag som helst.
61. Däremot har jag under min livstid bara lyckats pressa ner sammanlagt en (liten) sked ärtsoppa, och då grät jag samt flaxade vilt med armarna eftersom jag tyckte att det var så vidrigt jävla äckligt.
62. Jag gillar att vara barfota; har aldrig strumpor på mig inomhus och traskar utan att blinka utan skor på både asfalt och den barr- och kottar-täckta skogstomten i sommarstugan.
63. Jag kör som en jävla kratta.
64. Jag äter sushi åtminstone en gång i veckan. Hade jag bara haft råd hade jag med lätthet kunnat tänka mig att göra det varje dag.
65. Jag har varit en storkonsument av turkos mascara.
66. Jag är medelklass and I love it.
67. Jag och Daniel hade en gång en gemensam fisk som lystrade till namnet River Wästberg-Koskinen. Han dog efter ungefär tre dygn. Jag hoppas att han hade något medfött fel och att det inte ligger bortom min förmåga att hålla liv i en fisk i mer än tre dagar, men tyvärr är jag inte helt säker.
68. Jag känner ingen sympati för folk som gråter ut i snyftartiklar i kvällspressen (”Lille Kevin halkade på en tomat på Lidl – mamman får inte någon ekonomisk ersättning”, ”Idoldeltagare bröt ihop efter juryns hårda kritik” osv.)
69. Jag gillar riktigt sunkiga ölhak.
70. Jag har aldrig haft långa naglar…
71. …eller långt hår.
72. Jag gillar förnedrings-TV.
73. Jag knarkar cola light…
74. …och läppglans.
75. När jag gick på lågstadiet hade jag läst alla hästböcker som fanns på det lokala biblioteket. Numera ligger jag lite efter.
76. Jag har skrivit en insändare till ”Kropp och knopp” i Kamratposten och frågat om det var något fel på mig eftersom jag inte fått hårväxt under armarna fast jag, som det så fint brukade heta, kommit i puberteten. Jag fick ett svar av typen ”Du behöver inte oroa dig, alla är vi olika!”
77. Det var skönt att jag efter detta kunde lägga mina bryderier åt sidan, jag har nämligen fortfarande inget hår under armarna.
78. Jag har tyckt att Joey Tempest var sjukt het.
79. När min mamma på ett elakt sätt kritiserade hans val av frisyr skickade jag också ett brev till Kamratposten, denna gång till ”Bu för…”-spalten där jag beklagade mig över hennes brist på smak och förståelse.
80. Jag avskyr verkligen skor med lång och spetsig tå.
81. Jag har en känsla av att fler än jag tror/vet/hoppas läser den här bloggen, eller så är jag bara paranoid.
82. Jag blir vansinnigt irriterad när folk blockerar vänstra sidan av rulltrappan, betalar med småmynt på bussen eller sölar i bankomatkön, trots att jag vet att jag max förlorar ett par sekunder på deras sävlighet.
83. Om jag plötsligt hade förärats en stor summa pengar skulle jag 1. köpa snygga, dyra skor utan att bry mig om huruvida de faktiskt gick att gå i och 2. gå in på Möllans ost och säga något i stil med ”en rejäl bit av varje, tack”.
84. Jag är en sucker för kall, frisk luft – man kan aldrig vädra för mycket.
85. Det är min bestämda uppfattning att alla undersökningar om vilka ord i svenska språket som är vackrast har fel när de ger det skittråkiga ordet ”morgongåva” segern. Den enda värdiga vinnaren är naturligtvis något av orden ”kalops” och ”kastrull”.
86. Ord som ger mig frossbrytningar: ”vattenpuss” (vattenpöl heter det, och bebisspråk är alltid förkastligt), ”slickepott” (nästan det värsta ordet av dem alla, kan man inte bara säga…skrapa?), ”busa” (vidrigt både i sin originalbetydelse och när det används som en dålig metafor för sexuellt umgänge av patetiska Internetraggare) samt ”slidväggar” (en förklaring är förhoppningsvis överflödig).
87. Jag har missbildade anklar som sitter för högt upp, vilket gör att boots med väldigt snäva skaft inte går att knäppa över fotknölen samt att mina fötter ibland viker sig under mig när jag går på ojämna underlag. Tydligen är det ett släktdrag från min farfar.
88. Jag gillar dåliga skräckfilmer.
89. Jag är lite kär i Darin. Och Zlaaaaaaaatan. *fnizz* *fnizz*
90. Jag är ganska hypokondrisk och hänger ofta på netdoktor.se för att kolla om det kanske inte är cancer ändå.
91. Det jag önskar mig mest i världen är en talang. Vilken som helst, i princip.
92. Lite bättre självdisciplin hade inte heller skadat.
93. Jag skaffar mig lätt hangups av allehanda slag.
94. Den första CD jag ägde var ”Dr Feelgood” med Mötley Crüe.
95. Det är fortfarande en av mina favoritskivor.
96. Trots att det är mer än fem år sedan jag bodde i London en längre sammanhängande period kan jag fortfarande drabbas av starka fysiska begär efter vissa specifika produkter från Marks and Spencers matavdelning.
97. Jag köper takeaway för ofta.
98. Jag dansar inte. Inte under några omständigheter.
99. Stranden vid mina föräldrars sommarstuga är något av min favoritplats på jorden.
100. Jag har slutat ha ångest över att jag närmar mig 30 med stormsteg, att jag tycker att det är OK att köpa skor som används så sällan att deras främsta syfte är att beundras och att jag stundtals felprioriterar å det grövsta. Resten jobbar jag på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Eftersom klockan är tjugo i ett har jag inte orkat läsa alla din punkter -sorry- men jag har hittat flera roliga likheter.
Jag ville också heta Anna när jag var liten. Men hey, vem ville inte det? eller? Jag såg till att min lillasyster fick Anna som andranamn iaf. Vidare har jag också en brunröd fläck i irisen. Och sen i fredags har jag kortare hår än någonsin, och då har det aldrig varit särskilt långt...
Dock är det min pojkvän som får någon hysteriskt i blickan när vi sitter på t-bana/buss/whatever och någon i vår närhet ser ut att möjligtvis kunna börja kräkas. Stackars honom, en gång var det en kvinna på pendeltåget som gjorde det, ca 20 centimeter från hans ben. På dagtid, väldigt plötsligt. Säger detta bara som en anekdot, inte för att skrämma upp dig.
Haha, jag tror inte att NÅGON orkar läsa igenom alla punkter. Och lika bra det, vid närmare eftertanke...
Wierd med det röda stänket i ögat, jag har aldrig sett någon annan som har det men tycker att det är ganska coolt. Och all min oändliga sympati till din stackars pojkvän, fy fan, jag vet inte vad jag hade gjort i hans situation, jag tvivlar på att jag hade kunnat vara med om det utan att bli fullkmligt galen och inlåst. En gång var det någon som kräktes på bussen jag satt i, och även om jag inte såg det förrän jag steg av och spyan redan var prydligt placerad i barnvagnsutrymmet skakade jag hela dagen, var tvungen att gå hem från skolan och kunde inte åka buss på flera månader. Friska promenader på 45 minuter till och från skolan varje dag...gäh, jag ryser bara jag tänker på det. Så vidrigt. Så jävla jävla vidrigt.
jag gjorde det. Läste igenom alla hundra punkter... Hundra punkter med spännande fakta om en för mig helt okänd människa. Och så här trettio minuter senare känns det som ett bra intiativ. Jag vet inte vad jag ska göra med all denna nyförvärvade kunskap. Men nån gång, nånstans kommer den väl till pass, vetskapen om din oförmåga att förlåta talpedagogen.
Skicka en kommentar