tisdag, oktober 18, 2005

This shit is bananas

Kom som så ofta förr till en djup insikt (ähum) under gårdagen; nämligen att svart-vitt-randigt är ett mönster som förföljt mig genom livet. Låt mig bjuda på ett litet axplock av exempel:

-När jag var 10 ansträngde jag mig hårt för att sneaka in på tidiga föreställningen av Dirty Dancing iklädd en svart-vit-randig volangkjol, och jag har fan aldrig varit så nöjd med varken ett plagg eller en outfit varken före eller efter som som jag var då, när jag nöjt gled förbi den loja biovaktmästaren som givetvis inte kunde ana att det var ett helt halvår kvar innan jag skulle passera den magiska 11-årsgränsen. Förutom den stiliga kjolen hade jag även svart-vit-prickiga piratbyxor, svarta tygskor, svart båtringad tröja med neonknappar och våfflat hår uppsatt i en avancerat ananasliknande tofs, som knutits på plats med en neongrön transparent scarf. Fy fan vad jag kände mig snygg.

-Nikki Sixx zebrarandiga trikåställ med matchande bas cirka 1985 (men på mina flickrumsväggar ett halv decennium senare). Say no more.

-Jag köpte ett par svart-vit-randiga strumpbyxor i Amsterdam strax innan jag började gymnasiet, och damn, jag var så nöjd. Och så ALTERNATIV! De satt som en smäck till Dr Martens och min sunkiga hellånga gothkofta...eh, inbillade jag mig åtminstone. Och att ha klarat av den fasen vid 15 gjorde det dessutom legitimt (nja) att (hån-)skratta gott åt alla pretantiösa "popflikkor" som gav strumporna i fråga en ovälkommen renässans för några år sedan.

Men, framförallt (här kommer en poäng - för ja, det finns en poäng, om en än sen och vag, som vanligt alltså) förknippar jag svart-vitt-randigt med the one that got away. Jag lyckade nämligen aldrig, trots idogt tjatande, förmå mina föräldrar till att köpa något ur IKEA:s klassiska sortiment av produkter i det fantastiska mönstret svart-vitt-randigt-med-stora-Warholesqua-bananer-ovanpå-ränderna (jag hoppas att jag inte är den enda som minns...?) till mig. Jag var synnerligen bitter över detta, inte minst eftersom jag genom kompisar med aningen mer generösa/omdömeslösa föräldrar blev medveten om hur många produkter som trycktes upp i mönstret: lådor, tidskriftsförvaringsboxar, kuddar, och framförallt påslakanset. Min kompis hade ett påslakansetet och herre jävla gud vad jag var avundsjuk. Själv fick man minsann hålla tillgodo med några välanvända 70-talsskrikiga och hopplöst ohippa sängkläder. Aah, bitter, oh så bitter.

I alla fall, igår var jag och min mor på IKEA och döm om min förvåning när jag halvapatiskt (kan man vara bakfull i två dagar eller börjar det ofrånkomligt att räknas som ren lättja när man kommit in på andra dygnet?) gled in på tygavdelningen och där möttes av rand-och-banantyget! Det hängde uppspänt mitt i gången, med tillhörande skyltar som förklarade att detta var "IKEA retro" samt "en klassiker från 1986". Jag blev givetvis alldeles exalterad och såg min chans att påpeka för min mor hur orättvist det var att jag aldrig fick ett bananrandigt påslakanset under min uppväxt. Hon hetsade dock inte upp sig överdrivet mycket (förstår inte varför, ähum) utan konstaterade lugnt att "jaja, då har du ju möjlighet att läka dina sår nu, köp du några meter".

Ååh, tyget var precis som jag minns det. Tacky, skitfult och alldeles underbart (tydligen finns det inga bilder på Internet tyvärr, jag letade desperat men med jävligt begränsad framgång).

Jag var redo att plocka fram saxen och saxa av några meter när jag insåg att mina användningsmöjligheter för bananer och ränder såhär år 2005 är ganska begränsade. Jag funderade lite på köksgardiner. Jag funderade lite på en väska. Jag funderade lite (nu ganska desperat) på någon form av mumu-liknande outfit, och jag funderade på en liten, diskret banankudde i soffan. Sedan fick jag ta mig i kragen, lämna banantyget åt sitt öde och gå och köpa kuddfodral istället...som i och för sig var jävligt heta:

Image hosted by Photobucket.com


But still. But still.

4 kommentarer:

Djävulsankan sa...

e du aldrig på msn? warum?

snygga kuddar... men vart ska du ha dem??? ;) E inte soffan full?

Lina sa...

Soffan är mycket riktigt full, jag tänkte ha dem på golvet så kan folk sitta på dem när jag får främmat.

Djävulsankan sa...

främmat is da shit

winterkilling sa...

ååhhh... banantyget. how can i ever forget? var också sjukt sugen på det när jag var ung och dum, men fick det givetvis aldrig av mina snåla öststatsföräldrar. och nu så här i efterhand är jag oändligt tacksam över det, men sjukt missnöjd med att mina föräldrar kastade bort de där ohippa 70-talspåslakanen som idag hade suttit som en smäck i min lägenhet...