There's nothing else to dooooo, every me and every yoooooou

Fina Clara skriver så att jag blir alldeles varm och mushy inombords om de fornstora dagar då vi ensamma men med övertygelse höll klyschindiefanan högt i fucking Halmstad. Det var tider, som det brukar heta, och framförallt var tillvaron inte på långa vägar så miserabel som jag så gärna ville inbilla mig just då utan faktiskt riktigt trivsam. Undrar hur många tidsperioder i mitt liv jag kommer att känna så inför när jag ser tillbaka på dem? Alla kanske?

I alla fall, ja, det var absolut alldeles för längesedan vi sågs. Vi måste styra upp det.