Ja, jag saknar karaktär

Alltså IKEA, varför är det alltid samma sak? Man åker dit fast besluten om vad man ska och inte ska köpa, man har till och med visat så mycket självinsikt att man räknat med att man inte kommer att kunna låta bli att plocka på sig den heliga treenigheten batterier-isformar-värmeljus och därför lämnat några tjugor i budgheten speciellt för detta ändamål, man har kollat upp på nätet vad det man ska ha heter för att förhindra oförutsedda utgifter, man har lovat sig själv att gå med huvudet högt och blicken fokuserad på ett obestämt mål i fjärran genom klassiska fällor som kuddavdelningen eller doftljushyllan, man tror att man faktiskt ska klara det den här gången och likt förbannat händer ALLTID samma sak: man åker man dit och plockar på sig en massa saker som sannerligen varken ingick i planer eller budget, tänker "nåja, 79 kronor extra hit eller dit, vad gör väl det?", tänker "men en sådan där BEHÖVER jag ju faktiskt!", plockar på sig lite till, börjar känna kallsvetten i kassan när summan på de inhandlade varorna kryper över 500-strecket (och det som ingick i budgeten fortfarande inte är inscannat ännu) och tvingas sedan släpa två blåa skittunga kassar till bussen medan man gör sitt bästa för att övertyga sig själv om att det kanske inte var så farligt ändå genom att mässa "men alltså, med tanke på hur mycket jag köpte så blev det ju faktiskt ändå ganska billigt" i huvudet.

Det är fan det här som är det genialiska i IKEAs affärsidé. Hade alla som besökte IKEA bara köpt det de skulle ha (samt värmeljus, batterier och isformar, givetvis) hade Ingvar Kamprad med all garanti varit grisbonde på den småländska landsbygden as we speak.

Men i vilket fall som helst, visst är de fiiiiiiiiiiina?!?!? Jag kunde ju faktiskt inte låta bli.


...och jag bör nog vara tacksam för att jag aldrig hittade det där sminkskåpet jag haft vissa våta drömmar om. Vem vet hur det kunde slutat?