Not so manic now

Saker som har satt lite guldkant på tillvaron (som det ju brukar heta) på sistone:

-Hett efterlängtade nummer sjutton anländer till slut och inleder fint med att spräcka ögonbrynet på en hammarbyback med det lätt pilsnerfilmsdoftande namnet Fredrik Stoor. Magen knyter sig lite av lycka. Det här kommer att bli så bra, så bra. Hoppas jag.

-Den slibbiga och kalla duschjellon som fraktats hem till mig från Tyskland. Ett litet ljus i mörkret när man känner sig svettigare och äckligare än man gjort någonsin tidigare i sitt liv.

-Den massiva HQhair-beställningen. Snart är den här!

-Fotboll på storbild i Folkets Park. Storbildsskärmen är ungefär lika stor som min lägenhet, ett tvärsnitt av Malmös befolkning samlas, det är alltid någon som har sina rötter i något av de spelande länderna och därför engagerar sig som fan och småkillarna joxar lite otvunget med trasan framför storbilden i pausen, glatt obekymrade över (utan snarare jävligt nöjda med) att de har en publik på över 100 personer. Efter matchen kan man dessutom, om man känner för att leva lite on the edge, avrunda i stor stil med en stadig portion av "Korva-Lottas pytt" (nej, jag har ännu inte samlat tillräckligt med mod). Det är, faktiskt, Malmö at its finest. Synd att det snart är slut på det roliga bara.

-Idag är det under 30 grader varmt ute. Thank you baby Jesus.

-Pantertanter-DVDboxen.

Smolk i glädjebägaren, dock:

-Ja, jobbet saknar ju fortfarande luftkonditionerning. Nu påpekar jag det uppenbara, men: avsaknad av luftkonditionering och tryckande svettig åskvärme DO NOT MIX.

-Betalningen av HQhair-beställningen. Jag kommer att drömma mardrömmar om hur valutaomvandlaren på forex.se hånskrattande jagar mig genom trånga gränder för att slutligen under vilda smädelser slå ihjäl mig med en skiftnyckel som i Take On Me-videon.

-Skånetrafiken, alltid på hatlistan.

-Jag missade Accelerator. Det känns rätt OK med tanke på att jag egentligen bara hade lyckats frammana entusiasm över två akter, och jag är ändå inte lika villkorslöst förälskad i Jenny Lewis nu som på den gamla goda Rilo Kiley-tiden så, well, jag överlever. Under förutsättning att inte Bobby Nastanovic mot förmodan fortfarande extraknäcker som roddare till Silver Jews det vill säga, för om min störste idol genom tiderna har befunnit sig i Malmö Folkets Park samtidigt som jag inte gjort det måste jag nog faktiskt ta livet av mig.