Det är emellanåt för lite kärlek i den här bloggen

Se där, en rubrik som kanske får de som känner mig lite närmre att haja till en smula - men jag lovar, jag är egentligen precis lika butter och förbittrad som vanligt (det här är alltså inte som den gången som jag råkade häva ur mig citatet om hur världen, så länge som det finns romantik och äkta känslor, behöver band som Westlife). Däremot tror jag att det är något fel på mina hormonmediciner, jag har känt mig alldeles blödig och emotionell och sentimental och känslosam och konstig i flera dagar nu, och det är nästan lite obehagligt (plötsligt är jag förresten glad över det faktum att Janne fortfarande vägrar läsa min blogg, han hade sannolikt inte låtit mig komma undan med detta brudigt östrogena beteende).

Oh well.

Lite mera kärlek alltså. Jag hade tänkt rikta den hitåt:



Alltså, den här skivan. Jag har inte lyssnat på den på alldeles för länge, men jag gjorde det ungefär hela dagen idag och jag kommer fan inte över hur bra den är. Den är inte av jämnhög kvalitet, den är egentligen inte ens lika bra som första skivan om man nu bortser från de rent känslomässiga aspekterna (vilket man naturligtvis inte ska göra, men ändå), den är emellanåt nästan rätt kass ("The man with two brains" håller fan inte), den är full med gästspel från diverse britpopmänniskor vilket ju alltid, undantagslöst, är ett dåligt tecken när det gäller skivor som släppts efter 1995, men ändå; herregud vad jag älskar den. Fortfarande. Jag vet inte om jag borde rekommendera den, risken finns att den inte riktigt har samma effekt på människor som till skillnad från mig inte när en livslång Matt Sharp-fascination och som därför inte fascineras över en trettioårig mans (stundtals över-) ambitiösa försök att reformera sitt liv och hålla ihop en spirande romans med en spansk 21-åring som inte gillar grönsaker och hatar oartiga amerikanska män. Men alltså, jag gör det ändå; lyssna. Om inte annat så finns det moogsynthar, och den som inte uppskattar moogsynthar förtjänar som bekant inte att leva.


The Rentals anno 2006. Nytt album är på gång men i vanlig ordning vågar jag inte tro på något innan jag ser det. Eller hör det. Och notera att Matt har nördglasögon och poserar i ett bibliotek, alltså, jag tror att vi är själsfränder på riktigt.