torsdag, september 21, 2006

Bedside manner

Känns det förresten inte som att House, redan så här efter två ynka avsnitt i den svenska televisionen, har potential att segla upp på ens topp-10-lista över högt älskade TV-serier? Förvisso fnös Frida lätt föraktfullt åt mig när jag insisterade på att vi skulle bänka oss i TV-soffan med en liten likör (jag vet, kärring kärring kärring!) för att se premiären igår, och hon lät även insinuera att min fascination för Hugh Laurie berodde på gamla meriter såsom till exempel hans tidigare samröre med Stephen Fry (jag är löjligt förtjust i Stephen Fry, men det kan vi kanske utveckla vidare vid något annat tillfälle) eller mitt lätt osunda intresse för engelska överklassmän med avlånga ansikten, dåliga tänder och illasittande tweedkläder (samt gärna överbett, högtravande accent och ett hus i Norfolk) men hon har givetvis FEL. Det var alldeles fantastiskt på riktigt (jag vill till och med gå så långt som att påstå att bättre sjukhusseriekaraktärer inte har skådats sedan början av ER när Carter fortfarande var en fumlig medstudent, hade någon slags praktiktjänst som Bentons bitch elev och ibland defib-ade sig själv av misstag). Dessutom ligger det alldeles perfekt i TV-tablån; det är nu om möjligt ännu lättare att låtsas som om skittråkiga Desperate Housewives inte längre existerar. Så låt oss bara helt kort konstatera: nattsvart bitterhet är verkligen, som det förra inlägget antyder, grejen.

Nu sömn. Imorgon ska jag sova sjukt länge och sedan ägna kvällen åt att baka kakor som jag ska ge mina snälla arbetskamrater som tack för att de hoppar in och jobbar för mig när jag trixar med mitt arbetsschema så att jag kan åka till Göteborg på fredag. Se där, mitt inre är egentligen lika fluffigt och mjukt som en gräddbulle.

3 kommentarer:

Anonym sa...

hmmmm jag visste att jag skulle ha sett det där...house alltså. men det blev inte så o nu lär jag inte göra det heller. kanske kan man köpa dvdboxen i kina?

Ms Johansson sa...

även jag tycker mycket om både stephen fry och hugh laurie (gråtfilmen "peter's friends"!) jag var lite skeptisk till hugh med amerikansk accent, men det funkar ju skitbra. han är både het, svartsynt och cool.

Lina sa...

Åh, I LOVE Peter's friends, den sammanfattar allt som jag tycker är fascinerande med den fördomsfulla schablonbilden av brittisk överklass (nu är jag förvisso inte så kräsen utan tar glatt och okritiskt allt som Stephen Fry medverkar i till mitt hjärta, men ändå).