Burkarna rymde för övrigt minst en deciliter

Veckans höjdpunkt (ja, det är ju en dag kvar av veckan, men imorgon ska jag jobba och jag tror/hoppas att inget som kan konkurrera med händelsen jag har för avsikt att beskriva nedan kommer att inträffa under arbetsdagens gång): JAG AVLÄGGER ETT BESÖK PÅ SPERMABANKEN.

Redan nu vill jag lägga in en liten brasklapp och förklara att jag inte besökte inrättningen i fråga i avsikt att undersöka mina möjligheter att skaffa mig en liten genetisk avkomma trots att ingen man har anmält sitt intresse för att älska och ära mig livet ut. Istället fick jag en kallelse till vad jag trodde var ett helt vanligt gynekologbesök och traskade därför glatt (nåja) ner till kvinnokliniken på utsatt tid precis som jag alltid brukat göra. När jag kommit dit och köat en bra stund bakom mer eller mindre obnoxious människor (visst är det charmigt när patienters anhöriga lägger sig i, tränger sig före och börjar ifrågasätta att hustrun, som givetvis själv har förlorat såväl tal- som formulerings- och argumentationsförmågan, ska behöva vänta en stund i väntrummet - herregud, det här är ett icke-privatägt sjukhus, vad trodde du? Har du aldrig sett på Cityakuten?) kom jag fram till luckan cirka 10 minuter efter tiden besöket skulle börja.

Det var då receptionisten meddelade att min läkare inte längre finns i de gamla lokalerna utan på något som heter reproduktionsmedicinskt centrum. Tredje våningen, sa hon och jag jäktade iväg.

På tredje våningen satt ett rejält anslag med texten "BB-avdelning". Jag tvekade lite inför att glänta på dörren eftersom jag föreställde mig att lokalerna skulle vara fulla av kletiga bebisar (ehrm, jag har lite udda hangups, jag skyller dem alla på de obehagliga förlossningsfilmerna man fick se på barnkunskapen i nian) men tog sedan mod till mig och äntrade BB-avdelningens korridorer. Inte ett spår av reproduktionsmedicinskt centrum. Ett par som såg ungefär lika förvirrade ut som jag närmade sig en sjuksköterska och frågade om vägen till avdelningen för ultraljud, och jag tänkte att jag ju lite diskret kunde hänga på där och fråga efter vägen till reproduktionsmedicinskt centrum. Sjuksköterskan tog en snabb titt på mig och sa "du ska kanske också till ultraljudet?". Mmmyes! Kanske skulle detta ha kunnat kvalificera in sig på listan över dagens mest udda ögonblick, om det inte vore för vad som skulle komma härnäst...

När jag, nu 10+ minuter sen, hastade in på avdelningen såg jag nämligen ett antal MÄN som stod i kön till receptionen. "Är inte det lite udda, så här på kvinnokliniken?" tänkte jag, men placerade mig ändå, på en sjuksköterskas inrådan, bakom dem i kön och bannade mig själv lite för min förfärliga brist på öppenhet och genustänkande (eller så är detta bara en politiskt korrekt efterkonstruktion som jag lade till när jag skrev det här, I guess you'll never know). Sedan såg jag en gigantisk korg med små plastmuggar som stod bredvid receptionsdisken. Jag hörde hur sköterskan levererade råd och tips av typen "och om du inte lyckas pricka burken, så försök i alla fall få med så mycket som möjligt". Poletten föll ner, jag insåg att jag BEFANN MIG PÅ SPERMABANKEN och jag har nog aldrig känt mig så missplacerad i hela mitt liv. Minuterna som passerade medan jag stod och skruvade besvärat på mig bakom de köande männen kändes som timmar och jag har aldrig varit tacksammare för att kallas in till ett gynekologbesök än vad jag var när det till slut blev dags för mig att lämna kön och istället jäkta iväg genom korridoren (förbi ett x antal rum som lite smakfullt betitlats "herr-rum", jag försökte kika in och kolla om det fanns pörrisar att tillgå på landstingets bekostnad - hey, jag har alltid undrat! - men lyckades inte riktigt).

Så jag vill gärna ta det här tillfället i akt att be om ursäkt till de stackars männen som fick mottaga onaniinstruktioner medan jag stod bakom ryggen på er och lite besvärat blickade ömsom upp i taket, ömsom ner på mina skor (i händelse av ni gud förbjude skulle läsa det här) - jag har full förståelse för att även ni förmodligen kände att min närvaro inte var helt önskvärd, men jag tycker ändå att vi tillsammans gjorde det bästa av situationen. Hoppas att det, ehrm, gick bra.