Remember when you were more easily lead behind the cricket pavillion and the bicycle shed?

Jahaja, det var ett tag sedan.

Så; en helvetes massa skit i mitt liv sedan sist men nu är det slut på det för ett tag åtminstone, hoppas jag, och om inte annat så har ju denna lilla down period gett möjlighet till ett visst mått av kontemplation. Eller, nej, nu ljuger jag. Men jag har iallafall tagit mig igenom den levande, och till slut tog jag mig i kragen så pass mycket att jag ringde ett telefonsamtal som jag verkligen fruktade, det slutade helt OK och nu är mina synder mig förlåtna (tydligen), imorgon kommer Janne till Malmö i två timmar courtesy of sitt nya jobb som SJ-slav och det kommer att bli så fint att hänga igen, jag tror att jag har medicinerat mig hyfsat frisk till slut, jag väljer att blunda hårt inför allt det där andra och ja, all is well with the world typ, förutom det där med ekonomin på ruinenens brant möjligen men ignorance is bliss, som bekant.

För övrigt har jag bestämt mig för att det i år inte ska skrivas en surfittetext om visslande studenter i tutande bilar på no blogg of mine. Nej, jag ska svälja min missunnasamhet, småle beskedligt för mig själv och istället under tystnad vänta på rapporterna om vältande lastbilsflak (för seriöst, ni ställer er och hoppar på ett jävla träflak bakom ett rörligt fordon, vad tror ni egentligen ska hända?). Vi kan kalla det den mogna approachen och det är aldrig för sent, har jag hört.

Sedan sist, i alla fall (den censurerade versionen): Vi var och såg Pet Shop Boys i Köpenhamn och åh, I love me some old queens, de spelade bara hits, hade bildsköna dansare, manligt stiliga scenkläder och trots pissigt ljud och det faktum att Tivolis grusplan knappast är en idealisk konsertarena så var det såklart asbra. Bara hits som sagt, bara hits! Sedan jag kom hem har jag lyssnat en massa på Very och än en gång insett 1. vilken fantastisk jävla skiva det är och 2. att jag borde ha undvarat ett ögonblick under våren 1994 för kontemplatation, typ lutat mig tillbaka, tagit ett djupt andetag och verkligen uppskattat det faktum att jag just där och då befann mig i den bästa musikaliska perioden jag någonsin skulle få nöjet att uppleva (nej, jag har inga större förhoppningar för framtiden). Det är så lätt att vara efterklok.

Och på tal om min sedan länge flydda ungdom och dess olika musikaliska besattheter så missar jag Mötely Crüe-konserten i Globen as we speak, och jag borde säkert inte känna någon ånger över detta men det här ligger djupt rotat i mitt innersta (behöver ni något slags vittne på detta kan ni ju konultera Carro, som tvingades hålla en hyfsat god min när jag för några veckor sedan pep exalterat när vi passerade diverse seedy strippklubbar på Sunset Blvd, eftersom dessa figurerat i Mötleyvideor i slutet av åttiotalet) så det gör jag. Jag försöker dock trösta mig med att de flesta som är där säkert är skitnödiga 18-åringar som tror att de är lite nu-sleaze eftersom de har för tighta byxor, som inte var med när det verkligen begav sig och som därför, till skillnad från vissa andra då, inte är lönnfeta 30-åriga bibliotekarier som en gång sportade den skånska landsbygdshålans enda bandana över permanentat hår och som därför, natutligtvis, inte är riktigt true och aldrig kommer att förstå. Istället sitter jag hemma och lyssnar på The Killers och tvingas inse att jag nu har åtminstone 4-5 låtar med detta band på min lista över guilty pleasures, och att det väl därför till slut är dags att kapitulera och erkänna att ja, jag gillar inte bara den eller den specifika låten, jag tycker det är bra på riktigt. Oh dear.

Jag har även spenderat en del tid på att fundera över hur man bäst dödar kvinnor i min egen ålder som har en slingblekt frisyr som de bett sin frisör klippa "lite busig" och vindjacka och som pratat högt på tåget på morgonen, hur jag bäst rättfärdigar ett inköp av ett par träskor på Tjallamalla för mig själv (hetaste tipset just nu: skatteåterbäringen!), var alla Möllanbrudar köper de där byxorna som åker fram så fort det blir varmare temperatur - ni har sett dem: vida, lågmidjade, ibland med nerrullad midja (ungefär som Daniels och min gamla granne brukade göra med midjan på sina risiga kalsonger som han oblygt solade i på innergården, ISCH ISCH ISCH), med resår nere vid foten, men inte i samma tyg som en mysbyxa utan tunnare, fladdrigare. Jag har aldrig sett någon butik sälja dem, ändå verkar det finnas minst 3 par per vegankollektiv, var i helvete kommer de ifrån? Dessutom undrar jag varför alla jävlar lämnar landet samtidigt och lämnar mig ensam kvar med mitt tråkiga liv och min bristande sociala kompetens (det var nästan så att jag kände mig glad över att House utgick idag till förmån för någon jävla Bingolottospecial, det hade numera känts konstigt att se det utan att kunna utbyta smutsiga tankar med Sofie om det alltid aktuella ämnet "hur gärna man vill sexa upp Hugh Laurie"), men jag orkar nog inte gå in på dessa existensiella frågor närmare just nu. Föreställer mig att det är OK för alla inblandade.