You talk too much, you talk too much, you never shut up, you talk too much

Det är snart 14 år sedan jag drack mig full för första gången. Jag och Cici groggade på citronvodka och päroncider framför Dallas en lördagskväll när mina föräldrar var bortresta för att övervaka byggandet av den nya sommarstugan, och vinglade därefter småfnissande iväg till den lokala pizzerian, där jag storstilat lyckades ramla in i ett ställ med videofilmer (pizzerian hyrde även ut film, det var multifunktioner på etablissemangen som gällde hemma i hålan på den tiden). Ungefär två och ett halvt år senare, närmare bestämt på Valborgsmässoafton 1994, hade jag så min absolut sista rejäla skrikiga tonårsfylla, under vilken jag och min dåvarande bästa vän efter ett parti ölbrännboll drog runt på gatorna i Helsingborg och tjötskrek refrängen till Parklife med Blur (skivan hade just släppts och jag tyckte att det var det bästa jag hade hört i hela mitt liv) med en dansk smuggelöl i varje ficka på second hand-militärjackan och ytterligare ett antal av samma vara i magsäcken. Kvällen avslutades med att jag fick ett mindre bryt av att se mitt dåvarande (näsringsprydda) love interest hångla upp en brud i hans parallellklass, och jag låg därför och skrek i tio minuter bakom en busshållplats medan kompisen tryckte min mun full med grus och småsten för att få mig att hålla tyst.

Märk väl, denna händelse, som alltså inträffade för ELVA OCH ETT HALVT ÅR SEDAN, när jag var SEXTON år, var den SISTA gången som jag lät alkohol fungera som en legitim ursäkt för att skrika på publika platser mitt i natten. Trots den smärtande bakfyllan och mina ynka sexton års livserfarenhet så insåg jag redan morgonen efter, när jag vaknade upp och spottade ut de sista småstenarna, att det här nog inte var ett beteende som borde göras till en vana eller ens upprepas om jag någonsin ville växa upp till en någotsånär ickesorglig och respektabel individ, och detta har jag faktiskt lyckats hålla fast vid. Jag må ha erbjudits såväl poliseskort hem som det välmenande erbjudandet "jag kan hjälpa dig upp för trappan, jag jobbar på MAS och ser sådant här varje dag", jag har kanske cyklat på en och annan indiepopare, fattat en del högst tveksamma beslut och mått som jag förtjänat av alkohol sedan dess, men medan jag gjort det har jag iallafall haft vett att HÅLLA KÄFTEN.

Dock, surprise surprise, verkar det inte som att detta gäller alla.

Alltså, jag bor inte på något större vandrarstråk som mängder av folk naturligt passerar till och från olika uteställen. Min lägenhet ligger dessutom in mot innergården och en liten återvändsgata. Icke desto mindre tvingas jag varje fredags- och lördagskväll som jag befinner mig hemma (nej, "det blir inte detsamma utan dig Lina"-samtalet uteblev igår, om någon är överraskad) och jag har balkongdörren det lilla minsta öppen avlyssna pinsamma "djupsinta" konversationer, hysteriskt skrikande och allmän idioti från förbipasserande. För att inte tala om klassikern äktenskapsgrälet, komplett med härliga klyschor som "Om du verkligen älskade mig skulle du inte..." och "Ja, ska du hålla på så här så går jag! Jag går nu! Går DU nu? Jaja, för fan, GÅ DÅ!"

Människor. Shut yer piehole. Det är inte så jävla svårt. Och jo, jag kanske har lite för låg toleransnivå och borde kanske ha bosatt mig i en ödslig stuga ute på landet om jag nu inte tål att höra lite folkliv, men damn it, det här är min blogg och här gnäller jag så mycket jag vill.

Det går sådär med papperssorteringen, för övrigt. Dock är jag en hyfsat happy camper eftersom Daniel ska åka till London och hämta grejer och jag därför kan tvinga honom att gå och köpa en sådan här till mig:



...och givetvis är jag övertygad om att detta nästan löjligt vackra lilla etui är det enda som kan rädda mig från själslig misär för tillfället. Stila rules.