Plötsligt verkar våra tillkortakommanden inte spela så stor roll

Ååååh, det här är så underbart! Jag är av naturen skeptisk till comebacker men det spelar så klart ingen roll i det här fallet för Matt Sharp är kärlek och jag har fullt förtroende för att han kan arrangera en moogsynth med bravur än idag. Åtminstone tänker jag ha det tills jag sett och hört bevis på motsatsen.

Jag firade den fina blast from the past/nostalgiattack som länken ovan utlöste med att sträckläsa Rivers Cuomos myspaceblog från början till slut. Igen. Det kändes liksom rätt, nu när han och Matt har blivit vänner igen och allt, cirkeln är så att säga sluten och med undantag för den inte längre så jämnhöga kvaliteten på skivsläppen är allt till slut nästan precis så som jag och de andra människorna som haft lite för svårt för att släppa vår tonåriga nördrocksfascination och gå vidare med våra liv så innerligt hoppades att det skulle bli en gång i tiden när vi lade tusentals timmar på diverse messageboards för att diskutera de här sakerna. Det känns riktigt fint. Jag är nästan beredd att återigen stämma in i mitt gamla mantra "Rivers Cuomo är den enda som förstår mig". Och även om jag inte kommer att mena det på samma sätt som jag gjorde när jag var 16, eller 18, så kommer det faktiskt att vara lite sant.