Den frigjorda tanten förstörde mitt liv

Igår kände jag mig lite trött och ensam och passade därför på att ringa upp en stilig, ensamstående ung man för ett flera timmar långt, ingående och väldigt steamy samtal...om mens. Och ja, det är givetvis Janne jag syftar på och inte något fynd från min nya karriär som, ähum, Spray Date-raggare (jag har ju alldeles glömt att jag nu till slut har nått sorglighetens och förfallets allra mörkaste och djupaste avgrunder och registrerat mig på Spray Date! Jag lovar att det kommer ett inlägg om saken snart...).

I alla fall, mensdiskussionen hade sitt ursprung i att Janne kände sig förvirrad efter att ha sett ett avsnitt av den härliga/genomvidriga (gränsen är så hårfin ibland) serien Seventh Heaven, där den yngsta dottern, även känd som familjens utomäktenskapliga mulattbarn (ni vet också att det är så!), hade börjat menstruera och resten av den uppfuckade familjen firade detta genom att kramas och arrangera middagar. Jannes fråga var självklart "Är det så på riktigt?" och mitt lika självklara svar var givetvis "Är du helt jävla dum i huvudet?". Från detta klargörande samt det gemensamma konstaterandet att alla som på något sätt firar menstruerande måste vara djupt störda (exempel: Familjen McNamara i Nip/tuck ställer till med mensparty för sin hormonrubbade åttaåring) drog diskussionen dock in på obehagliga vägar - vi började prata om något som satt spår i min själ långt upp i vuxen ålder. Vi började prata om MENSBOKEN av Lilian Edvall (som givetvis även Janne lånade på biblioteket en gång i tiden, vilket jag skrattade lite åt fram tills att jag insåg att jag med största sannolikhet också hade kastat mig över "Lilla nattliga ejakulationsboken" eller liknande om det bara hade funnits).

I Mensboken kunde man bland annat läsa om hur menstruerande kvinnor golvas i krampattacker och hur flickor i u-länder tillverkar sina egna tamponger av tvinnad torv, men det som lämnat djupast spår hos mig var en text där en medelålders kvinna berättade hur hon förhöll sig till sitt menstruerande (hennes berättelse var en av flera och alla hade olika karaktär - allt från kvinnan som blev sängliggande av kramperna under en vecka varje månad till poetiska beskrivningar av typen "under många år förknippade jag mens med smaken av jordgubbar"). Kvinnan i just den här berättelsen var en galen hippie som ville "bejaka" sin mens då detta fick henne att känna sig "urkvinnlig". Bejakandet skedde bland annat genom att hon brukade lämna använda mensskydd på badrumsgolvet, för menstruerande är ju trots allt inget konstigt. Textstycket kompletterades av en Cecilia Torudd-illustration (ingen skugga ska dock falla över Cecilia, hennes Kamratposten-illustrationer har för alltid en plats i mitt hjärta) föreställande en man som med ett uppgivet ansiktsuttryck tittar ut från en toalett med en använd mensbinda i handen. Han ser inte nöjd ut. Och jag förstår honom.

Min mamma köpte i förebyggande syfte Mensboken till mig via Barnens Bokklubb när jag var nio, och jag kastade mig över den där "oh, det här är lite snuskigt och värdeladdat"-attityden man hade innan man blev gammal och desillusionerad. När hippietantens historia dök upp framåt bokens slut dog dock effektivt min fascination för ämnet. Jag frågade försiktigt min mamma om det verkligen var riktigt sunt att bete sig så där, och trots att hon var avspänd och frigjord på 68-generationssättet gav hon mig ungefär samma svar som jag igår gav Janne när han frågade om menspartyt (fast möjligen med ett aningen modifierat ordval). Trots hennes avståndstagande hade ett litet frö av tvivel såtts hos mig, och jag spenderade de fyra nästkommande åren i någon slags vanföreställning om att inträdantet i den vuxna kvinnans värld på något sätt skulle innebära en plötslig frigjordhet som skulle få en att sprida använda mensbindor vitt och brett omkring sig. Sedan blev jag till slut kvinna på riktigt, och insåg att skilanden inte var så drastisk direkt, förutom att man till slut fick en hyfsat legitim anledning att skolka från gympan (det där dravlet om knäskador funkade fan bara för folk som idrottade på fritiden, även om det givetvis var uppenbart att även de bara skolkade).

Med andra ord; hippietanten, you have a lot to answer for.

Nästa vecka måste jag kolla om Mensboken finns kvar på jobbet. Det borde den fan göra, var skulle annars dagens ungdom vända sig för att få reda på allt om livets mirakel? Jag ser faktiskt fram emot det lite, inget piggar ju upp en lunchrast som en liten blast from the past.