Dödsruna

Idag har jag till slut sagt adjö till min mintgröna cykel. Det är inte utan att det känns en aning vemodigt, vi har trots allt hängt ihop till och från sedan jag var ungefär 11 år gammal (det vill säga 1988, vilket förklarar det smakfulla färgvalet som jag när det begav sig tyckte var sjukt hett). På något sätt har cykeln under dessa 17 år lyckats överleva både en kall vinter på Lunds station och en kall vinter på Halmstads Station. Den har under tiden som jag bott i Malmö blivit stulen två gånger, och båda gångerna har jag hittat den och stulit tillbaka den (det bästa av dessa två tillfällen var när min idiot till granne stal den på Södervärn och sedan placerade den olåst utanför sin port, glatt ovetande om att den rättmätiga ägaren befann sig en port längre bort. Jag köpte ett MC-lås, stal tilbaka cykeln, placerade den låst på sin rätta plats och spejade sedan en hel dag efter vilken granne som var den skyldiga, men dessvärre hade puckot vett att hålla sig inomhus, vilket jag fortfarande är bitter över). Dessutom har lås frusit igen, sadlar har fallit i småbitar, däck har exploderat, nycklar har tappats i sandlådor och delar har bytts ut (det fräcka BOCKASTYRET känns ju onekligen mindre lockande nu än '88) vilket vid vissa tillfällen har resulterat i smakfulla färgkombinationer av typen "mintgrön cykel-röd cykelkorg-ett svart och ett grått däck-sprucken sadel täckt av en neongrön Indiskapåse". Dock har cykeln, poulärt benämnd "Mintan", alltid gått stärkt ur dessa kriser. And it has served me well.

Nu har dock växlarna fuckat ur fullständigt, vilket i korta drag innebör att Mintan varje gång någon vidrört växelspaken och rubbat den det minsta ur sitt läge har förvandlats till en dödsfälla där tramporna plötsligt tar ett par extravarv under pågående cykeltur. Och eftersom en ännu oidentifierad person som parkerar sin cykel i samma cykelställ som jag (eventuellt kan det tänkas kunna vara samma granne som stal Mintan en gång och nu utkräver hämnd) ALLTID ser till att knö in sin egen cykel så nära min som möjligt med tillstött växelspak som följd (detta kan givetvis vara en slump, men jag är ju inte den som låter en tänkbar konspirationsteori passera obemärkt förbi) har cyklandet på Mintan den senaste tiden förvandlats till lite väl mycket av en dans med döden för att det ska kännas riktigt bekvämt. Det var alltså tid att förpassa den gamla trotjänaren till det lugna livet i sommarstugan en gång för alla. Men det är, som sagt, fan inte utan vemod.


Rest in peace

Dock har gamla Mintan nu ersatts av en grymt het tantcykel, så jag ska nog kunna komma över det. Den kommer att matcha mina tantkläder, mina tantskor, tantfrisyren jag planerar att skaffa mig nästa vecka (jag tänker mig typ papiljotter och läggningsvätska) samt min förkärlek för pärlhalsband och moralpanik hur bra som helst.