Det är synd om människorna

Människor gråter när de ser på Idol. Jag upprepar; människor gråter när de ser på Idol. De blir så rörda att de inte kan hålla tillbaka tårarna. Och som så många gånger förr måste jag ställa mig den oundvikliga frågan som löper ungefär lika stor risk att få ett rimligt svar som teodicéproblemet: Vad fan är det för fel på folk?

Själv gråter jag endast när jag är riktigt arg och ledsen (i synnerhet om "arg och ledsen" även kombineras med självömkande och/eller rejäl trötthet). Jag gråter inte när jag läser reportage i Aftonbladet om barn som råkat ut för hemska saker, jag gråter inte när det är reportage från naturkatastrofdrabbade områden på nyheterna, jag gråter inte över vilken värld vi lever i, jag gråter inte när det blir romantiskt i filmer och jag har sannerligen aldrig någonsin varit ens i närheten av att känna hur det snörper till lite i halsen när jag ser på Idol. Jag inser att jag verkar vara relativt ensam om detta, och jag inser också att det innebär att jag säkerligen är världens mest känslokalla människa. Dock föredrar jag vilken dag i veckan som helst att ha ett hjärta av sten framför att sitta hemma i TV-soffan och känna hur tårarna sprutar när jag ser en kille i för tighta byxor klämma i ända från tårna i en James Blunt-hit.