How bizarre, how bizarre

Jag är en kvinna full av överraskningar, listen to this: igår såg jag en hel hockeymatch (mina diskreta påpekanden om att det samtidigt pågick ett dubbelavsnitt av min favorit-guilty pleasure-serie Grey's Anatomy på femman var det ingen i det övriga sällskapet som brydde sig om). Förvisso var det jävligt tråkigt och jag fattar fortfarande inte när det blir mål vilket gör att engagemanget blir en aning avslaget, men stämningen blev om inte annat lite livad när de politiskt inkorrekta hejaramsorna började ljuda i vardagsrummet. Men som sagt, en hel jävla match, jag är nästan lite stolt över mig själv och min förmåga till tolerans och uthållighet.

Ikväll blev det slappt häng med de danska top model-tänderna och lite Champions League tillsammans med Lisa och Tobias (kvällen bjöd även på vissa andra humoristiska höjdpunkter som dock icke kommer att tas upp här), och jag bangade att se min gamle tonårshjälte Andreas Mattsson med tillhörande (enligt ryktena sugigt) förband på KB med motiveringen att man aldrig ska uppleva sina idoler efter deras prime time eftersom det bara är sorgligt (eh, jo, jag vet att jag skrev att jag var på en Morrisseykonsert för någon vecka sedan men jag är inget vidare på att efterfölja mina egna principer) fast egentligen var jag nog mest trött, sur och sunkig.

Andreas Mattsson var för övrigt, vill jag gärna påpeka, min tonårsidol på riktigt, på det där "följa efter bandet på sommarturnén och lära sig skivnumren utantill"-sättet. Jag känner mig därför högst skeptisk och misstänksam när till exempel några Nöjesguidenmedarbetare i dagens Metro (Nöjesguidenspalten är för övrigt ganska skojig emellanåt eftersom de som skriver varje dag måste hitta roliga nöjeshändelser att tipsa om på ett entusiastismerande sätt, vilket sannerligen inte kan vara det lättaste i Malmö en sketen onsdag strax innan löning. Det är därför ganska tätt mellan formuleringar av typen "Gillar du näsflöjt?! Klart du gillar näsflöjt! Alla måste komma ikväll när det blir näsflöjtskonsert från Mongoliet på Jeriko! Klockan åtta, missa inte!!!"...men det här har verkligen ingenting med saken att göra) hävdade att de minsann "växte upp med Popsicle" - well, tillåt mig tvivla, det var minsann aldrig någon annan i min närhet som växte upp med Popsicle förutom jag, alla andra växte upp med Yabba-dabba-dance eller möjligen The Cranberries och jag borde verkligen sluta vara bitter över mina tonårsneuroser efter alla dessa år och dessutom borde jag nog ha varit på KB ikväll. Men som sagt, tröttheten. Jag höll fan på att dö en smula.