Folkligt, festligt, fullsatt

Igår besökte jag Malmöfestivaolen för första gången i år (man måste skriva ut sina skånska diftonger när man pratar om Malmöfestivaolen, det finns någon slags lag på detta). Låt mig lite ödmjukt samla mina intryck:

-Den härligt kontinentala feststämningen personifierades bäst av fyllot som dansade squaredance framför en bänk ungefär vid pissoarerna på Gustav, ackompanjerad av musik (med tillhörande "take one step left and then two to the right!"-utrop) från den närliggande squaredancescenen.

-Ett annat fyllo närmade sig mig för att dela med sig av sina tankar kring min "byst" (hans ordval, inte mitt). Alltid trevligt med lite uppmärksamhet från det motsatta könet eller också kanske inte.

-Initiativet med en hel gata där det bara säljs desserter måste applåderas.

-LÄMNA ERA JÄVLA BARNVAGNAR HEMMA FÖR FAN.

-Festivalens höjdpunkt hittills kan möjligen ha varit när sångaren i BWO drog av sig tröjan på scen lagom till att jag och Carro i sällskap med kvällens tredje och fjärde inköpta maträtt anlände till publikhavet på Stortorget. "Åh, nu kommer det att bli som i Velvet Goldmine!" skrockade jag förtjust när den ärmlösa t-shirten drogs av, men riktigt sådan tur hade vi dessvärre inte. Icke desto mindre får man dock vara glad för det lilla.

-Osmidigt nog hamnade vi mitt i drevet med indiekids från hela sydsverige, på väg från stationen till konserten med det överskattade bandet Yeah Yeah Yeahs som ju som bekant inte var bra ens innan de blev riktigt dåliga (själva undvek vi dock givetvis detta spektakel utan var istället på väg till stationen för att kunna åka hem och titta på Lisas This Life-box, man är ju en ganska happening människa med fingret på pulsen, alltid med där det händer, något av en trendspanare blahablahablaha). Än en gång kunde man i alla fall konstatera att 1. så här skabbigt var inte indiefolket på min tid (en teori skulle kanske kunna vara att det var man själv som var aningen mindre förbittrad när det en gång i tiden begav sig men det vill jag faktiskt inte höra talas om) och 2. MÄN BÖR INTE BÄRA TIGHTA BYXOR. Åh, det var så mycket bättre i fjor när festivalens största indiedragplåster var det forna smurfpunkbandet Brainpools tradiga rockopera och man i publiken kunde förbrödras med sina gelikar, det vill säga lönnfeta 30-åringar som var lite indie en gång men nu har växt upp och skaffat sig inte bara inkomst och ICA Kundkort utan även en garderob bestående av manchesterkavaj och dyra skor, samt antingen ett flyende hårfäste som döljs med måttlig framgång under en sådan där Fidel Castro-keps (för honom) eller en handväska i äkta skinn trots de forna djurrättsidealen för det är ju faktiskt mycket snyggare (för henne). Kort sagt, man kände sig som hemma.

-Man fick mer ost på tacotallriken förra året också.