Igår lämnade min före detta co-habitant/livskamrat Daniel landet till förmån för Los Angeles på obestämd framtid, och jag kommer att sakna honom djupt och innerligt, åtminstone ända tills det blir dags att packa väskan, dra spenderbyxorna på och åka och avlägga ett besök i hedonismens och smaklöshetens tecken. På vårkanten är det tänkt. Och det kommer att bli so very good.
Jag hoppas nu verkligen på en tacksam och uppskattande kommentar angående denna lilla hyllning från Daniel - dock kanske tidigast om några veckor eftersom han i ett ögonblick av briljans inte tog med sig sin laptop i packningen utan glömde den hemma hos mamma. I vilket fall som helst: Daniel, du är, som vår gemensamme favoritartist* Henrik "Elvis" Åberg hade sagt, för alltid en del utav mig. Merci for being you och vi ses i vår.
För övrigt: Luton är verkligen bättre än Chelsea! Min bror ringde mig från södra stå och hulkade "det är så jävla underba-ha-ha-hart!" med rejält darr på stämman (själv låg jag hemma under en filt med feber/misär/grissjukan, men sådant känns ju sekundärt vid tillfällen som dessa) och fan vad fint det var. Ibland, i korta ögonblick, är sport helt enkelt så jävla mycket bättre än annars.
--------
*de låtar som spelades mest frekvent i Daniels och mitt gemensamma hem var, förutom Henrik "Elvis" Åberg då, "Vackra pojkar, vackra män" med Rickard Wolff samt "Amalia" med Lasse Kronér. Dessutom brukade jag utan anstymmelse till skam spela min stolta Blink 182-samling från börja till slut med jämna mellanrum. Ja, det var i sanning en finkulturens boning...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar