Om antitesen till allt som är sexuellt tilldragande hos det manliga könet

Ett par inlägg längre ner svarar jag på vilken låt jag tycker är den sämsta genom tiderna. Jag drar upp "Life is life", jag drar upp "The cheeky song", jag drar upp mitt problem med mesiga kvinnoröster, och, tja, nu vill jag gärna ta tillbaka det där. GLÖM ALLT JAG SAGT.

Igår, efter att jag spenderat första delen av dagen med att jobba, handla, köpa en jättemjuk, jättestor och jättedyr polotröja samt Ordning och Reda-prylar för pengar som jag verkligen inte har och därefter komma hem och kollapsa i en liten utmattad hög (nämnde jag att den här veckan har varit ett riktigt litet jävla helvete?) och sova sova sova så hårt och så länge att jag trodde att det var morgon när jag väl vaknade till liv någongång framåt 21-tiden, hasade jag mig nämligen intet ont anande (det där var inte sant, jag anade i själva verket en massa ont) bort mot TV:n och fick där beskåda hur Barbados-Magnus tog scenen i besittning under SVT:s 50-årsjubileum för att framföra en låt med titeln "En sexig, kaxig, bitchig man".

Låt mig nu få påpeka att jag inte av princip har något emot Barbados-Magnus. Jag har rent utav hållit på Alcazar under inte bara en utan två melodifestivaler, och jag tyckte inte ens att hans senaste melodifestivalbidrag var så pjåkigt, "nu viftar jag på svansen"-textraden till trots. Det här framträdandet, dock. Låt mig ge en liten recap för de av er som kanske, till skillnad från mig då, hade något bättre för er under lördagskvällen än att sitta framför TV:n:

Barbados-Magnus äntrar scenen, i sällskap med ett stort antal dansare. Strax innan har det visats gamla arkivbilder från 50-talet där dåtidens numera förlegade könsrollsmönster har visats upp, men nu är Barbados-Magnus här för att set the record straight och visa att såhär på 2000-talet utmanas minsann de gamla normerna, och här finns det minsann inga begränsningar (inte heller hämningar, omdöme eller låtskrivare som inte är helt jävla bindgalna, uppenbarligen).

Musiken går igång. Man ser att Barbados-Magnus rockar ett par rejäla mom jeans med fransar i röven, i kombination med den klassiska Robyn-frisyren. Både röv och frisyr skakas frimodigt enligt principen "shake what ya mama gave ya" (eller, i ett av fallen, snarare "shake what doktorn på New Hair Clinic i Lund gave ya") i takt med den stompiga musiken. Och så börjar sången.

Magnus pratsjunger fram en text som är någon slags mesdiscoversion av skrytrap. Texten förklarar att Magnus minsann är en fräck och lite vågad kille som inte bangar, och, ni vet, tar för sig. Uttryck som "testa gränserna" förekommer. Det dansas friskt och andningen hänger väl med lite sådär.

Sedan är det dags för refrängen! Magnus förklarar att han av okänd anledning blir förbannad om inte killar får spela på sexighet och att han själv minsann är en sexig, kaxig, bitchig man. Sedan drar han och dansarna fram varsin stol och kör, på fullaste allvar, den klassiska "jucka-med-bak-och-fram-vänd-stol"-dansen som jag verkligen trodde dog ut ungefär i samma veva som några av de tuffaste brudarna på min skola körde den i samband med att de framförde Sound of Music-hiten "Alexandra" på vår årliga skolcabaré cirka 1986 BUT NO SUCH LUCK (ja, jag minns Britneyvideon också, men jag räknade med att det var undantaget som bekräftade regeln om stoldansens död). Dock har koreografin mer att bjuda på: en låda rullas in på scen och på denna klättrar Barbados-Magnus upp och positionerar sig i den typ av halvliggande ställning som man annars mest brukar lägga sig i hos gynekologen: ryggen plan mot underlaget, benen särade och knäna böjda. Liggande i denna position framför han så textraden "Sexi-sexi-sexiiiiig! Kaxi-kaxi-kaxiiiiig! Bitchi-Bitchi-bitchiiiiiig! Man!" för att sedan hoppa ner från lådan och börja om med alltihop från början igen.

Alltså. Jag trodde jag hade hört dålig musik förr. Jag trodde att jag hade hört dåliga texter. Jag trodde att jag hade sett pinsamma scenframträdanden. Jag trodde uppenbarligen fel. Och Magnus, det må vara så att du "inte har något emot att bli betraktad som sexig", men ärligt talat, är det så här det ska fortsätta så tror jag inte att det är något du behöver fundera särskilt mycket över. Tumregel nummer ett i de här sammanhangen är väl att om man ska uttala sig om andras syn på ens sexighet så är det väl säkrast att se till att den där sexigheten finns där till att börja med? The Cheeky Girls, alternativt Alcazars matchande hallonröda discodräkter, kom tillbaka, allt är förlåtet!

Spektaklet finns för övrigt att beskåda här för den som är sugen alternativt lagd åt det masochistiska hållet. Efter 01:47:35 är det dags. Don't say I didn't warn you.

---

Uppdatering, lite senare:

Nu blir det bonusrecension av Magnus framtädande! Jag överlämnar ordet till min mor, en luttrad kvinna på 58 jordsnurr:

"Ja, herregud, det såg jag! Jag var tvungen att lämna rummet, jag skämdes så mycket. Och du vet ju hur det ser ut i sommarstugan där vi var, bara ett vardagsrum och tunna väggar in till sovrummet, men jag försökte att fästa blicken i mitt korsord och bita ihop. Jag funderade lite på att springa till skogs, men jag trodde att det nog bara skulle bli en låt han sjöng. Och det blev det ju också, tack och lov"