Get the buttah

Efter att jag återvänt till Malmö med det sjukt sena tåget styrde jag och Carro ikväll våra steg mot Biopalatset för att tillsammans med ett fåtal andra tappra själar se You, me and Dupree. Åh kärleken. Mina känslor för Owen Wilson är ju kända sedan tidigare, men ändå blir jag bara mer övertygad om hans storhet för varje film jag ser (utom den värdelösa tecknade bilfilmen då, men det kan ju å andra sidan ha en del att göra med det faktum att Owen inte syns i bild).

Jag identifierade mig med uppskattade även den porriga bibliotekarien som inte bangade inför att smörja in sig i smör och get dirty med Owen. Tänk om jag hade haft detta i medvetandet under det miserabla halvår (eh, plus ytterligare någon månad) som jag och Lisa ägnade åt att diskutera den mytomspunna yrkesrollen? Så mycket lättare allting hade varit. Bitarna på plats and all that shit.

Det var, allt som allt, således en fin kväll - dock med ett litet bisarrt inslag. Döm nämligen om vår förvåning när vi ska parkera cyklarna utanför Åhléns och i fönstret får syn på en fet jävla dekal föreställande allas våran favorit-ja, jag är ironisk nu!-blandmissbrukare Pete Doherty:


Pete: Fuck forev...eller, jag menar, jag bara älskar julen! Carro: Har dina tänder ruttnat bort till slut eller är du bara glad att se mig?

Kolla fårorna i ansiktet! Den dimmiga blicken! De tajta jävla byxorna och den lilla indiehalsduken som säkerligen inte hade skämts för sig i den där Diorkollektionen han av någon outgrundlig anledning fungerade som musa för! Det kan väl inte bara vara vi som ser? Dock är det ju minst sagt lite ironiskt att Åhléns använder Pete för att marknadsföra sin parfymavdelning, då det ju inte direkt känns som en vågad gissning att Petes egen bouquet förmodligen kan beskrivas som, i bästa fall, eh, lite muskig. Uppenbarligen har den ironiska generationen till slut inte bara vuxit upp utan även skaffat sig jobb som varuhusdekoratörer.