Senast jag engagerade mig i en Idolfinal, den 27 november 2004, skrev jag så här i min numera avsomnade skunkdagbok. Det känns väl inte som att det finns så mycket att tillägga efter framröstandet av Markus och hans sprethår (usch!), tajta jävla byxor (uuuuuusch!) och tribaltatuering (UUUUUUUUUUUSCH!) i år, förutom möjligen detta: det såkallade "svenska folket", jag hatar er. Ni saknar smak och insikt och ett rejält kok stryk är vad ni förtjänar. Ni har säkert tribaltatueringar själva också. Pöbel.
Men det var fint att se Snygg-Erik framföra "Bed of roses" igen i alla fall (utan läppbitande den här gången, helvete). Fint även att se Danny tillbaka i rampljuset där han hör hemma. Och, framförallt, givetvis, fint att någon kom in på scen och visade var skåpet ska stå, hur en slipsten ska dras och så vidare.
Som min goda vän Carolina uttryckte det: det är i sådana här stunder man minns varför man är heterosexuell. Hear, hear.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har visserligen bara sett ett avsnitt, men jag uppfattade Erik som minst lika svennig som Markus och det hade inte förvånat mig om Erik haft en tribal.
Nej nej nej, han är i så fall svennig på det bra och sympatiska sättet. Inte en tribaltatuering så långt ögat når.
Och Annalainen. Are you FOR REAL? Måste vi ha ett allvarligt samtal om det här? Glömmer du bort att han brukade slänga in små woo-hoo-rop i låttexterna som någon annan jävla squaredanceentusiast? Jag blir lite rädd nu känner jag.
Skicka en kommentar