Here I go again on my own - nu uppdaterad med en genomarbetad topplista, samt en offentlig avbön

Nähä, Daniel har alltså inte kunnat förmå sig att ta cirka fem minuter ur sitt busy schedule för att skicka några jävla bilder till mig (först med motiveringen "jag väntar en vecka så att du kan få ALLA bilder" - och med "alla bilder" menar vi alltså bilder som togs efter att jag åkt hem, föreställande platser jag aldrig besökt, händelser jag aldrig upplevt och människor jag aldrig träffat - sedan med ingen motivering alls, annat än en jävligt tom mailinbox), så nu skiter vi i det här. Det blir inget nyskapat onlinefotoalbum, det blir ingen mer semesterblogg, det blir sannerligen ingen fotoblogg, jag kan förhoppningsvis få tillbaka den tid jag spenderade med att storleksjustera och lägga in min del av bilderna (numera kastade i ett anfall av vredesmod) i karma eller något och well, kanske är det faktum att ingen utomstående kommer att få ta del av bilder föreställande hur jag hånglar med en öltank inte direkt något man behöver känna sorg över så vi ska nog kunna gå levande ur det här också. Låt oss istället prata om annat:
________________________

DISCLAIMER: Fick just ett mail av Daniel där han förklarar att 1. han tydligen skickade bilder till mig i veckan (men jag har inte fått dem!) samt 2. att jag inte ska vara så tjurig. Jag håller med, gör här offentlig avbön och påbörjar mitt projekt med att återställa mina gamla filer samtidigt som jag, i ett parallellt universum någonstans, börjar jobba på det här med mitt sura humör. Förlåt förlåt förlåt! Eh, nu kanske det blir fotoblogg ändå, om någon fortfarande är sugen. Hoppas lite att ingen är det, med tanke på att jag ser ut som en läskig alkotant på typ 80% av bilderna som nu sent omsider landade i min inbox...
_________________________

Men så länge, annat var det alltså:

*Vi ska flyga med EasyJet från London nästa vecka, vilket givetvis är lite småupphetsande för alla som någon gång engagerat sig i TV-serien Airline, som följde ett antal flygbolagsanställda i deras vardag (en vardag som till cirka 80% verkade bestå av att försöka bibehålla en påklistrad, hyfsat vänlig attityd när diverse idioter krävde att få checka in trots att de kom minst 30 minuter efter utsatt incheckningstid och planet typ höll på att rulla ut från gaten). Vid närmare eftertanke kan det kanske vara så att de där människorna som engagerade sig i detta kan ha uppgått till sammanlagt två personer - that would be jag och Janne - men HAN förstår mig i alla fall, precis som vanligt, och är lite upphetsad för min skull, och jag har i gengäld för denna förståelse lovat att fotografera mig själv i en tender embrace med minst en EasyJet-anställd (disclaimer: ja, alla bilder kommer att tas med min egen kamera den här gången). Åh hoppas hoppas hoppas att Little Fruitcake Leo äntligen har fått sitt efterlängtade avancemang på karriärstegen och blivit EasyJet-representant på Kastrup! Det hade varit så fantastiskt, som att få möta drottningen ungefär (bokstavligen och bildligt talat).

Come flyyyyyy with me, let's fly, let's fly awaaaay

*Pannlugg is the new black...eller så är det INTE det och jag borde fan lära mig att det inte är en bra idé att själv hacka loss med saxen hemma framför badrumsspegeln. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu.

*Jag har inga pengar till London (jag har så mycket vett i behåll att jag inser att det inte är lönt att jag köra på "I en sådan härlig stad kan man roa sig på så många sätt utan att det behöver kosta något! Är man trött på London är man trött på livet!"-resonemanget för vi vet ju alla precis hur mycket det på pappret så fina argumentet lär vara värt när jag och mina primitiva instinkter närmar oss exempelvis Office på Carnaby St eller Selfridges sminkavdelning...åh herregud Sefridges sminkavdelning!). Jag har inte vågat ringa pappa och tigga cash ännu men det känns som att det kommer att bli oundvikligt. MEN GRATTIS PÅ DEN NUMERA INTE ALLS SÅ JÄVLA AVLÄGSNA TRETTIOÅRSDAGEN, LINA.

*Gud vad jag sörjer det faktum att det snart inte längre kommer att vara min arbetsuppgift att ankomstregistrera barn- och ungdomstidskrifter:

Men måste man välja EN eller? Guuuuud, lide svårt!

*Eftersom Jonathan Rhys Meyers är min goda vän Carolinas runkobjekt of choice (själv skulle jag givetvis aldrig använda en sådan objektifierande benämning på en ung hårt arbetande skådespelare) såg vi igår den fantastiskt jävla skitdåliga filmen Octane som visades på femman efter (den givetvis ack så mycket bättre) filmen med den dynamiska trion Vince Vaughn, Luke Wilson och Will Ferrell (Henrik, när ska vi förresten gå och se Blades of Glory? Premiär på fredag och du vet att jag är redo när som helst). Åh herregud det var så dåååååligt. Jonathan, varför medverkar du i dessa skitproduktioner? Du måste väl få några bättre erbjudanden? Varför dök du inte upp förrän efter minst en och en halv timme så att vi tvingades genomlida 90 minuters misär med en blandad kompott av skärgårdsdoktorn, stämningsfull "smäktande" musik, psykadeliska knarkarscener som såg ut som en billig brittisk dansmusikvideo från mitten av nittiotalet (om jag mot förmodan behöver påpeka det så är detta alltså inte ett positivt omdöme), darrande underläppar och den där töntiga bruden från The O.C. som ryktades ha haft ihop det med Runar (nej, jag har inte glömt!)? Varför hade du inte ens vett att ta av dig tröjan när du sent omsider dök upp och skulle involvera dig i en het samlagsakt med The O.C.-bruden? Varför spelar du över så mycket att de små änglarna gråter? Varför gör du så här mot dig själv? Så många frågor...

Tur i alla fall att det finns möjlighet att även finna stiliga unga män som medverkat i filmer som det inte är direkt smärtsamt att titta på därute...och jo, som den skarpsynta läsaren kanske misstänkte är den här lilla passagen är givetvis bara en dålig ursäkt för att jag ska kunna lägga in fler bilder på Gael García Bernal, så nog ordat om detta, here we go: 1, 2, 3, 4, 5.

Åh, nu känner jag mig lite smutsig igen.

UPPDATERING:
Eftersom jag inte har något liv att tala om kommer här två topplistor över de sämsta respektive, eeh, "bästa" filmer/tv-serier med Jonathan Rhys Meyers i rollistan som jag och Carro genomlidit tillsammans. Listorna är båda i fallande ordning och kanske inte helt genomarbetade, så input mottages tacksamt (Carro, låt mig inte få stå oemotsagd här är du snäll):

Jonathan Rhys Meyers allra sämsta filmer, minus Octane då eftersom jag redan skrivit om den, annat hade den lätt platsat:
5. The Tudors. Ja, vi "avnjöt" ett avsnitt av denna påkostade BBC-produktion på vårt spartanska hostelrum och nej, det var inget vidare. Jonathan hade ful frisyr och det blev varken naket eller halshuggning. Däremot bjöds det på sådan där fånig engelsk dans som det alltid är i Jane Austen-filmer när de ska visa på vilka sensuella spänningar det ligger i luften genom att filma hur huvudpersonerna idiotglor på varandra medan de trippar runt och niger på ett fjolligt sätt, samt på högst obehagliga pedofilivibbar. Ick.
4. Prozac Nation. Synopsis av denna film: Det är synd om Christina Ricci. Det är så synd, så synd, så synd, så synd om Christina Ricci. Det är så synd om Christina Ricci att hon måste gnälla och bete sig som en jävla subba. Oavbrutet. I över två timmar.
3. Titus. Jag har inte själv sett den här, men enligt Carro orkade inte ens hon, med sina avvikande böjelser för herr Meyers, se klart den och då måste det vara illa. Dessutom ser omslaget till dvd:n ut så här, vilket ju knappast är ett gott tecken.
2. The disappearance of Finbar. Jonathan är en ung man som förirrar sig till de svenska lappmarkerna, där han bosätter sig i en liten jävla hydda tillsammans med en frigjord svensk kvinna som ser ut att vara direkthämtad ur Fäbodjäntan (med flätor i håret och allt) samt Siv Ruud, som gärna sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och huckle på huvudet och levererar visa tankar om livet. Ja, men ni hör ju själva.
1. Gormenghast. Det här är en TV-serie, väldigt många timmar lång, som vi fick låna av någon ondskefull människa med sadistiska böjelser som tydligen sagt till Carro att den var "riktigt bra". Nåja säger jag då, NÅJA. Det finns så mycket att säga här, men av någon anledningen minns jag mest den dramatiska scenen där en man attackeras av och slåss med en uggla. Och just det, Jonathan har tights. Fy vilka smärtsamma timmar det var. Fyyyy.

Jonathan Rhys Meyers minst dåliga filmer:
5. The Loss of Sexual Innocence. OK, jag har inte sett den här heller, men titeln bådar ju gott.
4. Tangled. Förvisso kass, men den innehöll full frontal male nudity och med tanke på konkurrensen (bristen på densamma) är detta nog för att kvalificera in sig på listan.
3. Bend It Like Beckham. Den här ligger trea. Enough said.
2. Match Point. Jo, den var väl helt OK. Det faktum att jag var monstruöst bakfull när jag såg den kan väl i och för sig ha gjort sitt till för att fördunkla mitt omdöme i den här frågan, men jag väljer att inte låtsas om det.
1. Velvet Goldmine. Now we're talking! Jag minns fortfarande med lika delar glädje och nostalgi hur jag lade mina sista pengar på att åka till Lund och se den här på premiärdagen typ 1998 (vi var TVÅ personer i biosalongen, jag och en kille som uppenbarligen fortfarande gömde sig långt, långt inne i garderoben, och vi utbytte fina blickar av samförstånd mellan oss under filmens gång). Jag älskade den djupt och innerligt, och gör så än idag. Låt oss därför tillsammans betrakta den här bilden, som ett minne såväl som ett dokument över bättre, svunna tider:

Åh Brian, åh Curt, åh min förlorade "ungdom" (eh, 20+...) då det kändes som en fullt rimlig idé att köpa limited edition-Velvet Goldmine-glittersmink till överpris på Miss Selfridge's, var tog du vägen? Huh? Huh?

*Annars: Veckans bild.

*Fan, jag har inget mer att säga. Nu ska jag redigera min länklista. Toodles.