Så var det den lite längre versionen, då

Åh, Rufus, Rufus, Rufus.

Det var, utan att gå in på tråkiga detaljer, ett jävla debacle runt hela Göteborgsresan. Men, det löste sig till slut, och jag och Daniel parkerade oss förväntansfullt på ett Öresundståg vid lunchtid på söndagen, vilket gjorde att vi missade Josefin som haft metalhelg i Göteborg på centralen med typ 20 minuter (damn!). Annars flöt dock resan på bra, trots att halva Sydsverige befann sig på samma tåg och det faktum att Daniel spenderade delar av resan med att lyssna på "Oh, när ni tar saken i egna händer" på min ipod och glatt sjunga med medan, inbillar jag mig, resten av kupén skruvade lite besvärat på sig.

Att "Oh, när ni tar saken i egna händer" befann sig på min ipod överhuvudtaget är för övrigt kanske inget vi behöver diskutera närmare.

I alla fall. Vi kom fram, och efter ett besök hos Daniels vänner började jag hetsa om att det var dags att gå och pressa lite ovärdigt i kön för att hamna långt fram. Dock visade det sig att det inte, som jag trodde, var tiden som konserten började som var angiven på biljetten, utan insläppstiden, vilken alltså var mer än en timme senare. Den här insikten kom vi tyvärr inte till förrän efter att vi hade ställt oss i det vi förmodade var kön, ignorerat det faktum att den innehöll oväntat många 40+are med barnvagn och picknickkorg, och sedan till vår förskräckelse sett att alla andra i kön verkade ha biljetter inte till Rufus utan till Bo Kaspers orkester (alla eventuella rykten om att jag kan ha varit aningen för hysterisk när jag upptäckte detta och exklamerat min avsmak lite väl tydligt inför de hugade Bo Kaspers-konsertbesökarna förnekas givetvis bestämt).

Nåväl, vi kom in i alla fall (efter att ha druckit världens minst prisvärda öl - ja, det förekom yttranden av typen "för den här summan hade man fått typ EN LITER öl på Sapla!" - och sedan stått i rätt kö) och nu ska jag vara kortfattad igen: Jag har aldrig sett något bättre i hela mitt liv. Det var fullkomligt jävla briljant. Det förekom flygel, folksång, klädbyten, strassbroscher, strumpbyxor, fantastiskt band, helt jävla fantastisk sång, en banjo och mellansnack om att det är svårt att få ragg i Stockholm (tydligen en gammal historia som fortfarande omges av en viss bitterhet, vilket väl får anses vara lite bedårande samtidigt som det framstår som högst osannolikt). 14th street spelades, och det räcker för att jag inte ska kunna ha några som helst negativa synpunkter på låtlistan. Och det är så svårt att skriva sådant här utan att vara klyschig, jag får just nu en liten utomkroppslig upplevelse där jag betraktar mig själv med avsmak, men ändå: det var utstuderat fast på det perfekta sättet, inte på det pinsamma. Det var så otäckt begåvat och oklyschigt och ändå vad man förväntade sig på samma gång. Det var intensivt fast med distans (än en gång, den bra sorten), det var så vackert och det var så bra. Jag klamrade mig lätt desperat fast vid kravallstaketet och misstänker att jag kanske, ähum, hulkade lite tyst för mig själv av ren hänförelse vid ett par tillfällen, och efteråt kunde jag typ knappt stå på benen (nämnde jag att det var varmt? Det var så jävla varmt!). Vissa lite vekare individer sökte sig ju längre bak i lokalen alternativt (säger ryktet) svimmade, men jag valde istället hålla fortet och sedan köpa kranvatten för 15 kronor glaset tills jag hjälpligt kunde vingla genom den spydoftande allén (det måste ha kommit från någon växt, Göteborgs stadsträdgårdsmästare har med andra ord en del att jobba på) utanför på väg hem till Daniels polare och det var värt det. Det var utan minsta anstymmelse till tvekan värt det.

Stockholm den andra december nu då, säger ryktet. Jag är där, trots att jag i samband med den här resan egentligen proklamerade att jag numera aldrig mer ska resa norr om Hallandsåsen annat än i extrema undantagsfall, jag är så jävla där.