Du är min babe

Okej, så det har gått mer än ett decennium sedan första gången våra vägar korsades (eller tja, min väg korsades av ett kasst kassettband, men nu ska vi inte vara petiga) och jag på klassiskt Harlequinroman-sätt uppfylldes av förvissningen om att det här är mannen (och bandet) i mitt liv.

Dina skivsläpp har stadigt blivit mindre mind-blowing och, tja, mer alldagliga, och "Face the truth" är tyvärr inget undantag. Dock kan jag med värme i hjärtat konstatera att du inte bara fortfarande är nästan obehagligt foxy utan faktiskt ännu har vissa stunder av briljans - de är bara lite färre och mindre omskakande än för 10-15 år sedan.

Och jag vet ju att inget av det här egentligen spelar någon roll, för om jag ska göra ett enda undantag från min annars benhårda regel om att inte köpa kassa nysläppta skivor och låtsas som att allt är som på den gamla goda tiden när det gäller gamla hjältar vars storhetstid är förbi så är det här det ska göras.

Stephen, du finns i mitt hjärta FOREVER.