My brain hurts! My brain hurts!

Eftersom jag är så sur och elak och bara skriver om sådant som jag ogillar så kommer här ett försök till att rapportera om muntra och positiva händelser i vardagen. Brace yourselves!

Den första bra saken är att det idag är fredag och jag följdaktligen slipper stiga upp i ottan imorgon (jag är så gammal och lat att jag ser det gyllene tillfället till sömn som den största fördelen med fredagen, snarare än att nu är det dags att gå ut och festa - hur pallade man någonsin att göra något annat än att stupa ihop framför TV:n med en takeaway efter en arbetsvecka? Åh, just det, man gick i skolan och var upptagen TVÅ TIMMAR OM DAGEN, that's how...). Jag gillar verkligen mitt nya jobb. Men uppstigningen, och tågresan...rys. Åh, fan, nu börjar jag bli negativ igen. Munter och positiv var det. Här kommer nästa sak:

Malmöfestivalen är slut. Jag uppskattar förvisso billig bakteriestinn mat och att kunna köpa snygga billiga guldtrådssjalar på marknaden lika mycket som the next Malmöbo, men över en vecka är i mesta laget (speciellt på grund av de där fördömande blickarna jag inbillar mig att man får när man ägnar sig åt normala, icke-festivalrelaterade aktiviteter, typ köpa pizza, som jag beskrev i förra blogginlägget). Festlighetena innebär dock lite häng med Mårten som är i stan för att hetsäta vegokebaber och våldgästa min lägenhet. Jag ser med stor glädje fram emot att kunna skicka ut honom för att köpa bröd till frukosten i morgon förmiddag, någon som tar hand om den typen av sega sysslor är typ det enda jag saknar med att, som det så fint brukar heta när man talar om spinsters och åldrande bögar, leva ensam (...och bara att skriva det där får mig att sakna min bästa bitch/übermensch Janne så mycket, jag är världens sämsta vän som aldrig hör av mig, om du ser det här så ring mig!).

Mer glada miner och positiva tongångar: Jag besökte igår för första gången affären som säljer gamla, snygga möbler och prylar hemma i hålan, och fyndade en stringhylla till köket för bara 150 kronor (jag har satt maxbud 400 på Tradera på likadana och förlorat så många gånger!). Hela butiken var full med snygga saker (en guldlampa! en guldlampa!) och kvinnan som hade affären var extremt trevlig och brydde sig inte ens om att jag hade lite svårt att slita mig därifrån fast hon egentligen skulle stänga. Ibland älskar jag landsbygden så mycket, och det här är definitivt ett sådant fall. Billiga priser, fina saker i drivor och repliker som "äsch, det här är ingen antikaffär, jag säljer bara lite gamla grejer" och "du kan få alla sju för 150" (när de kostade 25 styck) spöar hårt innerstadens antikaffärer där de repliker som är mest sannolika att studsa mellan väggarna är typ "nej nej, de där säljs bara i par!" och "den där bordslampan kostar 550 kronor". Hålans antikaffär/gamla grejer-butik, I salute you. Jag kommer tillbaka efter de där lila fruktfaten, guldlampan och en massa färgat glas. Snart.

Att jag shoppade upp mina sista slantar på stringhyllan (och jo, jag vet att det är väldigt förutsägbart och twentysomething att ha sådana i sin lägenhet, so sue me) leder mig dessutom till denna mycket tilltalande tankekedja: första rejäla lönen på evigheter idag --> shoppa imorgon --> äntligen ett Muji på nya Åhléns City --> köpa fler av de lovely doftljusen med grönt te/citrus och fikon --> kanske faktiskt låta ljusen brinna ibland vilket inte händer för tillfället eftersom jag har snålat på grund av fruktan att de ska ta slut --> traska vidare mot Davidshall --> köpa finshampoo --> få ett strålande vackert hårsvall (infoga skeptiska hostattacker här).

Det kommer att bli bra. Helst vill jag ju i och för sig egentligen ha sådana här doftljus, men det känns dels lite som hädelse att ta in sådana finljus i mitt halvskabbiga hem och dels som att jag inte kan rättfärdiga ens för mig själv att lägga en femhundring på ett jäkla doftljus. Men hittar jag mig en sugardaddy en dag, så...

Det här kan kanske, inser jag, vara det mest menlösa blogginlägget någonsin. Jag ber om ursäkt, jag känner mig en smula seg och förmågan att sätta något som någon, någonstans skulle kunna finna det minsta intressant och/eller engagerande på pränt blir som en följd av detta, well, något begränsad. Som exempel på min mentala härdsmälta kan nämnas att jag, när jag gjorde en snabb googling för att se om det fanns några snygga bilder på hålan/den mark där som barn jag lekt att länka till (det gjorde det inte) hittade den här hemsidan till det ställe där jag en gång tillbringade i princip varje ledig stund (det var stängt på söndagar, då kände vi oss alltid lite förvirrade och visste inte riktigt vad vi skulle hitta på). Glatt klickade jag på rubriken "hästarna" och hoppades att få återse några gamla favoriter, innan jag insåg att en häst fan inte blir mer än ungefär 20 år, och let's face it, det har ju onekligen jag blivit. Alla hästarna som nu tar upp spiltorna på ridskolan är födda strax efter att jag avslutade mitt ridskolemedlemskap (av de mycket klassiska anledningarna, nämligen att jag upptäckte the wonders of tjuvrökning, hårdrock och hårdpermanent, samt började känna mig lite varm och medgörlig av att titta på Nikki Sixx-bilder). Jag och mitt åldrande är uppenbarligen inte i synk. Eller så är det tröttheten. Jag skyller på tröttheten. Igen.