Det får inte komma in grus på isen!

Diverse TV-krönikor påtalar hur tokroligt det är att intresset för sporten curling får sig ett uppsving en gång var fjärde år i samband med OS. Enligt min ödmjuka åsikt är emellertid en gång var fjärde år alldeles, alldeles för ofta. Har man en gång genom skolgymnasikens förtjänst gjort sig en livslång fiende så har man, och då ska ingen komma och försöka tala om för mig att curling minsann är en utomordentlig TV-sport eller att det är ett härligt initiativ att det svenska herrlandslaget har gjort OS-tatueringar på sina nyvaxade axlar. Låt mig istället ge er alla en ocensurerad inblick i hur det egentligen går till att utöva "sporten" curling:

-Du anländer till curlinghallen. Där är det svinkallt. Du måste behålla din knälånga indieduffel (det här var på gymnasiet...) som INTE andas på dig, vilket innebär att du med ganska stor sannolikhet kommer att lukta svett resten av dagen.

-Först hålls en liten information där det bland annat påtalas att din hemstad är en av de få städer i landet där det finns en curlinghall. Du kommer snart att ha en anledning att förbanna dina föräldrar för deras val av uppväxtort för sina barn.

-Sedan är det dags för uppvärmning. Denna består av att sällskapet, i detta fall klass SPHU3B eller vad vi nu hette, på rad joggar hallen runt på den cirka 20 centimeter breda planka som placerats runt kanterna av isen. Bakom dig har du klassens mest irriterande idrottsidiot av den typ som anser sig ha "vinnarskalle" och gärna utan minsta tillstymmelse till ironi skriker "JOBBAJOBBAJOOOOOBBA" eller "KOM IGEN KÄÄÄÄÄMPA!" till sina aningen mindre engagerade lagkamrater under en genomsnittlig brännbollsmatch. Han/hon är inte nöjd med ditt sävliga tempo på 20-centimetersplankan, men eftersom han/hon ju knappast kommer förbi håller han/hon sig ca 2 centimeter bakom dig och suckar och stönar uppgivet och ljudligt i din nacke. Under tiden som ni joggar runt står en gubbe, anställd av curlinghallen, vid isens kortsida och skriker utan uppehåll "DET FÅR INTE KOMMA GRUS PÅ ISEN DÅ FÅR VI SPOLA OM HELA PLANEN SE TILL NU ATT NI INTE STÄNKER GRUS FRÅN ERA SKOR UT PÅ ISEN DET FÅR ABSOLUT INTE KOMMA GRUS PÅ ISEN SE UPP NU INGET GRUS PÅ ISEN". Du funderar på hur fan man lämpligast kontrollerar så att det inte stänker grus från ens skor men säger inget.

-Du presenteras för konceptet "halksula". En halksula är något du sätter på din absolut grusfria sko för att du ska halka mer på isen. Just det. Halka MER på isen.

-Spelet sätter igång. Du förväntas balansera på ditt numera extrahalkiga ben. Utan stöd med händerna. Framåtböjd och nerhukad. Med det andra benet graciöst sträckt bakom dig. Det går naturligtvis åt helvete.

-Du ramlar. Du slår dig. Du tvingas ta emot med händerna trots gubbens instruktioner (han skriker fortfarande om att det inte får komma in grus på isen med jämna mellanrum). Du glömde dina vantar i skåpet i skolan. Isen är blöt och kall. Detsamma gäller dina jeansbeklädda knän och vader som inte kommer att torka på ett par timmar nu.

-Du får byta position i laget. Nu ska du förflytta dig på isen. Snabbt. Du får en sopborste till din hjälp, men den får du inte stödja dig på utan den ska användas som ett hjälpmedel för att en stenklump ska hamna i en ring på isen. Här ska halksulan verkligen komma till sin rätt, eftersom den ska göra att du förflyttar dig snabbare på isen. Yeah right.

-Du ramlar. Du slår dig. Och så vidare.

-Du tittar på klockan och inser att det är minst en timme kvar av dubbellektionen i gympa. Du önskar att döden ska komma och hämta dig, och nästa gång du rasar i isen är det fan inte långt ifrån.

Jag utövade (nåja) curling senast för 10 år sedan, och när jag till slut lämnade curinghallen bakom mig svor jag på mitt liv att jag aldrig skulle ägna mig åt denna Satans sport någon mer gång i hela mitt fortsatta liv. Det har inte varit det minsta svårt att hålla det löftet hittills. Och som sagt, bra TV-sport MY ASS. Bara jag ser en curlinghall skymta förbi när jag zappar hör jag "DET FÅR INTE KOMMA IN GRUS PÅ IIIIIIIIIIIISEN!" eka i hela mitt huvud, ungefär på samma sätt som jag inte kan kolla på basket eller handboll utan att jag hör det vidriga "gympasko-mot-gympasalsgolv"-ljudet i huvudet. Jag tror att jag är traumatiserad.

Det gnälls för övrigt jävligt mycket i den här bloggen för tillfället, det blir ju lätt så när man är lite tillfälligt sysslolös, men jag tänkte försöka väga upp det med två saker som jag minsann tror kan rädda mig från fullständig själslig depravering:

1. Ett älghalsband från Pilgrim:

Bilden är lånad från den hippa modebloggen hotspot, där det minsann även skrivs om Halénskatalogenskorna...

2. Stila limited edition rain and shine eye shadow palette Sun Showers. GOOOOOOORGEOUS (fint även att se att kollektionen innehåller en mascara i exakt den färg som jag använde när jag var ungefär 11 med den klockrena motiveringen "grön mascara till gröna ögon måste ju vara snyggt och klädsamt". Känner mig inte helt redo för en ny förpackning såhär i vuxen ålder, dock). Varför levererar inte Sephora till Sverige? Ingen rättvisa i världen, och så vidare och så vidare.

Eller va fan, jag ljuger egentligen när jag talar om själslig depravering. Saker och ting är, i själva verket, ganske nice and peachy. Snön regnar bort och allt!