Korta reflektioner över gårdagens melodifestival:

1. Först en fortsättning på ett tidigare resonemang: kuddkrigskillarna och Snook. Har någon sett dem på samma plats samtidigt? NEJ, JUST DET.

2. Magnus Bäcklunds skinnbyxor. Jag har överlag vissa issues med skinnbyxor, och den här lite rödbrunaktiga varianten var något slags obehagligt mellanting av renskinn-fjädrar-och-trolltrummor av Roger Pontare-typ och den lite "poppigare" röda tajta skinnbyxemodellen som brukar föredras av stilikoner såsom bandet Eskobar. Dessutom var byxorna väl, ähum, lite väl rymliga i den så kallade fronten? Lite problem att fylla ut där kanske? Eh...

3. Precis som min skarpsinniga vän Sofie redan konstaterat i en kommentar verkar Linda Bengtzing vara den typ av överkäcka människa som ser sig själv som en "pigg och trevlig tjej som alltid är glad", en "sprallig livsnjutare", "öppen och positiv", "ett riktigt energiknippe", "spontan och lite galen" och ständigt med ett leende på läpparna. Herregud vad jag inte pallar med den kategorin av människor.

4. Skicka Electric Banana Band till Grekland! Europa förtjänar att få ta del av det bästa vårt inhemska kulturliv har att erbjuda (även om jag hävdar att de var bättre i början av sin karriär - innan de sålde ut - när de levererade odödliga klassiker som "Ingen har sett Fantomen utan kläder", "Jag vill bo i en zvamp" och "Vi har Tarzan på middag idag". THOSE WERE THE DAYS).

5. Andreas Jonssons aningen tveksamma och generöst applicerade makeup i kombination med den smålockiga mittbenafrisyren fick honom att se ut exakt som den gamla pandahjälten Brian Molko. PUUUUUURE MAAHWR-NING, PUUUUUURE MAAHWR-NING...

6. Det talande mikrofonstativet? Nej. Enmansorkestern? Nej. Den mänskliga slinkyn? Ja, det var ju i alla fall att föredra framför de i TV-sammanhang ständigt närvarande dansgruppen Bounce. Jag har ännu inte lyckats förtränga hur de i pausunderhållningen för ett par år sedan dansade badonkadonkdansen tillsammans med Lill-Babs till tonerna av "Pass the Corvousier".

7. Det nya greppet med att berätta vem som kommit sist för att sedan zooma in deltagaren i fråga när han/hon försöker se likgiltig ut enligt principen "ja-det-var-ju-i-alla-fall-kul-att-få vara-med" är ondskefullt. Icke desto mindre roligt, dock.

8. Jag drack upp allt som var kvar i baginboxen från fredagskvällen. Såhär i efterhand känns det kanske inte som det mest vettiga beslut jag fattat i mitt liv.