Och jag som alltid tyckt att decaf är för mesar

Herregud, det svenska fotbollslandslaget hade fan åkt på spö om det så hade varit Ödåkra IF de mött på den där irländska leråkern för någon timme sedan. Vilken jävla skräpmatch och what a waste of time, men ändå tittade jag på hela spektaklet eftersom jag har lyckats med det klassiska "framgångs"konceptet att "stiga upp halv sex på morgonen + dricka litersvis med kaffe för att hålla mig vaken", precis som jag brukade göra på den gamla goda tiden (inget är som att börja jobba klockan sex på morgonen och ha fri tillgång till espressomaskinen som sin enda personalförmån, ibland saknar jag faktiskt mitt kravlösa leverne från decenniets början en smula). Jag är ju inte ens kaffedrickare i vanliga fall så nu är jag rejält speedad och har trummat så mycket med fingrarna i skrivbordet att jag har skavt av mitt nagellack och dessutom boppar jag entusiastiskt huvudet fram och tillbaka när TV:n visar reklam för någon eurodiscosamling och de spelar "Rhythm is a dancer". Damn, jag tror jag behöver vård. Kanske någon form av avgiftningsprogram/exorcism?

Andra insikter: jag tar, efter att nu ha sett My name is Earl på the big (nåja, allt är ju relativt, men vi jämför med min dator här) screen (och således beskådat den där vuxenfilmsmustaschen i typ naturlig storlek) tillbaka allt som jag eventuellt någon gång i det förflutna kan ha yttrat om att Jason Lee är mannen i mitt liv alternativt ett foxy piece of ass. Bara så alla vet.

Och förresten, här måste vi ju ha dagens ord: DÖDSKATTEN. Smaka på det; dödskatten. Hade jag varit en "alternativ" 15-åring med läppiercing hade jag snott det och använt det som nickname på helgon med omedelbar verkan.