TV vi (eller kanske snarare jag) minns

Nu ska det storhandlas! Innan jag lämnar lägenheten (som SEDAN KLOCKAN 7 OCH JÄVLA 45 I MORSE egentligen har varit obeboelig på grund av min underbara granne Renoveringsterroristen som haft något helvetes elektriskt verktyg igång utan avbrott) presenterar jag en liten topp-fem-lista över TV-program jag saknar (jag har haft en väldigt produktiv tågresa, de 40 minuterna jag spenderar på härliga öresundståget till och från jobbet är numera min egen lilla tankesmedja). Och ja, de som känner mig lite närmare vet ju att jag gillar min TV trashig, low-brow och osmaklig, så jag hoppas att det inte ska vara nödvändigt att ursäkta sig för det.

1. UR-akademin. Det fulländade programmet! Allt från historisk matlagning till cha-cha-cha-kurs till akvarellmålandets grunder till afrikansk dans där en wiggerkvinna shakade loss så till den milda grad att hennes turban lossnade kunde avverkas på en halvtimme, allt leddes av en smått överentusastisk man i lustiga hårfärger och fan vad det var bra! På lämpliga tider sändes det också, typ helgförmiddagar och sena nätter. För övrigt var seriens absoluta juvel alltid i mina ögon programmet "Sing the gospel" med en fullständigt bindgalen körledare med manisk blick. Åh, jag saknar det (Sing the gospel finns förvisso tillgängligt på video på Malmö Stadsbibliotek men det är ICKE samma sak). Bring back UR-akademin!

2. Headbanger's Ball. OK, jag vet att det fortfarande finns ett program kallat Headbanger's Ball på MTV, men det är ingen annat än en skymf att betitla en timmes pissdåliga nu metal-videor utan programledare uppblandat med frekventa Jamba-reklampauser för Headbanger's Ball. Det riktiga Headbanger's sändes på söndagskvällar, visade skitbra videor och exklusiva klipp, och framförallt, det leddes av Vanessa Warwick som var en jävligt het hårdrocksbrud som satt i en döskalletron när hon presenterade videorna. Åh herregud, vad jag ville vara Vanessa Warwick. Hela mitt liv som 13-åring gick ut på att planera inför min framtid då jag skulle bli precis som Vanessa Warwick. Och det lyckades ju...sådär.

3. Stripperkongens Piger. De första säsongerna av programmet Stripperkongens Piger är för evigt klassiker i mina ögon. Själva strippinslagen var föga sensuella, men avsnittet där Preben (det vill säga Stripperkongen i egen hög person) planerade en kupp mot sitt frimärkssamlarmöte (kupppen gick ut på att en halvnaken strippa utrustad med en skylt med texten "Tenk på hyggen!" oväntat skulle dyka upp och distrahera de andra samlarna så att Preben själv skulle kunna roffa åt sig de mest exklusiva frimärkena) är en av många klassiker jag minns med nostalgi och glädje. Sedan spårade det emellertid ur rejält och när jag tyckte mig skymta vaktmästaren på min före detta skola i publiken när stripporna uppträdde på Erotikmässan på Sundspärlan i Helsingborg kändes det som att det verkligen var spiken i kistan.

4. TV-shop, så som det en gång var. Mina föräldrar skaffade kabel-TV någongång runt 1989, när jag var 11-12 år. Uppfylld av nyhetens behag satt jag som klistrad framför TV:n dygnet runt och tittade på tveksamma program såsom Familjefejden och Tur i kärlek med Adam Alsing och Agneta Sjödin (det känns för övrigt lite obehagligt att tänka på att Adam Alsing väl måste ha varit lite över 20 vid det aktuella tillfället, har inte Adam Alsing ALLTID varit typ 38?) samt TV-shop som ju var så mycket bättre då än nu. Jag är till exempel fortfarande övertygad om att Didi-seven fungerar på jodfläckar och tror fullt och fast att jag nog hade kunnat ha åstakommit något smakfullt till hemmet med en Design-a-drape. Inget är längre som förr, även om min saknad efter the TV-shop of yesteryear dämpades en aning när jag fick en gurkspiralskärare i present av Josefin för något år sedan.

5. Inför ESC 2006. Ja, jag vet att sista avsnittet gick igår, men jag saknar det redan, trots att jag gärna hade sett att den jävla mesen Nanne Grönvall lämnat offentlighetens ljus med det snaraste (och tagit sitt bisarra löshår med sig!), och medverkan av jag-sparar-till-långt-Christer Björkman är väl inte heller det som är det främsta kännetecknet på det jag klassar som god underhållning men MADS! Ååååh, jag är så kär i Mads. Han levererar de bästa sanningarna, visar en härlig entusiasm och det är lika kul varje gång han säger något vitsigt och puckona i studion inte skrattar eftersom ingen av dem förstår danska. Riktigt stilig är han också. Jag undrar just om mina vänner är pigga på att se ESC på dansk TV i år? Den svenska kommentatorn lär ju vara Pekka Haino och han har ju INGET att sätta emot.