Jag har nu återvänt från min ganska kortvariga exil i Göteborg, och jag har haft en trevlig helg med undantag av den aningen miserabla hemresan. Påminn mig gärna om att 1. aldrig, aldrig, aldrig mer resa på en söndag, 2. i största möjliga mån undvika att åka buss om inte resan tar under 30 minuter samt 3. att ta ett MC-körkort med det snaraste så att jag aldrig mer behöver utsättas från den psykiska påfrestning som det innebär att ha så kallade medresenärer. Jag trodde i min enfald att det skulle vara svårt att toppa den numera smått legendariska Göteborgsbussresan där sällskapet klockan halv sju på morgonen började leka lekar och berätta "fräckisar", eller för den delen bussresan mot samma mål med det bajsande barnet (det här har jag skrivit om tidigare, och fan, jag borde vid närmare eftertanke sett den här misären komma, eller hur?) men well, jag erkänner mig besegrad. Jag vet att det är hemskt oattraktivt med så kallade typ A-personligheter och jag försöker faktiskt att i det vardagliga livet slappna av lite och inte få vansinnesutbrott och fräsa bittert varje gång någon sölar i bankomatkön/blockerar rulltrappan/tar god tid på sig att lasta ut väskorna från tåget och därför blockerar dörren/blockerar trottoaren eftersom man ju måste gå bredvid varandra och hålla handen/betalar med mynt när de stiger på bussen alternativt ska konferera med busschauffören om färdväg istället för att kolla upp saken på den behändiga kartan i busskuren som normala, vettiga människor, och så vidare och så vidare (OK, en liten rättelse; jag försöker ibland) men allvarligt talat, att bussen utanför ordninarie tidtabell stannar på en jäkla bensinmack på E6:an för att passagerarna ska kunna "ta en liten bensträckare" är fan inte OK. Herregud, hur gör dessa människor på exempelvis en atlantenflygning? På långresan till Asien? Inte så jävla många tillfällen att "bensträcka" där direkt och den resan tar sannerligen längre än de futtiga tre timmar som direktresan mellan Göteborg och Malmö tog i anspråk. Vi kunde ha varit framme en kvart tidigare. Jag upprepar; vi kunde varit framme en kvart tidigare. Dock föredrar tydligen människor att tillbringa de 15 minuterna på en miserabel rastplats någonstans på en åker i närheten av Halmstad istället för på resans slutmål. Jag kommer aldrig att förstå och känner mig, än en gång, aningen osynkad med mänsklighen.
Groteskt mycket folk var det dessutom. Dessbättre gjorde dock ingen någon ansats till att kasta upp och kanske ska man ändå vara glad över det lilla. Dessutom kan man ju glädjas åt de (förvisso få) höjdpunkter som resan erbjuder:
1. Den skitstora Super Mario-figuren utanför Nintendofabriken.
2. Bitterljuv nostalgi då man passerar stället där jag i maj 1993, på väg upp till en Depeche Mode-konsert i Scandinavium, bekände för min naturvetarpappa som snällt ställt upp som chaufför att jag fått en inte alltför imponerande tvåa i slutbetyg i ämnet teknik (jag tror dessutom att det kan ha varit så att jag var i princip ensam om detta kassa betyg i min klass, vilket kan ha haft ett samband med att jag kastade ut den icke-fungerande motor som jag spenderat större delen av nian med att bygga genom fönstret i teknikklassrummet. Dessa detaljer delgav jag dck inte min far). Och ja, jag minns det exakta stället, man passerar det cirka 1,5 timme efter att man har lämnat Helsingborg - jag hade med andra ord våndats en del över att leverera beskedet. Han tog det dock inte så illa som jag befarat.
3. Santa Maria-fabriken precis när man åker in i Göteborg, eftersom jag tror/hoppas att det var här som legendaren Påååtrik Nestler från världens bästa/sämsta program (gränsen är ju alltid hårfin) Miljonären, började sin karriär som "tacoarbetare" (Kanal Fems ordval, inte mitt).
Icke desto mindre; jag älskade Malmö så mycket när jag till slut steg av vid Svävarterminalen, och skumpandet i buss åtta med det läckande taket har aldrig känts som ett mer tilltalande transportmedel än det gjorde i jämförelse med den hysteriskt fullpackade långfärdsbussen. Man vet vad man har men inte vad man får, som bekant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
alltså vad ÄR detta med att bygga motorer på tekniken? jag hörde samma historia i går om en gävleskola. var det bara på min skola som tekniklektionerna istället tillrbingades med att rita av olikformade klossar i olika skalor i ett rutat block? dödens så tråkigt kan jag tillägga.
Jag fick också tvåa i teknik. Mest för att jag använde det där klegget som man använde till att sätta ihop elektriska trådar med till att forma obscena föremål av och placera på de andra elevernas stolar. Jag var ett as. Men jag är frisk nu.
Men hörredu, ett uttömmande inlägg indeed men inte ett ord om bokmässan. Vad såg du? Några schyssta boktips från en som fått beträda det skrivna ordets tempel?
Josefin: Det där låter lite som "teoretisk hemkunskap", som jag har hört det ryktas att kidsen får ha idag istället för att lära sig att koka bechamelsås och lasta in i diskmaskinen i rätt ordning som på min tid. Motorbyggandet var iofs inte särskilt glamouröst heller, utan bestod i att en metalltråd skulle lindas ett x antal varv tunt en pinne och sedan kopplas till ett batteri (och sedemera kastas ut genom fönstret på tredje våningen). Eller något liknande.
Clara: Alltså, det skrivna ordets tempel, jag vet inte jag. Jag tycker nog mest att det är trångt, kass luft och samma böcker i alla montrar (samt givetvis Bibliotekarieförbundets "skojiga" tshirtar med tryck av typen "gallrat exemplar" som går som smör i solsken - bibliotekariehumor är verkligen ICKE det bästa), och inte sådär smådekadent, inspirerande och kulturpersonlighetsankdammigt som man hoppats (det sköter de säkert på sina privata fester, de elitisterna!). Dessutom sitter den traumatiska händelsen från förrförra året då jag trodde att jag såg en snygg kille och denne vid närmre inspektion visade sig vara, ähum, Jan Guillou, fortfarande i så, bokmässan=slightly bad vibes. I år koncentrerade jag mig mer på shoppingen i MAC-disken på det närbelägna Åhléns City.
Skicka en kommentar