Mitt öra blev min näsa

Jag har en bestämd känsla av att den vanligaste bibliotekariearbetsskadan inte är inflammerade muskler i underarmen efter att ha scannat in för många utlån och återlämningar eller något annat glamouröst (ehrm), utan istället någon form av hjärnskada som uppstått som en direkt följd av att ha läst minst en kass tidskrift till lunchen varje dag under sitt verksamma yrkesliv. Åh herregud, jag läser så mycket dåliga tidningar! Till exempel har det nu införskaffats en prenumeration på M-Magasin, Amelia Adamos nya tidning för, ähum, mappies (och finns det egentligen något pinsammare än krystade försök att mynta nya uttryck och sedan hålla fast vid dessa och låtsas som att de är vedertagna begrepp inom en normal vokabulär trots att ingen annan har anammat dem? Nej, jag tror minsann inte att det gör det!) där senaste numret bland annat stoltserar med en intervju med en kvinna vars enda merit är att hon legat med Ulf Lundell för 30 år sedan (ja, inte för att vara sådan, hon har säkert en massa annat att komma med också, men det är på grund av detta som hon intervjuas i alla fall), som fotograferas hemma i soffan tillsammans med Amelia Adamo som har världens mest ondskefulla leende och ser jätteobehaglig ut. När man sedan vänder på sidan visas ett inscannat julkort som kvinnans barn skickat till henne, och jag har ju inga belägg för detta överhuvudtaget men min ogrundade teori är att Amelia har stulit detta när kvinnan försökt punktera den ansträngda stämningen (jag utgår nu ifrån att hon är lika clueless över varför hon intervjuas som läsarna) genom att gå ut för att sätta på en kanna kaffe och herregud, nu bloggar jag om M-Magasin och det var verkligen inte min avsikt, så jag slutar nu. Låt mig dock bara påpeka att detta inte kommer att stoppa mig från att ta lite extra tidig lunch nästa gång den dimper ner i postlådan för att kunna kasta mig över det nya numret före mina kollegor...ja, jag är svag.

Men anyway, det jag skulle säga är att svenska tidskrifter överlag är jävligt kassa. Det är många gripande livshistorier som verkligen inte är det minsta gripande utan handlar om folk som "mötte passionen på äldre dar" (som sagt, inte gripande alls, mest bara jävligt obehagligt) och "Anneli gick ner 20 kilo och nu får hon en ful makeover komplett med spretig jävla dokusåpafrisyr medan hon hon får fyra sidor på sig för att visa "smickrande" (fula) kläder och raljera loss om hur hennes livskvalitet är direkt relaterad till hennes kroppsvikt och hennes kroppsvikt allena" och det är jättedåligt och jätteförutsägbart och jättetråkigt (och angående "kvalitetsmagasinen", do not even get me started). Men men men, nu finns det äntligen ett litet ljus i mörkret! Nu har nämligen första numret av tidningen "Story! - direkt ur livet!" hit the shelves, det tomrum som bildades när "En ding ding värld" gick i graven har åtminstone delvis fyllts och världen är återigen en lite bättre plats. Låt oss gemensamt ta en titt på omslaget till första numret:


Alltså, jag vägrar att skämmas över att jag älskar sånt här. "Min bror stal min lesbiska älskarinna" (där för övrigt brodern i historien plötsligt byter namn halvvägs genom artikeln, men nu ska vi inte vara petiga med detaljerna)? "Vi dumpade våra killar för sexleksaker" (bilden! BILDEN! Man ser kanske inte riktigt här hur kvinnan ömsint trycker en sexleksak mot sin barm medan pojkvännen i bakgrunden ser bedrövad ut, men...)? Min personliga favorit "Då gifte jag mig med min pappa"? Och om någon skulle tvivla: alla medverkande är givetvis jättefula och jätteengelska och jätteschledna, och det är verkligen alldeles underbart. Dessutom finns det fler godbitar inuti tidningen; jag gillar till exempel sidan där läsarna (vilka de nu är, det här är ju trots allt första numret, men som sagt, inte hänga upp sig på detaljer) får skicka in sina egna bilder. Här förekommer bland annat fyllebilder från en Tyrolerkväll på Liseberg (en i sällskapet bär en t-shirt med Lasse Stefanz-tryck) och en jätteobehaglig bild på en hockeykille som iförd ett par risiga kalsonger står vid diskbänken och lagar en tallrik med oidentifierbar mat, med bildtexten "Konstigt nog ökar mitt intresse för matlagning med 100% när min kille leker Jamie Oliver i köket" (ja, Sandra i Stockholm, det är faktiskt ganska jävla konstigt). Det bjuds även på godbitar som en idolbild på Chippendales (ej ironiskt), artiklar som "Dålig kebab blev lyckan i mitt liv" under rubriken "Snabb-läst" (till skillnad från de andra, mer djuplodande artiklarna då) samt en spåkärringspalt där bland annat en tjej som läser på en naturvetenskaplig gymnasieutbildning får rådet att hoppa av för att istället ägna sig åt hundtrimning samt rekommenderas att ragga på 10 år äldre män, för det känns ju fräscht.

Alltså, som sagt, Story! - direkt ur livet! is the shit! Känns väl kanske ANINGEN tveksamt att föreslå att den ska köpas in till jobbet dock, så jag får helt enkelt ta och lägga den till min redan långa lista över guilty pleasures.

Och, på tal om pleasures, är jag glad att kunna meddela att det idag är premiär för den högst inofficiella Gael García Bernal-filmfestivalen. Platsen är min tv-soffa, alla intresserade är inbjudna och var och en ansvarar själv för att tygla sina egna sjuka lustar (ja, den sista punkten är kanske mest relevant att ha i åtanke för mig själv, men ändå). Ikväll blir det The science of sleep, så att jag slipper piska mig själv blodig för att jag missade den när den gick på bio här i typ en ynklig jävla vecka (skandal!) och sedan är det tänkt att vi ska jobba oss genom produktionen. Åh, det kan rimligtvis bara, bara, bara bli bra.

Ska vi fira med yfrontskalsongbilden, bara för att vi kan? I believe we shall!

(infoga djup, trånande suck här)