Even more power ballads än förra gången

Trots det vedervärdiga omslaget ville det sig inte bättre än att jag hamnade i närkontakt med den här skivan för ett tag sedan. Som gammal konnässör av sunkig meshårdrock från åren mellan cirka 1986 och 1991 tog jag mig en titt på låtlistan, och mindes plötsligt alla problem jag hade med de ursprungliga Power Ballads-skivorna (som släpptes ostrategiskt i samband med att genren började dö ut). Dessa problem utgörs i korthet av att följande enkla regler inte respekteras:

-Inga svenneband får förekomma i powerballadsammanhang med ursäkten att mångfalden i låtlistan måste bevaras.

-Detsamma gäller band med kvinnliga medlemmar. Detta på grund av att kvinnor oftast har bättre smak än att ha med låtar med tacky, explicita beskrivningar av sexuella situationer på sina skivor, och utan kontrasten mot dessa kan powerballaden aldrig ses i sitt rätta ljus. För att ta ett exempel så lyfts den klassiska känslomässiga Mötley-balladen "Without You" ("Without you in my life/I'd slowly wilt and die/but with you by my side/you're the reason I'm alive") fram maximalt av att förekomma på samma skiva som den smakfulla låten "She goes down" ("It's like connecting the dots/start at the bottom, lick it to the top").

-Powerballaden bör inte framföras av fula gubbar med den klassiska gubbhårdrocksfrisyren (det vill säga axellångt, tunt, permanentat med lugg) utan av unga, "snygga" killar i tighta läderbyxor (kanske är jag lite för påverkad av mitt 13-årsjag när jag säger detta, men ändå).

-Samtliga bandmedlemmar måste ha långt, stort hår (utom gitarristen i L.A. Guns, honom gillade vi ju ändå). Detta är icke förhandlingsbart.

Som ni själva ser om ni studerar låtlistan är det oroväckande många bidrag på Power Balladsskivan som inte uppfyller ovanstående enkla kriterier. Jag har därför (och för att jag verkligen, verkligen behöver något annat än min miserabla tillvaro att fokusera på) satt ihop en alternativ Power Ballads-samling, och jag känner mig faktiskt hyfsat nöjd med resultatet. Minst en kille som jag tyckte var snygg när jag var 13 i varje video (på grund av detta krav tvingades jag iofs stryka "If I close my eyes forever" med Ozzy Osbourne och Lita Ford - jag kanske hade lite tveksam smak under mina tonår men jag var inte helt jävla bindgalen), inte en ofluffig frisyr så långt ögat når, och samtliga låtar faller inom en av powerballadens två huvudgenrer: Den socialrealistiska skolan (handlar gärna om brott eller så kallade trasiga hemförhållanden, och ackompanjeras i princip i varje enskilt fall av en video där bilder på det jammande bandet varvas med svartvita klipp som berättar den tragiska historien) samt den mysromantiska skolan (med mycket "I'd die for you" och så vidare). Enjoy, folks (eller kanske inte):

1. Faster Pussycat - House of Pain. Känslosam låt om en frånvarande far. Har för mig att den följdes av ett djupsint talat stycke på skivan. Bästa bit i videon: sångaren Taime Downe har på sig en likadan prickig silkesskjorta som 1. Duff McKagan hade på den där AIDS-galan som hölls efter att Freddie Mercury dött och 2. JAG tursamt nog hade valt ut ur garderoben när det protesterades utanför Ödåkras kommundelskontor mot en reform som skulle slå samman bygdens olika skolor och eventuellt tvinga oss oskyldiga elever att åka skolbuss till Allerum. Lokalpressen kom pliktskyldigt och fotograferade spektaklet, och föga oväntat var jag sjukt nöjd med att ha blivit sedd offentligt i ett likadant plagg som dessa två stilförebilder burit innan mig. Bandmedlem jag var sugen på: gitarristen Brent Muscat. Minnesvärd textrad: "I was eighteen and still talking to myself".

2. Warrant - Sometimes she cries alternativt Heaven. Den sistnämnda av dessa två guldkorn figurerade på Power Ballads vill jag minnas, men jag tar med båda två ändå eftersom de på ett så fint sätt representerar de två skolorna (socialrealism/ömsint romantik) som jag beskrev ovan. Bästa bit i videorna: Kläderna. Jani Lanes bögiga läderkeps som normalt enbart ses på typ medlemmar i Scandinavian Leather Men i video ett eller hela bandets helt jävla bisarra tolkningar av den klassiska hårdrocksoutfiten helvit läderdress, den här gången prydd med fransar med stjärnor på samt applikationer med bandmedlemmarnas namn på ärmarna i video två? Så svårt att välja. Bandmedlem jag var sugen på: Basisten Jerry Dixon, hans minst sagt rejält tilltagna ögonbryn till trots. Minnesvärd textrad: "Livin', lovin'/givin' everything you've got/after all the heartache/maybe give it all just one more shot, yeah!" respektive "I don't need to be a superman, as long as you will always be my biggest fan".

3. Bon Jovi - I'll be there for you. Jag har tyckt att detta är asbra sedan jag köpte skivan New Jersey på kassett på Statoil 1989 och det ämnar jag fortsätta med. Seriöst alltså. Den här låten, den är ett fint hantverk. Bästa bit i videon: Det ser ut som att Jon Bon Jovi inte har några byxor på sig, vilket ju alltid uppskattas. Dessutom är det lite skön nostalgi att samtliga kvinnliga fans som syns i videon har samma frisyr som jag hade under samma tidsperiod. Bandmedlem jag var sugen på: Jon Bon Jovi givetvis, han håller ju rentutav än idag, vilket man inte direkt kan säga om Fridas Bon Jovi-span, keyboardisten med det svårt osexiga namnet David Rushbaum. Minnsvärd textrad: "Baby I know my hands are dirty/but I wanted to be your Valentine/Ill be the water when you get thirsty baby/when you get drunk, I'll be the wine".

4. Poison - I won't forget you. Detta band brukar normalt representeras av klassikern "Every rose has its thorn" i de här sammanhangen, men jag har istället valt att lyfta fram denna sorgligt förbisedda pärla från deras debutalbum. Alltså, Poison var mitt favoritband, och varje gång jag ser den här videon påminns jag om varför - ALLT som gjorde bandet fantastiskt är med. Det är slampiga brudar, det är rosa gitarrer, det är hårtoupering framför spegeln, det är lite naket i omklädningsrummet, det är alldeles, alldeles underbart. Bästa bit i videon: Allt, utom när Rikki Rockett hånglar med en SUBBA utanför turnébussen - det skulle ju givetvis ha varit JAG. Måste jag välja ut en bit så tar jag inledningsscenen där C.C. DeVille har ett "avslappnat" telefonsamtal (med bebisröst!) i hotellsängen följt av lite spontant jammande på en mirakulöst inpluggad elgitarr. Bandmedlem jag var sugen på: Samtliga, i olika perioder. Minnesvärd textrad: "It's better to have lost at love, than never to have loved at all".

5. Skid Row - 18 and life. Gripande historia om ungdomsbrottslingen Ricky, en ung pojke med ett hjärta av sten, och en av sammanlagt tre bra låtar ur Skid Rows samlade produktion. Jag föredrar personligen den här framför "I remember you" som var lite för uppskattad bland de icke-insatta "dansa tryckare på högstadiediscot"-människorna för min exklusiva smak. Bästa bit i videon: Varje gång Sebastian Bach slänger med sitt välbalsamerade hår, det vill säga ungefär 90% av tiden han är i bild. Bandmedlem jag var sugen på: Sebastian, givetvis. 13-åriga flickor har ju alltid varit svaga för söta manliga idoler som ser lite kvinnliga ut men som man ändå vet får ligga jävligt mycket (vi kan kalla detta "lex Joey i NKTOB/Mark i Take That/Justin i N'Sync", if you will) och jag var inget undantag. He was such a pretty boy, något man kan behöva påminna sig om när man ser på Gilmore Girls idag. Minnesvärd textrad: "He fired his six-shot to the wind, that child blew a child away".

6. Guns N' Roses - Patience. Långt innan Axl blev galen och började spela in videor där han simmar med delfiner och långt, långt innan de förfärliga rastaflätorna var GN'R så här fantastiska. Detta får aldrig, aldrig glömmas bort. Bästa bit i videon: Axl visar sina skills för multitasking genom att torrjucka och vissla samtidigt. Dessutom vill jag minnas att scenen där Axl relaxar framför TV:n och kollar på Welcome to the jungle-videon var ansedd som hans kanske allra hetast stund i min vänskapskrets. Bandmedlem jag var sugen på: Som redan konstaterats här i bloggen har jag alltid tyckt att det var Izzy som var hetast i Guns N' Roses. Jag står benhårt fast vid denna uppfattning. Minnesvärd textrad: "Sometimes I get so tense, but I can't speed up the time" (you and me both, Axl).

7. Pretty Boy Floyd - I wanna be with you. Här sparas det inte på varken sminket eller den tighta byxan, and I love it. Skivan hette Leather Boyz with electric toyz! Jag upprepar: Leather boyz with electric toyz! Det fattar ju vem som helst att det bara kan vara fantastiskt. Bästa bit i videon: Sångarens höftpartirörelser, samt givetvis Headbanger's Ball-logon i början. Bandmedlemmar jag var sugen på: Gitarristen med det skönklingande namnet Kristy "Krash" Majors. Minnesvärd textrad: "If I could have any girl in school I wouldn't take but one, the only girl I want is you".

8. Cinderella - Heartbreak station. Jag hade alltid lite problem med Cinderella, främst på grund av att det inte direkt fanns någon het medlem i gruppen (pannlugg funkade aldrig riktigt för mig, åtminstone inte förrän jag för första gången såg Blurs video till "There's no other way" ett par år senare). Jag var dock beredd att ha temporärt överseende med detta eftersom det ju knappast gick att ignorera det faktum att detta var en kvalitativ power ballad. Bästa bit i videon: Den vita flygeln på järnvägsspåret, muwhahahaha. Bandmedlem jag var sugen på: Som sagt, ingen. Framförallt inte han den blonda med kvinnofrisyren. Minnesvärd textrad: "Tears filling up my eyes/Sometimes the pain you hide/Burns like a fire inside"

9. Mötley Crüe - You're all I need. Jag motiverar mig så här: 1. Mötley Crüe är, och kommer alltid att vara, bäst. 2. Jag är lite förtjust i låtar som handlar om killar som mördar sina flickvänner (case in point). 3. Jag hörde talas om den här låten för första gången i programmet "Barnjournalen", där den slemmige programledaren förskräckt berättade att "det här säljs öppet i Sverige!" för att sedan läsa upp några översatta textrader och redan då förstod jag att det här ju givetvis måste vara bra. Bästa bit i videon: Alla klipp där Nikki Sixx figurerar. Åh Nikki. Bandmedlem jag var sugen på: Nikki Sixx Nikki Sixx Nikki Sixx (eller, OK, alla utom Mick Mars, egentligen). Minnesvärd textrad: "So many times I said you'd only be mine/I gave my blood and my tears/And loved you cyanide".

10. The Quireboys - I don't love you anymore. Jag minns att jag gillade den här skivan som fan, fram tills att jag tvingades uppleva det scenario som varje 13-åring fruktar mest av allt, nämligen att mamma kommer in i flickrummet och säger något i stil med "oh, det här var ju riktigt bra, och de ser ju mycket trevligare ut än alla de där andra banden du brukar lyssna på också". Nu när jag själv uppnått en relativt anmärkningsvärd ålder får man väl dock erkänna att modern hade en viss poäng. Bästa bit i videon: Glas krossas i slowmotion kanske? Jag menar, det känns ju aldrig gammalt (ja, jag är sarkastisk nu). Bandmedlem jag var sugen på: Basisten Nigel Mogg, som enligt rykten numera har en ny karriär som grundare av något suspekt jeansmärke. Han hade grymt stor näsa, och jag hade ju mina prioriteringar klara för mig redan på ett tidigt stadium. Minnesvärd textrad: "I don't love you anymore/I was slain and shown the door".

11. L.A. Guns - The ballad of Jayne. Det här bandets övriga produktion var väl ganska, eh, medioker. Detta hindrade emellertid inte mig från att köpa deras skivor eller bandet från att hänga sig kvar på musikscenen oroväckande länge. Uppmärksamma läsare minns kanske exempelvis hur sångaren Phil Lewis en gång gjorde ett gästspel i ett avsnitt av Melrose Place (eller så är det kanske bara jag, ähum)? Bästa bit i videon: Det faktum att fler flourescerande färger aldrig förr eller senare skådast i en video (möjligtvis då i den här eller den här). Bandmedlem jag var sugen på: Gitarristen med det småsexiga namnet Tracii Guns. Minnesvärd textrad: "Now she's breaking hearts in heaven".

12. Aerosmith - Janie's got a gun. Fortfarande grym. Anna, när ska vi ha Aerosmith-allsång till ditt samlingsalbum nästa gång? Det var alldeles för länge sedan sist. Bästa bit i videon: Janie puts a bullet in his brain runt 3.40. Bandmedlem jag var sugen på: Jag har en gammal elevkalender från den här gyllene eran där det står skrivet att "Joe Perry rör sig sexigt på scen!". Jag hoppas intensivt att det är någon av mina polare från det lokala hårdrocksposset (vi var uppskattningsvis fem personer) som ligger bakom den kommentaren, för jag känner mig inte helt bekväm att jag som 12-åring eventuellt kan ha använt benämningen "sexig" om en Aerosmithmedlem. Oh well. Minnesvärd textrad: "But man, he had it coming/now that Janie's got a gun/she ain't never gonna be the same".

Sådär, nu tror jag att jag har lyckats få betydande delar av min bekantskapskrets att förneka allt samröre med mig för all framtid. Själv sitter jag mest och grämer mig, som så många gånger förr, över att jag cirka 1996 sålde alla mina hårdrocksskivor för att ha råd att åka ner till Lund och gå på en Gene-konsert.

Annars:

-Jag hoppas att alla noterar att jag har bytt till en säsongsanpassad vinterbild? Jag har valt att kalla den "Bring on da H&M-halsduk, bitches".

-Än finns det hopp.