Honey, I'm home!

OK folks, jag har alltså återvänt till fäderneslandet (eller, ja, för några dagar sedan egentligen, men jag har inte riktigt lyckats uppbåda tillräckligt med energi för att skriva något förrän nu). Det blir snart en fotoblogg, givetvis av det mer smakfulla slaget, men dock först på söndag eftersom Daniel då har lovat att sent omsider skicka de bilder som döljer sig i hans kamera (som sagt, han har lovat, vilket innebär att jag kanske ändå slipper att använda mig av det utpressningsmaterial i form av lätt ekivoka bilder som jag hade planerat att hota med att publicera som en sista desperat åtgärd om han drog ut på det hela för länge - nejmen hoppsan då).

I alla fall, things have been good, very good. En kort semestersammanfattning alltså:

*Jag vill gärna passa på att rikta ett varmt och innerligt spöstraff TACK (menar jag naturligtvis) till den anställda på flygplatsen som av någon outgrundlig anledning tyckte att det kändes som en bra idé att på vägen till USA (nio timmar!) placera mig och Carro i sätena bakom ett gäng spädbarn. Nio timmar, nämnde jag det? Nio timmar! Åh herregud, det var inte utan att man kände för att greppa plastgaffeln från flygplansmaten och gå in på toaletten för att utföra en spontan hysterektomi i rent förebyggande syfte. Notera dock: ingen skugga må falla över det (faktiskt!) gulliga och framförallt tysta spädbarnet i sällskapet, och inte heller över den charmiga familjefadern (snabbt omdöpt till "Rejäla nordiska superpappan") som vi hämningslöst kastade lystna blickar efter. Usch, vi är så dåliga människor.

*Insikt: jag har lite naivt trott att vissa stereotyper om amerikaner kanske är lite överdrivna, felaktiga eller direkta fantasifoster som skapats av dåliga tv-serier och liknande; till exempel de föreställningar man har om brölande fratboys, tanter på 60+ med klimakterierött jättehår och cerise läppstift och män som bär baseballkeps även efter att såväl 15- som 30- och 60-årsstrecket passerats. Ack så fel man kan ha!

*Vi passerade Melrose Place-skylten men jag tog inget foto eftersom jag fortfarande var upptagen med att vara exalterad över det faktum att vi just hade passerat Bobby Trendys inredningsbutik.

*Mitt liv kommer aldrig att bli komplett förrän jag besökt en Gay Bingo Event igen.

*Vi såg Grindhouse på stora kända biografen. I loved loved loved loved loved it.

*Amerikanska män är sjukt heta! Whiteboy afros och knäckta näsor all around, det var så jävla fint!

*Jag vill äta pannkakor med valnötter och banan till frukost varje morgon i resten av mitt liv, tack.

*It's a weird country and I kinda love it, även om jag drog en lättnadens suck när jag hamnade bredvid en rejäl dansk man på planet hem som bara nickade lite vänligt när jag pressade mig ner i flygstolen och sedan var tyst och lät mig idissla apatiskt (det där med att pull an all-nighter innan hemresan i hopp om att det skulle göra det lättare att sova på flyget var kanske inte den bästa idén någonsin - speciellt inte eftersom jag övertygade Daniel att spendera natten med att se Gael García Bernal-filmer med mig och det till vår fasa visade sig att nakenscenerna var bortcensurerade!) i fred under resten av resan utan att öppna samtal med mig - åh mina tystlåtna bleksiktiga skandinaviska bröder och systrar, som dessutom i de flesta fall är över 1,60 så man slipper känna sig som ett freak, I love you as well.

*Mina pengar är slut, quelle surprise! Och London om två veckor var det ja, och fan, där brukar man ju aldrig vilja spendera pengar. Det ska nog gå smoothly det här!

*Den hippaste musiken i Los Angeles verkar, kanske aningen förvånanden, vara gammal sunkig britpop. Jag tror att antalet gånger vi hörde Oasis (ofta från den kassa post-1995-delen av deras karriär dessutom, någon annan som aldrig, trots enträgna försök, lyckats glömma den där "Dyaknowwharrameeeeeeeeean, yeahyeah-låten? Jaså minsann, men grattis då) spelas på offentlig plats är tvåsiffrigt. Och jo, det kändes en aning bisarrt.

*Man kommer hem och det första man ser när man bläddrar i en gratistidning på Öresundståget är den här artikeln, där mitt hood Daolaplaon givetvis helt felaktigt beskrivs som "en skam för stan" (det rankas alltså som fulare än - gasp!- AG-huset på Värnhemstorget!). Well, fuck you, signaturen "R"! I år var det ju till och med julljus i HELA granen som brukar stå uppställd utanför Dalaplans livs, inte bara i den halvan som syns om man kommer åkande in mot stan medan sidan som man ser när man lämnar stadskärnan gapade ödsligt tom och nedsläckt, som fallet var de första vintrarna jag bodde här. Fint dock att man kan se balkongen till Hästryda, denna legendariska lägenhet som jag och Daniel en gång kallade vårt hem, på bilden över "skam för stan"-texten. Hästryda har nog inte befunnit sig i det massmediala rampljuset sedan en psyksjuk man högg av sig själv handen i trapphuset och påstod för polisen att han blivit kidnappad och misshandlad. Då rapporterade Leif GW Persson från utanför entréporten för Efterlysts räkning och upphetsningen inom Hästrydas pastellfärgade väggar var, som ni säkert förstod, ganska så enorm.

*Det utan tvekan bästa med att semestra i USA är att man så skamlöst kan ägna sig åt alla de osmaklighetens ytterligheter som man kanske hade känt en viss tvekan inför om man var tvungen att konfrontera dem i sitt vardagliga liv (eller också inte, ehrm). Bilder på vårt möte med den mekaniska tjuren som en gång figurerade i ett Sex and the City-avsnitt, detaljer om vårt besök på en restaurang med Forrest Gump-tema samt den ocensurerade sanningen om karaoke night-besöket är alltså coming up - allt hänger på dig nu, Dannyboy. In the meantime, en liten teaser/indikation på den högkulturella nivån:

You gotta love it.

*Imorgon; grillpremiär och drinks med Sofie! Det kommer att bli fint, I'm sure.

*Just det ja; jag har saknat er (sap, sap)!

Los Angeles, I'm yours

Well well, mycket mycket snart åker jag Californ-I-A (det är kanske inte så imponerande för alla, men nu är jag inte så jävla berest så stfu och låt mig vara lite exalterad). Eventuellt blir det någon kort osmaklig fotoblogg under tiden jag är borta, men om inte så hörs vi när jag kommer tillbaka. Jag lovar att göra mitt bästa för att uppfylla alla mina 13-årsdrömmar (OK, minus att ligga med någon skabbig gammal avdankad hårdrocksstjärna då, kanske), att dricka jävligt många margaritas samt att vara en pinsam turist och typ leta upp Melrose Place-skylten.

Annars: med bakgrund av informationen ovan skulle man kanske även kunna tycka att det borde vara en ganska jävla skitidiotisk idé att klockan två natten före avresan, med ett sparkapital som inte direkt är obegränsat, köpa sig biljetter till det här lilla eventet, fast jag tänker välja att inte hålla med om det. Behöver jag nämna att jo, jag tror att det kommer att bli så jävla fint?

I alla fall, nu ses vi om ungefär två veckor, babies. Cheerio!

PS. Inte är det väl för mycket att ta med sig fem sex par skor?

Uppdateringsinlägg efter som vanligt pinsam lång frånvaro

*...OK, first thing's first: Det här, govänner. Så här är det; jag har alltid tyckt att filmversions-Harry Potter är lite charmig. Jag vill rentav dra mig till minnes att det en gång för länge sedan på en hemlig plats på internet där jag och några av mina närmaste samlade minnesvärda citat som yttrats i vår umgängeskrets (ja, sidan ligger kvar men nej, jag har INTE för avsikt att länka eftersom jag ju vet att alla som läser det här säkert har en uppfattning om mig som en sansad person med god smak och stil, som inte vräker ur sig obsceniteter i första taget, och detta vill jag ju på inget sätt ifrågasätta) publicerades ett citat som löd "vissa saker får du faaaan hålla för dig själv din sjuka kvinna!" - yttrat av min vän Anna och (miss-)riktat mot mig efter att jag erkänt att jag tyckte att den då cirka 13 år gamla Harry Potter var lite söt (nej, inte på det sättet!). Alltid lite av en soft spot, som sagt (jag tror det är den bleka hyn/glasögonen-kombinationen). Och nu är han...stor. Vuxen. Eh, avklädd. So cute! Jag tror att jag måste åka till London och gå på teater.

*Jag känner hur glädje och tillfredsställelse sprider sig i min kropp när jag inser att jag måste gå och ta ett nytt passfoto iförd min stiliga hemklippta lugg. Jag försökte listigt att få min mor att sponsra ett frisörbesök (ja, jag är en patetisk och dålig människa, men alltså, hon brukar få frikort för att hon köper en massa produkter och...host) vilket dock inte gick riktigt som jag hade hoppats ("de släpper nog in dig i Amerika i sned lugg också!" förklarade hon glatt och okänsligt och ignorerade sedan obevekligt mina förtvivlade "men, men.."-gnyenden). I alla fall: DET NYA PASSET SKA JAG HA TILL JAG FYLLER 40. Jag älskar verkligen mitt liv.

*Jarvis höll stilen i Köpenhamn i söndags. Det kändes som om vi alla teleporterats tillbaka till 1995 (Jarvis var väl i och för sig den enda personen i lokalen som fortfarande såg ut som han gjorde när det en gång begav sig, medan vi i publiken var aningen mer lönnfeta/flintskalliga/måna om att få en bekväm sittplats istället för att behöva stå och trängas, men ändå). I vilket fall som helst, det var naturligtvis underbart. Och om någon undrar: nej, jag hade inte på mig min gamla "I'm common"-tshirt.

*En rejäl summa pengar fattigare. En flygbiljett rikare. Los Angeles, I'm yours, som vi brukar säga (ja, jag har suttit länge och väntat på ett tillfälle att droppa den popkulturella referensen). Det kommer rimligen att bli så bra.

*Plan: Nu ska inget smink inhandlas förrän jag på darriga ben träder in på Sephora. Ehrm, jo, en ny foundation möjligen, men annars INGET. Det är alltså några månader kvar tills dess men damn, jag ska vara stark.

*Har jag någon gång nämnt hur mycket jag älskar UFF i Malmö? Inget annat UFF jag besökt kommer ens nära, och det luktar inte ens äckligt där (eh, utom kanske i undantagsfall). Idag köpte jag allt detta:

En brun sjuttiotalsklänning med pösig överdel och gigantiska ballongarmar som säkerligen inte smickrar the ample-chested lady (men efter typ två sekunders betänketid bestämde jag mig för att skita i det) , en röd liten väska med vristrem handledsrem - HEJ JAG BEHÄRSKAR INTE MITT MODERSMÅL - en brun större väska i mjukt fint skinn, ett par finfina röda sandaletter, en höghalsad finsk långklänning som eventuellt ska förvandlas till en kort höghalsad klänning + en kjol, samt en vid kjol i en sympatiskt vulgolila nyans

...för den högst facila summan 500 spänn. Åh UFF, vad skulle jag någonsin göra utan er? Vem skulle ge mig trygghet, ge mig glädje, sälja mig billiga kläder, nära mina tantklädsfetischer? Ingen I tell you, ingen!

*Som den trogne läsaren kanske noterat har jag inte riktigt kunnat släppa tankarna på att äga en Magic Bullet. Nu har jag slagit till på en skamlös kopia från Ellos (halva priset jämfört med TV-shopsvarianten!) och jag ser fram emot att kunna delge er resultaten av dess mos/hack/juice-kapacitet. Eh, så fort jag pallat åka till Citygross och storhandla mat är det dags, jag lovar. Nästa steg blir en George Foreman's mean lean grilling machine.