Så:

L.A: Sju dagar, sju par skor.
London: Tre dagar, tre par skor.

Jag tycker mig bestämt kunna se ett mönster här. Varför är man inte på semester varje dag?

Och Virvla darling, för dig, eftersom jag har för mig att du har frågat vid något tillfälle och jag tänker använda detta som ursäkt för att jag har spenderat stora delar av förmiddagen med att fotografera mina jävligt dodgy fötter, samt för att jag verkligen inte har något vettigt överhuvudtaget att göra idag (Gud, jag älskar det): pic-churrs!

Samtidigt, på Kanarieöarna, är Kalmar FF på träningsläger

Igår kväll satt jag och Carro som så mången gång förut bänkade framför TV:n. Vi hade sett den riktigt plågsamt jävla skitdåliga filmen "How to lose a guy in 10 days", konstaterat att Owen, baby, du förtjänar så oändligt mycket bättre, kommit överrens om att vi hellre hade sett om Tre Solar än sett det jävla pekoraklet en gång till (den hade ju åtminstone ett underhållningsvärde, resonerade vi, och övergick sedan till att med lidelse och inlevelse droppa våra favoritcitat ur Tre Solar i ungefär 15 minuter).

Sedan flippade vi lite planlöst mellan kanalerna och hamnade till slut på "Fotbollskanalen" på TV4. Uppmärksamheten var väl inte helt på topp i tv-soffan (det kan ha varit så att vi fortfarande satt och mässade "Fyra år...utan en man!"), så när de började sända ett taffligt filmat inslag från ett charterhotell på Kanarieöarna reagerade vi inte nämnvärt. Ju längre inslaget pågick, desto större blev dock vår förundran och avsky inför vad som visades upp i tv-rutan. Här fick man nämligen beskåda det slutna manliga umgängets allra mörkaste och vidrigaste sidor - det var män som låg i soffan och oblygt klämde sig på pungen, det var höhöhö-sammankomster där ingen hade haft vett att ha tagit på sig en tröja, det var ölhävande, det var bar överkropp och badtofflor (den värsta kombinationen någonsin), det var förmodligen en och annan tribaltatuering och det var jävligt taffligt fotbollsspel. Sedan var det en man som filmades under ett toalettbesök, en rejäl bitchfight om det brinnande ämnet vem har skitit ner hela vår toastol och slutligen var det så även en man som låg naken i sängen bredvid sin lagkamrat och som när TV4:s kamera närmade sig valde att inte sträcka sig efter täcket utan istället tog ett rejält bowlinggrepp i röven och herregud, aldrig förut i hela mitt liv har jag känt mig mindre heterosexuell än just då.

Efter detta avslöjades det att det här alltså var elitidrottsmän, och inte, som vi hade gissat, ett division fyra-lag som TV4 valt att följa som en "kul grej" och som hade skrapat ihop till en chartervecka genom idog bingolottsförsäljning.

Så var inslaget slut och vi satt omskakade kvar i soffan, plötsligt rörande överrens om att ingen av oss någonsin ville se en naken man igen. Ganska snart kom vi i och för sig på att del två av Gael García Bernal-festivalen är coming up (vi kallar den "Temakväll: Köttets lustar och moraliskt förfall", och som väl alla förstår kan det bara bli bra) och modifierade denna ståndpunkt lite till att vi aldrig vill se en naken man igen - förutsatt att denna man inte är Gael García Bernal, i vilket fall undantagstillstånd råder. Sedan dog vi en smula när de äckliga gubbarna i TV4-studion tyckte att det inte var så konstigt om det blev lite "grabbig stämning" eftersom det ju var så JOBBIGT att behöva spendera tre vinterveckor på betald semester på Kanarieöarna och inte behöva uträtta något annat än att spela lite boll ("grabbig stämning"? Ett bowlinggrepp i röven alltså! ETT BOWLINGGREPP I RÖVEN!) och ställde oss frågan om det fanns potential för den här typen av osmakligheter när alla män - alltså även de man i vanliga fall uppskattar - umgås i slutna sällskap, samt kom fram till att svaret förmodligen och dessvärre är ja. Utom när Gael och Diego umgås då, naturligtvis.

On another note: kolla mina nya heta Miami Vice-skor, inköpta på H&M för den facila summan av 98:-! Oh, I love them so.

Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig

En tanke som plågat mig under en tid nu är att jag kanske varit förhastad när jag i hånfulla ordalag uttalat mig om de smakfulla platåskor som jag bar när jag tog studenten för, ehrm, ett par år sedan - bland annat har de så sent som i somras omnämnts här i bloggen under namnet "strippskorna". Men, som sagt, på sistone har andra tankar kommit till mig. Jag gillar ju höga klackar. Jag gillar ju klumpiga skor. Så, därför passade jag, när jag i fredags var hemma hos mina föräldrar, på att testa de kära strippskorna till lite olika kläder och lo and behold - jag insåg att de ju fan är riktigt heta.

Så, nu är strippskorna räddade ur föräldrahemmets garderob och är tillbaka vid min sida (i min överfulla skohylla) där de hör hemma. De är (faktiskt!) inte jobbiga att gå i, jag blir över 1,80 lång i dem (respekt!) och jag älskar dem mer än någonsin tidigare. Det känns lite som att en del av mig som varit försvunnit mirakulöst har återvänt, och jag kan knappt vänta på att få ta ut dem i dagsljus för första gången sedan 1996.

Strippskorna, I love you.

Uppdatering

OK, jag lovade någon att avslöja det korrekta svaret på inlägget nedan när jag nått upp i fem svar (inställd på att detta aldrig skulle hända eftersom jag inte tror att någon läser min blogg längre) så here it goes: Ni känner mig för väl. Femman är falsk. Det finns förvisso en viss verklighetsförankring, jag minns att jag tyckte att det kändes som en väldigt klipsk idé att ge sig ut med optimistjollen till en början, men jag hann sansa mig och dra mig ur projektet innan jollen lämnade land. Jodå, någon form av omdöme hade jag faktiskt, även i späd ålder (jag vet att detta påstående går stick i stäv med till exempel punkt ett i listan nedan, men vad fan).

Däremot är jag lite besviken över att INGEN ens övervägde att fyran skulle kunna vara falsk, utan att alla verkar ha tänkt att "ja, Lina kan nog inte multiplikationstabellen ordentligt, det verkar ju rimligt, hon har ju aldrig framstått som särskilt slipad och snabbtänkt nu när jag tänker efter". Och inga gissningar på trean heller, är jag verkligen så uppenbar? Eh, tydligen, ja.

Nu till något roligare, dock: jag är i skrivande stund comin' atcha från min nya dator, en insikt som ligger som en varm, mysig filt av välbehag över hela mitt väsen. 200 tomma orörda gig som bara väntar på att besudlas (dock inte av Officepaketet inom den närmaste framtiden, den CD:n verkar nämligen ha försvunnit, och jag "glömde" visst även att göra en backup på den ångestladdade mappen "magisteruppsats" som jag snabbt gömde i hårddiskens mörkaste hörn på den gamla datorn i samma stund som beskedet om att den var godkänd kom in...eh, Lisa, du har en kopia om det gud förbjude skulle behövas, va?).

Jag tror förresten att jag har hittat mina bröllopsfestskor, på Din Sko (!) för 180 spänn (!!!), och jag känner instinktivt att detta är skorna som kan fullborda min tänkta "Sue Ellen möter 70-talsbordellmamma"-look. Sex par skor på fem dagar, ligger mitt shopping/samvetssaldo på nu i så fall...the spirit's always willin' , but the flesh is weak again, som min kvinna Dolly (ja, jag vet att hon kanske inte var först, men...) sa en gång.

Än en gång vädras så min smutsiga byk

Jag blev utmanad av Virvla (min favoritbloggare samt själsfrände i vissa intressen av det lite mer udda slaget) att lista fem påståenden om mig själv, varav ett (ja, bara ett, dessvärre) inte stämmer. Nu får alla gissa vilket av nedanstående påståenden som är ljug, och jag får läsa igenom de som faktiskt stämmer och drabbas av en släng av ångest. Fire away!

1. Jag har en gång skickat ett "skämtsamt" vykort till en manlig bekant med texten "Snälla du, jag kan inte föda vårt barn ensam, jag är ju bara 15 år! /hälsningar, du vet vem" men kollade fel på adressen och adresserade det därför till en annan man med ett liknande namn, längre ner på samma gata.

2. Runt '98 - '99 hade jag en mailkompis i England som ständigt tjatade om ett lokalt band som hon var ett hängivet fan av. Jag engagerade mig lite sådär i hennes hyllningar till bandet i fråga, men när hon skickade mig några demokassetter från någon av deras första spelningar på typ den lokala puben lyssnade jag artigt ett par gånger och tyckte väl att det var rätt OK men inte så mycket att hetsa upp sig över. Bandet hette Coldplay, och demokassetterna har jag, trots idogt letande, lyckats slarva bort. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar jag förmodligen skulle kunna få för dem, jag blir bara illamående.

3. Jag vill ligga med Sayid i Lost. Herregud vad jag vill ligga med Sayid i Lost.

4. Jag har en rätt rejäl släng av dyskalkyli. Jag är oförmögen att tänka i siffror, när jag var mindre brukade jag skriva ut dem med bokstäver för att få grepp om dem (vid sex års ålder skrev jag utan problem ut mitt postnummer som "tvåhundrasextiotrettiofem" men fick en släng av ångest när jag insåg att det fanns något som hette "räkna med minus" också, förutom adderandet av ental, som jag inte ens var i närheten att behärska). Numera får jag lätta frossbrytningar av det faktum att kommunen har höjt priset för kopiering på biblioteken till 3:-/kopia och jag förväntas slå samman summan för kopiorna i huvudet, även när någon tagit fler än tre kopior. Och nej, jag kan inte multiplikationstabellen heller.

5. Jag har en gång seglat över till Helsingör för att köpa öl. I en optimistjolle.

Bubblare: Jag har köpt fem par skor de senaste två dagarna...fast frågan är om någon kommer att tro mig om jag säger att det inte är sant och att jag minsann har bättre omdöme än så? Förmodligen inte, så den är utom tävlan.

Hidyho

Jag summerar julen:

-Eftersom Ett päron till farsa firar jul trots allt visades på tv under helgen avbeställde jag listigt min beställning av filmen och sparade därmed hela 59:-. Japp, det är den här sortens sorgliga människa jag är. Svagt av dagenstv att inte lägga ut tillräcklig programinformation tycker jag för övrigt, jag fick inte en enda träff när jag sökte på "Chevy Chase" så sent som någon vecka innan jul.

-Andra populärkulturella höjdpunkter under helgen var lite otippat Sagan om Ringen-trilogin på fyran, trots nyhetsuppehållen och det faktum att jag ju faktiskt kan se filmerna i sin helhet här hemma när som helst men aldrig gör det. Jag väljer att på inget sätt låtsas om Fridas och min konversation på det alltid aktuella ämnet "Linas illa dolda motiv", som went a little something like this:
Frida: Men vad fan. Du ser ju det bara för att du är tänd på Aragorn och drömmer om en stor, svettig, skitig karl som vet hur man hanterar sitt, eh, rejäla svärd.
Lina: Men neeej, så är det ju inte...
Frida, med överlägset höjt ögonbryn: Haahahahaha, jo, för du sitter ju säkert där framför tv:n eftersom det är en episk och storslagen saga som handlar om hur Frodo växer med sin hjälteroll och...
Lina, gnälligt, förorättat och lätt hysteriskt: Amen vadåååååååå?!?!
Frida: Hehehe.
Lina: Eh, ibland blir det ju lite homoerotiskt också...

-Julklappsskördens höjdpunkt: Mamma fixar fram världens bästa läppbalsam från Oriflame-dealern på sitt jobb, och jag är högst tacksam eftersom jag inte själv har kontakt med någon som kan förse mig med godset.

-Julklappsskördens lågpunkt: Jag fick sjukt snygga muggar av min bästa och käraste Cici. Denna fina gåva återgäldade jag genom att ge henne ett glittrande, rosa kroppspuder i en tacky glänsande burk med tofs på locket och en vulgär leopardmönstrad puff. Jag är eventuellt den sämsta vännen i världen. Det är tur att vi går way back så att jag vet att hon inte dumpar mig.

-Acnepizzastatus efter fyra dagar utan min egen ansiktsrengöring som jag påpassligt glömde hemma men med min mors rengöringsmjölk (rengöringsmjölk måste ju vara den äckligaste produkten någonsin, en tumregel som jag tycker känns vettig i de här sammanhangen är ingenting som har till syfte att "rengöra" ska fan lämna en flottig hinna efter sig) och hudkräm för "den mogna och extra torra hyn": Hög. Minst sagt hög. Tänk han som sålde dig din QP-meny senast. Grattis Lina, snart 30 år!

-Helgens motion: Rejäl, tack vare det faktum att min bror, som övergett vegetarianismen efter ungefär fem år och nu är smått besatt av den kulinariska läckerheten korv (föga oväntat tog han steget tillbaka till den köttätande sidan i samband med en resa med den tidigare omtalade supporterbussen, där tydligen smaskiga varmkorvar från Statoilmacken står för den huvudsakliga delen av näringsintaget) fick en mindre attack när det visade sig att min mor bestämt att årets julbord inte skulle innehålla prinskorv (med argumentet "det är ju ingen som äter det ändå", tänk så fel man kan ha...). Alltså begav vi oss ut under julaftonsförmiddagen ut för att uppsöka närmsta öppna butik, det vill säga Statoil. Låt mig uttrycka mig kort och koncist nu: det är jävligt långt till Statoil (och jodå, givetvis upptäckte vi på hemvägen att den betydligt närmare belagda Välastatoilen hade öppet). Dock, brodern högg glatt in på prinskorvarna och julfriden var räddad.

-Vi hade ju i alla fall tur med vädret. Ska detta bli året då man helt förskonas från snön och all ondska den för med sig i form av slask, oframkomliga vägar och fula skor? Hoppas kan man ju, som bekant, alltid.

-På tal om skor förresten, vet någon var man kan köpa ett par snygga pumps i den där metallicfägen som brukar kallas pewter? Klacken bör vara hyfsat hög men ändå gångvänlig, stilen mindre Mimmi Pigg och mer Sue Ellen, dock utan att gå över den farliga gränsen till fotbollshustru (stilettklack, strassutsmyckningar och jättelång spetsig tå undanbedes, med andra ord). Kostnaden är kanske inte direkt egal (det är väl ingen idé att försöka lura sig själv) men inte av så stor betydelse - jag planerar att ha dem när mina kära vänner S&F ingår äktenskap, och eftersom jag även kommer att bära en klänning som inhandlades för det facila summan 75:- vid tillfället känns det som att jag väl borde kunna tillåta mig själv att splash out lite på skorna även om jag aldrig kommer att använda dem igen...jag menar, det är ju trots allt ett special occasion. Ähum.

-HAHAHAHAHAHAHAHAAAAA. Alltså, den här artikeln är humor på så många nivåer. Inte bara det att man än en gång kan konstatera att svenska folket är dumma i huvudet (jag vet inte om det har framgått så tydligt här i bloggen, men ibland, bara ibland, drabbas jag av en lätt släng av människoförakt) men bara det faktum Aftonbladet publicerar en artikel om hur man använder text-tv! Har de helt missat att hälften av mänskligheten, som utav en händelse den halvan som är födda med en kuk, är genetiskt programmerade till att knäppa på text-tv så fort de befinner sig inom en 20 meters radie från en tv-apparat? Om så mot alla odds är fallet så är de välkomna hem till mig nästa gång jag får någon form av herrbesök, så ska de få bevittna det muntra skådespel som med ytterst få undantag tar vid när det blir reklam på tv, då karlen i fråga ofelbart börjar fingra efter fjärrkontrollen och text-tv-knappen, jag förklarar att text-tv inte funkar när digitalboxen är på eftersom jag har en skittv och den unge mannen drabbas av allehanda stresssymptom såsom frossbrytningar, okontrollerbart trummande med fingrarna, stirrig blick, hjärtklappning och rastlöshet. Det slår aldrig fel. "Så använder du text-tv"...bahahaha.
Komvux-skånska är för övrigt (take my word for it svenska folket) inte det minsta obegriplig, bara lite pinsam.

Och nu är jag väldigt långt borta ifrån en julsummering, känner jag.