She goes down slow, like a shot of gin

Här kan man läsa om det kommande (och av mig hett efterlängtade) tv-programmet och förmodade kulturella mästerverket "The Rock of Love with Bret Michaels". Det finns även en trevlig bild som med kuslig precision visar exakt den vision av framtiden som jag hade när jag var tretton och min enda dröm om vuxenlivet kunde sammanfattas med orden "slampig hårdrocksgroupie" samt "ligga med valfri medlem i Poison":

Ungefär som hon i den röda klänningen hade jag tänkt mig att jag skulle se ut (och när jag skriver "ungefär" menar jag alltså "exakt"), och man får väl ändå säga att jag inte misslyckades helt i denna strävan...eller...eh. Nåväl, jag hoppas att hon vinner i alla fall så att jag får tillfälle till att helt utan rimlig anledning se det som en liten retroaktiv personlig seger. I will keep you posted allt eftersom jag slaviskt laddat ner avsnittena i samma sekund som sändningarna i USA avslutats och avnjutit dem i hemmets lugna vrå med känslor som pendlar mellan skam, förakt, nostalgi, förtjusning och fascination. 15 juli, baby. Jag har ett kryss i min almanacka.

För övrigt såg jag en tonårstjej i (förmodligen kitsch/ironisk, men ändå!) Poison-tshirt när jag var hemma i hålan senast. Det kändes lite som en otäck blast from the past, men samtidigt lite fint på något sätt. Allt går i cykler and all that shit.

Det är då som det stora vemodet rullar in

Det finns dagar då man då man vaknar av ett telefonsamtal från arbeitmachtfreisförmedlingen, dagar då man jobbar det sena passet, dagar då tåget är försenat, dagar då ett dagis bestämmer sig för att slå sig ner i samma tågkupé som en själv, dagar då man tvingas att inse att hur heta ens nya La Redoute-skor än må vara så är de så jävla trånga över ens dasslocksbreda tår att man bara vll gråta av smärta när man har dem på sig och att det faktiskt därför inte finns något att be för - de måste tillbaka (ett öppet brev till alla petite franska storlekar: NI KAN DRA ÅT HELVETE), dagar då man vill lägga sig ner och dö en smula, dagar då man till råga på allt kommer hem och möts av det här på hallgolvet:



Dessa dagar är dagar då man kan behöva påminna sig om att jo, det finns något att leva för, trots allt. Det finns fortfarande något som är värdigt ens villkorslösa kärlek och respekt, och inte bara spott och spe. Ja, någonstans därute finns det fortfarande något som är gott, sant och riktigt. Så, bara därför:

Hugh Laurie i en Mötley Crüe-tshirt.