We don't talk about love, we only wanna get drunk

För att vara en person som spenderar en avsevärd del av sin tid med att noja över huruvida människorna jag tycker om tycker om mig också är det kanske lite märkligt att jag känner att jag helt saknar ångest över alla hjärtans dag (speciellt med tanke på att den tiden som återstår efter att man räknat bort tiden som gått åt till att fundera på huruvida människorna som jag tycker om verkligen tycker om mig också till ganska stor del spenderas med att fundera över misär, hat och vedergällning efter att ha kommit fram till svaret "nej, det gör de nog inte, och av förklarliga skäl dessutom", MEN I ALLA FALL). Jag tänkte alltså fira med min kära vän Carro, som liksom jag har vett att uppröras över styggelser som fula hjärtmönster på inredningsdeljer (usch!) och hånglande par i 40-årsåldern på kommunala färdmedel (uuuuuuusch!!!). Vi ska klämma en kebab och se säsongsstarten av Top Model. Jag känner mig nöjd.

Annars:

-I onsdags samlades tre tappra själar runt min datorskärm (vars storlek väl bäst kan beskrivas som "relativt blygsam") för att äntligen bevittna återföreningen av världens bästa TV-serie This Life. Stämningen kan bäst beskrivas som hoppfull men med nedskruvade förväntningar, och detta visade sig vara en ganska vettig inställning, för alltså - det blir ju aldrig som det en gång varit. Idioti förekom (alla kvinnor över 35 definieras ju i första hand av sitt moderskap eller bristen därpå, blahablahablaha), luckor i handlingen likaså (gjorde Ferdy slut med Lenny? Vad hände med Lenny? Var är Kira? Varför känner sig Egg uppenbarligen fortfarande bekväm med att så att säga beträda den stig där äcklige O'Donnell har vandrat före honom? Varför har inte minsta lilla detalj från originalserien som jag minns som vore det igår eftersom jag är en jävla nörd tagits upp i det här 60-minutersavsnittet? I need CLOSURE, dammit!) men också en del höjdpunkter, såsom Miles moptopfrisyr vars bäst-före-datum väl gick ut cirka 1998, det faktum att Warren hade blivit riktigt foxy med åren (se bilden nedan, och jag kan väl lite skrytsamt inflika att jag såg hans potential redan då det begav sig back in the day, jag har öga för sånt här) och, kanske framförallt, scenen där det fylledansas till den gamla fina dängan/arbetarklassanthemet "A design for life" med Manic Street Preachers (nu återigen fast förankrad i min ipod på obestämd framtid). Allihopa nu: Libraries gave us power, then work came and made us free/what price now, for a shallow piece of deg-ne-tee?


Alltså, jag vet fortfarande inte om ett reunionavsnitt var en bra idé, men det var roligt så länge det varade.

-Sofie och Fredrik ingick äktenskap i Göteborg och efter en miserabel bussresa där vi marinerades i odören av gammal risig fylla i FYRA TIMMAR infann oss jag och Carro för att mingla runt på de efterföljande festligheterna. Jag tycker själv att jag skötte mig ganska fint trots att jag (surprise!) var ensam om att se ut lite som en mörhårig upplaga av Dolly Parton i 9 to 5 i min åttiotals-polyester-secondhandklänning med extra puffiga axlar. Jag smög till exempel bara iväg för att sms-rösta på The Ark i melodifestivalen vid ett tillfälle och ströp även mina planer på att hålla ett tal under middagen, vilket jag misstänker att alla berörda parter är glada för. Under helgen passade vi även på att förtära hotell-frukostbuffé (man borde göra det oftare), och sedan spenderades kvalitetstid (eh...) med min fina vän Janne (borde göra det oftare, det också). Det var fint. Bortsett från bussalkisen då, alltså.

-Inspelad melodifestival på måndagskvällen var inte så illa som man kanske lätt hade kunnat tro. Fördelarna med att kunna fastforwarda de pissiga bitarna (paus"underhållningen") och spola tillbaka de bästa bitarna (det vankas gitarrsolo och Ola Salo hojtar något i stil med "Hit it, Jepson!") för att återuppleva dem en gång till ska ju icke underskattas.

Dock är jag lite förvånad över att ingen verkar ha uppmärksammat att Jessica "ingen lavendelfärgad camel toe för mig i år" Andersson och Martin "Polyblonde slingkit" Axén bar SAMMA KLÄDER:



Vem är ansvarig för detta? Rikard Engfors?

Oh well. Snart är det Top model! Jag hoppas på bättring och mer psykopati den här säsongen.