i linje med den sedvanliga livsbitterheten hade jag egentligen planerat att skriva ett gnälligt inlägg där jag hade för avsikt att ondgöra mig över tillvarons små jävligheter, typ folk som på pendeltåget ska ta av sig jackan och hänga upp den på en krok, packa upp medhavd matsäck inklusive en jävla termos, bulla upp något kuddliknande under nacken samt eventuellt ta av sig skorna så att man kan dra upp fötterna på sätet (alltså, det är en tågresa, inte ett jävla minispa! Sitt för fan ner, håll käften och lid som alla vi andra!) men så hittade jag i föräldrahemmet en lite kulturskatt och mitt svårmod förbyttes i glädje. Behold... ...det litterära storverket "Gör abort, sa min idol", straight outta sextiotalet och den förmodat genomgående högklassiga serien "Det bästa ur Mitt livs novell". Jag har hunnit typ 20 sidor hittills, den lokala rockstjärnan och bygdens store son Gunnar har just dissat huvudpersonen Evas sångframträdande med duon Eva och Siv, och även om Eva givetvis är sjukt bitter så anar jag att hon kanske inte kommer att vara helt avogt inställd till att släppa till (förlåt, "ge sig åt varandra om och om igen" menar jag) lite senare i boken. We shall see. Och just när jag trodde att det lagom suggestiva omslaget var bokens höjdpunkt så hittade jag det lilla extraavsnittet "Hur blir året för Ann-Louise Hansson", där den tyske astrologen Helmut Richter har sammanställt Ann-Louises horoskop och (how I love this!) min mamma, cirka 18-19 år, har skrivit sarkastiska och bitchiga kommentarer i marginalen! Exempel: "Det är inte så lätt" "Så klart"
Åh, ibland blir jag så stolt över det allmänt skeptiska och småsubbiga blod som flyter i mina ådror.
Annars känner jag att melodifestivalpeppen är relativt måttlig, när mina favoriter Andorra åkte ut gick ju liksom luften ur tillställningen en aning. Jag föreställer mig lite spontant (nej nej, det här är ingenting som jag går runt och funderar på!) hur det i en perfekt värld såg ut på grabbarnas hotellrum efter den skandalösa omröstningen:
"Åh nej, Paolo, vi som hade tagit på oss våra långa shorts och allt, och blickat lite lagom latinosexigt in i såväl kameran såväl som i snart-trettio-men-fortfarandende-med-en-halvhemlig-förkärlek-för-pubertal-skejtpunk-kvinnors hjärtan! Hur kunde det gå så här illa?"
"Jag vet inte Pedro, jag som hade puffat upp min whiteboyafro speciellt för tillfället, och en catchy little tune hade vi också...nu får vi åka hem och fortsätta med vår huvudsakliga syssla, det vill säga att, öh, gå omkring nakna i medelhavsolens sken och typ, eh, plocka apelsiner"
"Åh Paolo, det är så kallt"
"Kom över här i min säng och värm dig, och låt mig få visa små sweet nothings på katalanska i ditt öra..."
[...]
ÅH ANDORRA I SHALL MISS YOU.
Men ESC är dock bara en liten parantes i helgschemat, för imorgon åker jag och my bitch Sofie till London! Det är givetvis fortfarande säkert en idiotisk idé (jag har föga oväntat fortfarande rätt jävla snålt med pengar) men detta innebär ju inte att det inte ska bli jävligt fint! Jag är asnöjd och det är ju lika bra att passa på nu innan arbetslösheten träder in. Är tillbaka på onsdag, hörs då.
Insåg att programmet Inför ESC 2007 har börjat sändas på SVT under mitt frånfälle, och bänkade mig entusiastiskt framför TV:n (jag har ju faktiskt väntat i ett helt år, som det kan ses bevis på här) bara för att till min förfäran kunna konstatera att min favorit Mads är spårlöst försvunnen ur expertpanelen för att istället ha ersatts av en annan dansk som ser ut lite som han den långa i Little Britain. Han är säkert i och för sig en trevlig kille även han, och han levererar också de bästa elakheterna och drar de bästa skämten som ingen av de andra hjonen i studion har vett att skratta åt eftersom de inte fattar danska, men det är ändå inte samma sak. Mads, kom tillbaka! Jag är faktiskt lite bedrövad nu.
*Kvällens absoluta höjdpunkt: Tommy jävla Nilsson och hans vämjeliga pekorakel till låt kommer SIST med NOLL välförtjänta poäng. Det är nästan så att även jag börjar tro på människan när jag tänker på det! Dessutom: Tighta byxor nedstoppade i stövlar, huäääää. Nej Tommy, här kommer fan inga vildrosor att öppnas (för den oinvigde som inte snappade upp den referensen finns möjligheten att komma till insikt, och kasta bort ungefär fem minuter av livet, genom denna länk. Dock endast lämpligt för den starkmagade!).
*Åh Måns. Du är så fin. <3
*Jag har länge hävdat att dansbandskillen från Torsk på Tallinn är det enda roliga Robert Gustavsson någonsin gjort. Efter gårdagen är jag beredd att ta tillbaka detta. Alltså, en gång för alla nu: Robert Gustavsson - INTE ROLIG.
*Aftonens mest brinnande fråga: om du var tvungen, vem skulle du helst ligga med, Lasse Berghagen eller Peps Persson? Denna delikata fråga debatterades i detalj, även om vissa *HOST* FREDRIK *HOST* inte hade några större problem att välja sida utan sms:ade över följande korta och koncisa svar efter minimal betänketid:
*Enligt uppgifter i dagspressen ska JÄTTETRÅKIGA Sarah Dawn Finer vara 4 år yngre än jag och Jepson blott 2 år äldre än jag. Stämmer detta kommer jag att tvingas ta livet av mig. SÅ GAMMAL ÄR JAG INTE.
*Mest bisarrt: Magnus Bäcklunds gigantiskt stora påskönstatyhuvud.
*Malmöjuryn röstade bäst, såklart.
*Kristian Luuk, I love you.
*Höjdpunkter, förutom Tommy Nilssons sistaplacering: Jepson går ner på knä! Allsång till Sandra Kim (vet inte om någon i sällskapet egentligen behärskar franska språket, I sure as hell do not) och The Arks debutalbum efter avslutad sändning! Sebastians klädbyte! Tomas Andersson Wij gör en behjärtansvärd ansträngning för att glamma upp sig lite och drar fram ett paljett-guitarstrap! Måns och Sebastian klär av sig nakna och tar på varandra! (Eh, hoppsan, det där sista hände visst bara i mitt huvud)
*Lågpunkter: Skinnkostym (kommer vi någon gång att få se en skinnbyxefri melodifestival?), Anna Book, balladkärringar (samtliga), inget After Dark i startfältet, pausunderhållningen (det skulle väl i och för sig kännas underligt med bra pausunderhållning i melodifestivalen, men ändå), Kicki Danielssons/Magnus Bäcklunds/Tommy Nilssons/André Pops gemensamma frisyr, Sanna Nielsens tvåfärgade hår (när kändes det fräscht senast, 1999?) samt min alkoholkonsumtion (jag ska aldrig mer dricka sprit i hela mitt liv, jag ska aaaaldrig mer...etc.).
Det var ju själve fan vad mycket skit som drabbar folk som inte förtjänar det (ja, jag tänker räkna in mig själv i den kategorin, opponerar sig någon jävel kommer det att bli rejält med icke-ödmjukt whoop-ass, bara så ni vet) hela jävla tiden. Misären! Dock piggar det onekligen upp att det blir Los Angeles snart (det är ju bara lite mer än en månad kvar, konstaterade jag just och gjorde en liten mental happy dance) och jag har dessutom på fullt allvar kollat upp det där med Harry Potter-nakenpjäsen i London. Jag vet att jag är en dålig människa och varje gång jag går förbi videostället på jobbet och ser den första filmen i serien där lille Harry är cirka nio (nej, jag hade inte de här känslorna när den kom ut, känner jag mig tvungen att påpeka) känner jag mig ytterst smutsig men det är ju bara härligt.
Pallar dock inte orera mer om alltings jävlighet, så, istället: lite poulärkulturell spaning.
-En tanke som slog mig häromdagen: världen var sannerligen en mycket bättre plats på den tid då alla popvideor av klass innehöll minst en jävligt biffig mörkhyad manlig dansare, helst iförd i cykelbyxor och flattop, som skakade loss mot en helvit studiobakgrund. För att illustrera min poäng kommer här två personliga favoriter:
1. Den lite mer sparsmakade svenneversionen, där avsaknaden av cykelbyxor dock kompenseras av entusiasm och spexighet:
2. Den fulländade versionen, såväl låt- som videomässigt:
-Jag spår att "Andra chansen" ikväll kommer att bli skittråkigt, känsloterrorn till trots. Melodifestivalen känns överlag något avslagen numera, efter att man förra veckan slutgiltigt kunnat konstatera att svenska folket är en omdömeslös jävla pöbel - någon annan slutsats känns otänkbar med tanke på att de röstade fram den skrikiga balladkärringen (som för övrigt såg om möjligt mer ut som en transvestit än Christer Lindarw, grattis) ur "varje bidrag från Malta sedan cirka 1972"-skolan istället för en låt vars text innhöll såväl lite rejäl svensk buskis som referenser till relativt avancerade sexuella aktiviteter ("upp med nävarna", minsann). Dö, svenska folket, dö.
-Något annat som även det måste dö: Aftonbladets jävla guld/silver/brons-rurik med (wait for it!) guld/silver/bronsfärgade bokstäver som de klistrar upp varje gång någon random skidskytt/konstsimmare/innebandylag/frisbeegolfare tar hem en medaljplats i ett skittråkigt mästerskap efter en hård match mot 5 personer från ett valfritt öststatsland. Nu tar vi det här en gång för alla: GE UPP, INGEN BRYR SIG.
-Jag är så tacksam över att Lost är tillbaka, och jag tycker att vi tar en stund då vi gemensamt låter våra blickar smeka dessa bilder för att fira.
Äsch, jag har inget att säga.
Nu måste jag resa mig upp, släpa mig ut, gå och handla, laga mat, gaska upp mig, ta en dusch, göra mig presentabel, aktivera mig, ta mig i kragen och åh, jag kan inte vill inte orkar inte vill inte orkar inte vill inte orkar inte orkar inte orkar inte orkar inte. Är det OK om jag istället sitter framför datorn och kollar på taffligt ihopklippta bitar av tv-serier till smäktande musik på youtube? Inte? Fan.
UPPDATERING: MÄNNSIKOR SOM MÅSTE DÖ, THE COOP FORUM HELGEN EFTER LÖNING EDITION
1. Alla gubbar som ska spela på tipset och därför blockerar den lilla disken utanför ingången där man köper gillette sensor-rakblad. Ni kommer fan inte att bli rika, och, framförallt, bara äckliga människor spelar på tipset. Alltså, jag kunde inte växla till en jävla femma utan att stå i kö bakom de jävla tipsgubbarna, hence ingen varuvagn, hence en jävla korg, hence en jävla massa släpande, hence ont i händerna.
2. Folk som kör runt med sina ungar i specialbyggda, 3 meter långa kundvagnar som ser ut som små radiobilar och blockarar framkomlighet med desamma. Newsflash: Det här är en matvarubutik, inte en jävla lekstuga! Ungjävlarna lär inte direkt dö av att få lära sig att i en matvarubutik så HANDLAR MAN MAT och att man faktiskt ibland får utföra vardagssysslor utan att dessa ska behöva maskeras till att vara ett jävla tivoli. Är detta är för mycket att ta in för deras späda ömtåliga själar så föreslår jag att man kan göra alla en tjänst och LÄMNA UNGEN HEMMA.
3. Bussen hem - kommentarer är överflödiga.
4. Tanter som huvudräknar på kvittot och sedan kommer tillbaka till kassan och avbryter kassörskan när hon håller på att slå in dina varor för att med gnällig martyrröst ifrågasätta en avrundning från 75 öre till en krona.
5. Sävliga pensionärer.
Hm, jag tror minsann att det är dags för en ny tagg här i bloggen. Nu ska jag laga potatisgratäng, kanske öppna en flaska rödtjut och sedan förhoppningsvis känna hur livet långsamt återvänder till mig. Fingers crossed, people.
Nu har jag, som den sorgliga människa jag är, inte bara tittat på Melodifestivalen ENSAM hemma i tv-soffan, utan även högljutt utbrustit "YES!" när resultatet tillkännagavs. ÄNTLIGEN en officiell bekräftelse på att det lönar sig att vara en ung, bildskön man i det svenska musikklimatet! Move over, gamla Barbados-Magnus och Nanne, och ta gärna era nasty hårförlängningar med er när ni sakta förpassar er tillbaka in i mörkret! Tror man på karma kan man ju också spåna lite om huruvida N och B-Ms efterlängtade fiaskon kan vara någon typ av hämnd från universum för de stygglser de påtvingat oss under det gångna året (jag tänker på den katastrofala representationen av de svenska intressena i "Inför ESC"-programmet respektive det här jävla spektaklet, om ni minns). Åh, jag är så nöjd! Titta bara här ovan, så söta de är! Speciellt när de, eh, tar på varandra...
Förresten, nu är vi ändå är inne på det här med objektifiering av män (som ju är lite av ett favoritämne här i bloggen), låt mig bara kort konstatera att det finns inga bättre telefonsamtal än de som börjar med orden "Nu sätter du på TV:n! Tvåan! Herrarnas simhopp!!!". Det är så skönt att ibland känna att man har vänner som förstår en. <3
Och, alltså: oh dear. Som sagt, London nästa. Jag tänker mig som i den där dokumentären om de galna danska tanterna som reser runt i världen för att gå på Chippendales och sedan bli fotograferade med sina "favoriter", fast givetvis med en högre nivå av smak och klass (ehrm), besök på Selfridge's sminkavdelning och den sedvanligt stimulerande resan med Ryan Air. Vem ska hänga med???
För att vara en person som spenderar en avsevärd del av sin tid med att noja över huruvida människorna jag tycker om tycker om mig också är det kanske lite märkligt att jag känner att jag helt saknar ångest över alla hjärtans dag (speciellt med tanke på att den tiden som återstår efter att man räknat bort tiden som gått åt till att fundera på huruvida människorna som jag tycker om verkligen tycker om mig också till ganska stor del spenderas med att fundera över misär, hat och vedergällning efter att ha kommit fram till svaret "nej, det gör de nog inte, och av förklarliga skäl dessutom", MEN I ALLA FALL). Jag tänkte alltså fira med min kära vän Carro, som liksom jag har vett att uppröras över styggelser som fula hjärtmönster på inredningsdeljer (usch!) och hånglande par i 40-årsåldern på kommunala färdmedel (uuuuuuusch!!!). Vi ska klämma en kebab och se säsongsstarten av Top Model. Jag känner mig nöjd.
Annars:
-I onsdags samlades tre tappra själar runt min datorskärm (vars storlek väl bäst kan beskrivas som "relativt blygsam") för att äntligen bevittna återföreningen av världens bästa TV-serie This Life. Stämningen kan bäst beskrivas som hoppfull men med nedskruvade förväntningar, och detta visade sig vara en ganska vettig inställning, för alltså - det blir ju aldrig som det en gång varit. Idioti förekom (alla kvinnor över 35 definieras ju i första hand av sitt moderskap eller bristen därpå, blahablahablaha), luckor i handlingen likaså (gjorde Ferdy slut med Lenny? Vad hände med Lenny? Var är Kira? Varför känner sig Egg uppenbarligen fortfarande bekväm med att så att säga beträda den stig där äcklige O'Donnell har vandrat före honom? Varför har inte minsta lilla detalj från originalserien som jag minns som vore det igår eftersom jag är en jävla nörd tagits upp i det här 60-minutersavsnittet? I need CLOSURE, dammit!) men också en del höjdpunkter, såsom Miles moptopfrisyr vars bäst-före-datum väl gick ut cirka 1998, det faktum att Warren hade blivit riktigt foxy med åren (se bilden nedan, och jag kan väl lite skrytsamt inflika att jag såg hans potential redan då det begav sig back in the day, jag har öga för sånt här) och, kanske framförallt, scenen där det fylledansas till den gamla fina dängan/arbetarklassanthemet "A design for life" med Manic Street Preachers (nu återigen fast förankrad i min ipod på obestämd framtid). Allihopa nu: Libraries gave us power, then work came and made us free/what price now, for a shallow piece of deg-ne-tee?
Alltså, jag vet fortfarande inte om ett reunionavsnitt var en bra idé, men det var roligt så länge det varade.
-Sofie och Fredrik ingick äktenskap i Göteborg och efter en miserabel bussresa där vi marinerades i odören av gammal risig fylla i FYRA TIMMAR infann oss jag och Carro för att mingla runt på de efterföljande festligheterna. Jag tycker själv att jag skötte mig ganska fint trots att jag (surprise!) var ensam om att se ut lite som en mörhårig upplaga av Dolly Parton i 9 to 5 i min åttiotals-polyester-secondhandklänning med extra puffiga axlar. Jag smög till exempel bara iväg för att sms-rösta på The Ark i melodifestivalen vid ett tillfälle och ströp även mina planer på att hålla ett tal under middagen, vilket jag misstänker att alla berörda parter är glada för. Under helgen passade vi även på att förtära hotell-frukostbuffé (man borde göra det oftare), och sedan spenderades kvalitetstid (eh...) med min fina vän Janne (borde göra det oftare, det också). Det var fint. Bortsett från bussalkisen då, alltså.
-Inspelad melodifestival på måndagskvällen var inte så illa som man kanske lätt hade kunnat tro. Fördelarna med att kunna fastforwarda de pissiga bitarna (paus"underhållningen") och spola tillbaka de bästa bitarna (det vankas gitarrsolo och Ola Salo hojtar något i stil med "Hit it, Jepson!") för att återuppleva dem en gång till ska ju icke underskattas.
Dock är jag lite förvånad över att ingen verkar ha uppmärksammat att Jessica "ingen lavendelfärgad camel toe för mig i år" Andersson och Martin "Polyblonde slingkit" Axén bar SAMMA KLÄDER:
Vem är ansvarig för detta? Rikard Engfors?
Oh well. Snart är det Top model! Jag hoppas på bättring och mer psykopati den här säsongen.
