A hundred times or more eller "inlägget i vilket den mentala härdsmältan är rejäl och språket högst ovårdat"

Det var ju själve fan vad mycket skit som drabbar folk som inte förtjänar det (ja, jag tänker räkna in mig själv i den kategorin, opponerar sig någon jävel kommer det att bli rejält med icke-ödmjukt whoop-ass, bara så ni vet) hela jävla tiden. Misären! Dock piggar det onekligen upp att det blir Los Angeles snart (det är ju bara lite mer än en månad kvar, konstaterade jag just och gjorde en liten mental happy dance) och jag har dessutom på fullt allvar kollat upp det där med Harry Potter-nakenpjäsen i London. Jag vet att jag är en dålig människa och varje gång jag går förbi videostället på jobbet och ser den första filmen i serien där lille Harry är cirka nio (nej, jag hade inte de här känslorna när den kom ut, känner jag mig tvungen att påpeka) känner jag mig ytterst smutsig men det är ju bara härligt.

Pallar dock inte orera mer om alltings jävlighet, så, istället: lite poulärkulturell spaning.

-En tanke som slog mig häromdagen: världen var sannerligen en mycket bättre plats på den tid då alla popvideor av klass innehöll minst en jävligt biffig mörkhyad manlig dansare, helst iförd i cykelbyxor och flattop, som skakade loss mot en helvit studiobakgrund. För att illustrera min poäng kommer här två personliga favoriter:

1. Den lite mer sparsmakade svenneversionen, där avsaknaden av cykelbyxor dock kompenseras av entusiasm och spexighet:

2. Den fulländade versionen, såväl låt- som videomässigt:


- Ååh, <3

-Jag spår att "Andra chansen" ikväll kommer att bli skittråkigt, känsloterrorn till trots. Melodifestivalen känns överlag något avslagen numera, efter att man förra veckan slutgiltigt kunnat konstatera att svenska folket är en omdömeslös jävla pöbel - någon annan slutsats känns otänkbar med tanke på att de röstade fram den skrikiga balladkärringen (som för övrigt såg om möjligt mer ut som en transvestit än Christer Lindarw, grattis) ur "varje bidrag från Malta sedan cirka 1972"-skolan istället för en låt vars text innhöll såväl lite rejäl svensk buskis som referenser till relativt avancerade sexuella aktiviteter ("upp med nävarna", minsann). Dö, svenska folket, dö.

-Något annat som även det måste dö: Aftonbladets jävla guld/silver/brons-rurik med (wait for it!) guld/silver/bronsfärgade bokstäver som de klistrar upp varje gång någon random skidskytt/konstsimmare/innebandylag/frisbeegolfare tar hem en medaljplats i ett skittråkigt mästerskap efter en hård match mot 5 personer från ett valfritt öststatsland. Nu tar vi det här en gång för alla: GE UPP, INGEN BRYR SIG.

-Jag är så tacksam över att Lost är tillbaka, och jag tycker att vi tar en stund då vi gemensamt låter våra blickar smeka dessa bilder för att fira.

Äsch, jag har inget att säga.

Nu måste jag resa mig upp, släpa mig ut, gå och handla, laga mat, gaska upp mig, ta en dusch, göra mig presentabel, aktivera mig, ta mig i kragen och åh, jag kan inte vill inte orkar inte vill inte orkar inte vill inte orkar inte orkar inte orkar inte orkar inte. Är det OK om jag istället sitter framför datorn och kollar på taffligt ihopklippta bitar av tv-serier till smäktande musik på youtube? Inte? Fan.

UPPDATERING: MÄNNSIKOR SOM MÅSTE DÖ, THE COOP FORUM HELGEN EFTER LÖNING EDITION

1. Alla gubbar som ska spela på tipset och därför blockerar den lilla disken utanför ingången där man köper gillette sensor-rakblad. Ni kommer fan inte att bli rika, och, framförallt, bara äckliga människor spelar på tipset. Alltså, jag kunde inte växla till en jävla femma utan att stå i kö bakom de jävla tipsgubbarna, hence ingen varuvagn, hence en jävla korg, hence en jävla massa släpande, hence ont i händerna.

2. Folk som kör runt med sina ungar i specialbyggda, 3 meter långa kundvagnar som ser ut som små radiobilar och blockarar framkomlighet med desamma. Newsflash: Det här är en matvarubutik, inte en jävla lekstuga! Ungjävlarna lär inte direkt dö av att få lära sig att i en matvarubutik så HANDLAR MAN MAT och att man faktiskt ibland får utföra vardagssysslor utan att dessa ska behöva maskeras till att vara ett jävla tivoli. Är detta är för mycket att ta in för deras späda ömtåliga själar så föreslår jag att man kan göra alla en tjänst och LÄMNA UNGEN HEMMA.

3. Bussen hem - kommentarer är överflödiga.

4. Tanter som huvudräknar på kvittot och sedan kommer tillbaka till kassan och avbryter kassörskan när hon håller på att slå in dina varor för att med gnällig martyrröst ifrågasätta en avrundning från 75 öre till en krona.

5. Sävliga pensionärer.

Hm, jag tror minsann att det är dags för en ny tagg här i bloggen. Nu ska jag laga potatisgratäng, kanske öppna en flaska rödtjut och sedan förhoppningsvis känna hur livet långsamt återvänder till mig. Fingers crossed, people.

Än en gång vädras så min smutsiga byk

Jag blev utmanad av Virvla (min favoritbloggare samt själsfrände i vissa intressen av det lite mer udda slaget) att lista fem påståenden om mig själv, varav ett (ja, bara ett, dessvärre) inte stämmer. Nu får alla gissa vilket av nedanstående påståenden som är ljug, och jag får läsa igenom de som faktiskt stämmer och drabbas av en släng av ångest. Fire away!

1. Jag har en gång skickat ett "skämtsamt" vykort till en manlig bekant med texten "Snälla du, jag kan inte föda vårt barn ensam, jag är ju bara 15 år! /hälsningar, du vet vem" men kollade fel på adressen och adresserade det därför till en annan man med ett liknande namn, längre ner på samma gata.

2. Runt '98 - '99 hade jag en mailkompis i England som ständigt tjatade om ett lokalt band som hon var ett hängivet fan av. Jag engagerade mig lite sådär i hennes hyllningar till bandet i fråga, men när hon skickade mig några demokassetter från någon av deras första spelningar på typ den lokala puben lyssnade jag artigt ett par gånger och tyckte väl att det var rätt OK men inte så mycket att hetsa upp sig över. Bandet hette Coldplay, och demokassetterna har jag, trots idogt letande, lyckats slarva bort. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar jag förmodligen skulle kunna få för dem, jag blir bara illamående.

3. Jag vill ligga med Sayid i Lost. Herregud vad jag vill ligga med Sayid i Lost.

4. Jag har en rätt rejäl släng av dyskalkyli. Jag är oförmögen att tänka i siffror, när jag var mindre brukade jag skriva ut dem med bokstäver för att få grepp om dem (vid sex års ålder skrev jag utan problem ut mitt postnummer som "tvåhundrasextiotrettiofem" men fick en släng av ångest när jag insåg att det fanns något som hette "räkna med minus" också, förutom adderandet av ental, som jag inte ens var i närheten att behärska). Numera får jag lätta frossbrytningar av det faktum att kommunen har höjt priset för kopiering på biblioteken till 3:-/kopia och jag förväntas slå samman summan för kopiorna i huvudet, även när någon tagit fler än tre kopior. Och nej, jag kan inte multiplikationstabellen heller.

5. Jag har en gång seglat över till Helsingör för att köpa öl. I en optimistjolle.

Bubblare: Jag har köpt fem par skor de senaste två dagarna...fast frågan är om någon kommer att tro mig om jag säger att det inte är sant och att jag minsann har bättre omdöme än så? Förmodligen inte, så den är utom tävlan.