Nähä, Daniel har alltså inte kunnat förmå sig att ta cirka fem minuter ur sitt busy schedule för att skicka några jävla bilder till mig (först med motiveringen "jag väntar en vecka så att du kan få ALLA bilder" - och med "alla bilder" menar vi alltså bilder som togs efter att jag åkt hem, föreställande platser jag aldrig besökt, händelser jag aldrig upplevt och människor jag aldrig träffat - sedan med ingen motivering alls, annat än en jävligt tom mailinbox), så nu skiter vi i det här. Det blir inget nyskapat onlinefotoalbum, det blir ingen mer semesterblogg, det blir sannerligen ingen fotoblogg, jag kan förhoppningsvis få tillbaka den tid jag spenderade med att storleksjustera och lägga in min del av bilderna (numera kastade i ett anfall av vredesmod) i karma eller något och well, kanske är det faktum att ingen utomstående kommer att få ta del av bilder föreställande hur jag hånglar med en öltank inte direkt något man behöver känna sorg över så vi ska nog kunna gå levande ur det här också. Låt oss istället prata om annat: ________________________
DISCLAIMER: Fick just ett mail av Daniel där han förklarar att 1. han tydligen skickade bilder till mig i veckan (men jag har inte fått dem!) samt 2. att jag inte ska vara så tjurig. Jag håller med, gör här offentlig avbön och påbörjar mitt projekt med att återställa mina gamla filer samtidigt som jag, i ett parallellt universum någonstans, börjar jobba på det här med mitt sura humör. Förlåt förlåt förlåt! Eh, nu kanske det blir fotoblogg ändå, om någon fortfarande är sugen. Hoppas lite att ingen är det, med tanke på att jag ser ut som en läskig alkotant på typ 80% av bilderna som nu sent omsider landade i min inbox... _________________________
Men så länge, annat var det alltså:
*Vi ska flyga med EasyJet från London nästa vecka, vilket givetvis är lite småupphetsande för alla som någon gång engagerat sig i TV-serien Airline, som följde ett antal flygbolagsanställda i deras vardag (en vardag som till cirka 80% verkade bestå av att försöka bibehålla en påklistrad, hyfsat vänlig attityd när diverse idioter krävde att få checka in trots att de kom minst 30 minuter efter utsatt incheckningstid och planet typ höll på att rulla ut från gaten). Vid närmare eftertanke kan det kanske vara så att de där människorna som engagerade sig i detta kan ha uppgått till sammanlagt två personer - that would be jag och Janne - men HAN förstår mig i alla fall, precis som vanligt, och är lite upphetsad för min skull, och jag har i gengäld för denna förståelse lovat att fotografera mig själv i en tender embrace med minst en EasyJet-anställd (disclaimer: ja, alla bilder kommer att tas med min egen kamera den här gången). Åh hoppas hoppas hoppas att Little Fruitcake Leo äntligen har fått sitt efterlängtade avancemang på karriärstegen och blivit EasyJet-representant på Kastrup! Det hade varit så fantastiskt, som att få möta drottningen ungefär (bokstavligen och bildligt talat). Come flyyyyyy with me, let's fly, let's fly awaaaay
*Jag har inga pengar till London (jag har så mycket vett i behåll att jag inser att det inte är lönt att jag köra på "I en sådan härlig stad kan man roa sig på så många sätt utan att det behöver kosta något! Är man trött på London är man trött på livet!"-resonemanget för vi vet ju alla precis hur mycket det på pappret så fina argumentet lär vara värt när jag och mina primitiva instinkter närmar oss exempelvis Office på Carnaby St eller Selfridges sminkavdelning...åh herregud Sefridges sminkavdelning!). Jag har inte vågat ringa pappa och tigga cash ännu men det känns som att det kommer att bli oundvikligt. MEN GRATTIS PÅ DEN NUMERA INTE ALLS SÅ JÄVLA AVLÄGSNA TRETTIOÅRSDAGEN, LINA.
*Gud vad jag sörjer det faktum att det snart inte längre kommer att vara min arbetsuppgift att ankomstregistrera barn- och ungdomstidskrifter: Men måste man välja EN eller? Guuuuud, lide svårt!
*Eftersom Jonathan Rhys Meyers är min goda vän Carolinas runkobjekt of choice (själv skulle jag givetvis aldrig använda en sådan objektifierande benämning på en ung hårt arbetande skådespelare) såg vi igår den fantastiskt jävla skitdåliga filmen Octane som visades på femman efter (den givetvis ack så mycket bättre) filmen med den dynamiska trion Vince Vaughn, Luke Wilson och Will Ferrell (Henrik, när ska vi förresten gå och se Blades of Glory? Premiär på fredag och du vet att jag är redo när som helst). Åh herregud det var så dåååååligt. Jonathan, varför medverkar du i dessa skitproduktioner? Du måste väl få några bättre erbjudanden? Varför dök du inte upp förrän efter minst en och en halv timme så att vi tvingades genomlida 90 minuters misär med en blandad kompott av skärgårdsdoktorn, stämningsfull "smäktande" musik, psykadeliska knarkarscener som såg ut som en billig brittisk dansmusikvideo från mitten av nittiotalet (om jag mot förmodan behöver påpeka det så är detta alltså inte ett positivt omdöme), darrande underläppar och den där töntiga bruden från The O.C. som ryktades ha haft ihop det med Runar (nej, jag har inte glömt!)? Varför hade du inte ens vett att ta av dig tröjan när du sent omsider dök upp och skulle involvera dig i en het samlagsakt med The O.C.-bruden? Varför spelar du över så mycket att de små änglarna gråter? Varför gör du så här mot dig själv? Så många frågor...
Tur i alla fall att det finns möjlighet att även finna stiliga unga män som medverkat i filmer som det inte är direkt smärtsamt att titta på därute...och jo, som den skarpsynta läsaren kanske misstänkte är den här lilla passagen är givetvis bara en dålig ursäkt för att jag ska kunna lägga in fler bilder på Gael García Bernal, så nog ordat om detta, here we go: 1, 2, 3, 4, 5.
Åh, nu känner jag mig lite smutsig igen.
UPPDATERING: Eftersom jag inte har något liv att tala om kommer här två topplistor över de sämsta respektive, eeh, "bästa" filmer/tv-serier med Jonathan Rhys Meyers i rollistan som jag och Carro genomlidit tillsammans. Listorna är båda i fallande ordning och kanske inte helt genomarbetade, så input mottages tacksamt (Carro, låt mig inte få stå oemotsagd här är du snäll):
Jonathan Rhys Meyers allra sämsta filmer, minus Octane då eftersom jag redan skrivit om den, annat hade den lätt platsat: 5. The Tudors. Ja, vi "avnjöt" ett avsnitt av denna påkostade BBC-produktion på vårt spartanska hostelrum och nej, det var inget vidare. Jonathan hade ful frisyr och det blev varken naket eller halshuggning. Däremot bjöds det på sådan där fånig engelsk dans som det alltid är i Jane Austen-filmer när de ska visa på vilka sensuella spänningar det ligger i luften genom att filma hur huvudpersonerna idiotglor på varandra medan de trippar runt och niger på ett fjolligt sätt, samt på högst obehagliga pedofilivibbar. Ick. 4. Prozac Nation. Synopsis av denna film: Det är synd om Christina Ricci. Det är så synd, så synd, så synd, så synd om Christina Ricci. Det är så synd om Christina Ricci att hon måste gnälla och bete sig som en jävla subba. Oavbrutet. I över två timmar. 3. Titus. Jag har inte själv sett den här, men enligt Carro orkade inte ens hon, med sina avvikande böjelser för herr Meyers, se klart den och då måste det vara illa. Dessutom ser omslaget till dvd:n ut så här, vilket ju knappast är ett gott tecken. 2. The disappearance of Finbar. Jonathan är en ung man som förirrar sig till de svenska lappmarkerna, där han bosätter sig i en liten jävla hydda tillsammans med en frigjord svensk kvinna som ser ut att vara direkthämtad ur Fäbodjäntan (med flätor i håret och allt) samt Siv Ruud, som gärna sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och huckle på huvudet och levererar visa tankar om livet. Ja, men ni hör ju själva. 1. Gormenghast. Det här är en TV-serie, väldigt många timmar lång, som vi fick låna av någon ondskefull människa med sadistiska böjelser som tydligen sagt till Carro att den var "riktigt bra". Nåja säger jag då, NÅJA. Det finns så mycket att säga här, men av någon anledningen minns jag mest den dramatiska scenen där en man attackeras av och slåss med en uggla. Och just det, Jonathan har tights. Fy vilka smärtsamma timmar det var. Fyyyy.
Jonathan Rhys Meyers minst dåliga filmer: 5. The Loss of Sexual Innocence. OK, jag har inte sett den här heller, men titeln bådar ju gott. 4. Tangled. Förvisso kass, men den innehöll full frontal male nudity och med tanke på konkurrensen (bristen på densamma) är detta nog för att kvalificera in sig på listan. 3. Bend It Like Beckham. Den här ligger trea. Enough said. 2. Match Point. Jo, den var väl helt OK. Det faktum att jag var monstruöst bakfull när jag såg den kan väl i och för sig ha gjort sitt till för att fördunkla mitt omdöme i den här frågan, men jag väljer att inte låtsas om det. 1. Velvet Goldmine. Now we're talking! Jag minns fortfarande med lika delar glädje och nostalgi hur jag lade mina sista pengar på att åka till Lund och se den här på premiärdagen typ 1998 (vi var TVÅ personer i biosalongen, jag och en kille som uppenbarligen fortfarande gömde sig långt, långt inne i garderoben, och vi utbytte fina blickar av samförstånd mellan oss under filmens gång). Jag älskade den djupt och innerligt, och gör så än idag. Låt oss därför tillsammans betrakta den här bilden, som ett minne såväl som ett dokument över bättre, svunna tider: Åh Brian, åh Curt, åh min förlorade "ungdom" (eh, 20+...) då det kändes som en fullt rimlig idé att köpa limited edition-Velvet Goldmine-glittersmink till överpris på Miss Selfridge's, var tog du vägen? Huh? Huh?
Topplista över de största musikaliska styggelserna, i fallande skala: 5. Sjungande trummisar. 4. Saxofon. 3. Keyboardister som dansar bakom sitt intrument. 2. Sångare som använder en annan dialekt när de sjunger än när de pratar. 1. Musik som handlar om musik. All musik som handlar om musik är givetvis ALLTID dålig, men lite extra dåligt blir det när det framförs låtar som innehåller en massa dåliga referenser till att knulla, men artisten vägrar erkänna detta och istället påstår att "nej nej, det handlar om att jag vill bli uppfylld av musiken".
Förresten, eftersom mitt senaste nödrop slutade så lyckosamt (Hugh var givetvis sjukt het, och Pop goes my heart = best song ever, jag gör med glädje ett undantag från min princip angående dansande keyboardister i just det här fallet) kommer här ett till: vem är sugen på att klippa av mitt hår? Det är så jävla fult och så jävla risigt, och jag vill ha en, eh, lite mer sober och sofistikerad frisyr (nej, jag är inte ironisk nu!). Jag borde givetvis gå till en frisör men det är så löjligt dyrt, jag räknar med att ett frisörbesök = två billiga skor i valfri amerikansk highstreetaffär som man sedan efter hemkomst till fäderneslandet kan påstå köptes i en betydligt mer exklusivt butik, och fan, man måste ju prioritera. Håret ska av i alla fall och blir det för jävla fult får jag väl släppa på den värsta stoltheten och släpa mig iväg till frisören ändå, så NO PRESSURE, PEOPLE. Någon som känner sig manad? Och, eh, jag bör kanske påpeka att ingen ersättning kommer att utgå.
Och utan någon som helst koppling till något annat, utan bara för att det kanske är läge att även, på ett lagom ansträngt sätt, pressa in lite positiva tongångar här: Äppleörhängen is the shit! (notera även hur bilden illustrerar det skriande behovet av en hårklippning, hint hint)
*...OK, first thing's first: Det här, govänner. Så här är det; jag har alltid tyckt att filmversions-Harry Potter är lite charmig. Jag vill rentav dra mig till minnes att det en gång för länge sedan på en hemlig plats på internet där jag och några av mina närmaste samlade minnesvärda citat som yttrats i vår umgängeskrets (ja, sidan ligger kvar men nej, jag har INTE för avsikt att länka eftersom jag ju vet att alla som läser det här säkert har en uppfattning om mig som en sansad person med god smak och stil, som inte vräker ur sig obsceniteter i första taget, och detta vill jag ju på inget sätt ifrågasätta) publicerades ett citat som löd "vissa saker får du faaaan hålla för dig själv din sjuka kvinna!" - yttrat av min vän Anna och (miss-)riktat mot mig efter att jag erkänt att jag tyckte att den då cirka 13 år gamla Harry Potter var lite söt (nej, inte på det sättet!). Alltid lite av en soft spot, som sagt (jag tror det är den bleka hyn/glasögonen-kombinationen). Och nu är han...stor. Vuxen. Eh, avklädd. So cute! Jag tror att jag måste åka till London och gå på teater.
*Jag känner hur glädje och tillfredsställelse sprider sig i min kropp när jag inser att jag måste gå och ta ett nytt passfoto iförd min stiliga hemklippta lugg. Jag försökte listigt att få min mor att sponsra ett frisörbesök (ja, jag är en patetisk och dålig människa, men alltså, hon brukar få frikort för att hon köper en massa produkter och...host) vilket dock inte gick riktigt som jag hade hoppats ("de släpper nog in dig i Amerika i sned lugg också!" förklarade hon glatt och okänsligt och ignorerade sedan obevekligt mina förtvivlade "men, men.."-gnyenden). I alla fall: DET NYA PASSET SKA JAG HA TILL JAG FYLLER 40. Jag älskar verkligen mitt liv.
*Jarvis höll stilen i Köpenhamn i söndags. Det kändes som om vi alla teleporterats tillbaka till 1995 (Jarvis var väl i och för sig den enda personen i lokalen som fortfarande såg ut som han gjorde när det en gång begav sig, medan vi i publiken var aningen mer lönnfeta/flintskalliga/måna om att få en bekväm sittplats istället för att behöva stå och trängas, men ändå). I vilket fall som helst, det var naturligtvis underbart. Och om någon undrar: nej, jag hade inte på mig min gamla "I'm common"-tshirt.
*En rejäl summa pengar fattigare. En flygbiljett rikare. Los Angeles, I'm yours, som vi brukar säga (ja, jag har suttit länge och väntat på ett tillfälle att droppa den popkulturella referensen). Det kommer rimligen att bli så bra.
*Plan: Nu ska inget smink inhandlas förrän jag på darriga ben träder in på Sephora. Ehrm, jo, en ny foundation möjligen, men annars INGET. Det är alltså några månader kvar tills dess men damn, jag ska vara stark.
*Har jag någon gång nämnt hur mycket jag älskar UFF i Malmö? Inget annat UFF jag besökt kommer ens nära, och det luktar inte ens äckligt där (eh, utom kanske i undantagsfall). Idag köpte jag allt detta: En brun sjuttiotalsklänning med pösig överdel och gigantiska ballongarmar som säkerligen inte smickrar the ample-chested lady (men efter typ två sekunders betänketid bestämde jag mig för att skita i det) , en röd liten väska med vristremhandledsrem - HEJ JAG BEHÄRSKAR INTE MITT MODERSMÅL - en brun större väska i mjukt fint skinn, ett par finfina röda sandaletter, en höghalsad finsk långklänning som eventuellt ska förvandlas till en kort höghalsad klänning + en kjol, samt en vid kjol i en sympatiskt vulgolila nyans
...för den högst facila summan 500 spänn. Åh UFF, vad skulle jag någonsin göra utan er? Vem skulle ge mig trygghet, ge mig glädje, sälja mig billiga kläder, nära mina tantklädsfetischer? Ingen I tell you, ingen!
*Som den trogne läsaren kanske noterat har jag inte riktigt kunnat släppa tankarna på att äga en Magic Bullet. Nu har jag slagit till på en skamlös kopia från Ellos (halva priset jämfört med TV-shopsvarianten!) och jag ser fram emot att kunna delge er resultaten av dess mos/hack/juice-kapacitet. Eh, så fort jag pallat åka till Citygross och storhandla mat är det dags, jag lovar. Nästa steg blir en George Foreman's mean lean grilling machine.
Överjag: Nej du, nu har vi fan sovit bort en hel dag igen. Vad har vi uträttat den här helgen egentligen? Sovit hela dagarna, varit vakna hela nätterna, sett på film, försökt sy om lite kläder med tveksamt reslutat och inte ens pallat gå och hämta ett paket på posten trots att de terroriserat oss med påminnelse-sms? Nu är det sannerligen dags för en uppryckning! Kom nu, så aktiverar vi oss! Vi kanske skulle gå och handla? Ta en liten promenad? Gå ut i köket och diska? Jag: Nej, jag vet något bättre! Kom så går vi ut i badrummet och klipper av vårt hår! Överjag: Undskyld? Jag: Du vet ju att vi har snålt med pengar i februari och att vi måste lägga en hel del av lönen på en massa tråkigheter som vi egentligen inte alls har lust att spendera pengar på istället för att göra sådant vi egentligen vill, typ köpa skor eller åka till Stockholm för att se Orups krogshow? Well well well, klipper vi själva håret sparar vi många sköna ören! Vi behöver verkligen klippa luggen, det är evigheter sedan sist och den är lång, sliten och rälig. Överjag: Jo, men...du vet ju att vi inte direkt besitter några större färdigheter när det gäller det här med hårklippning....? Jag: Trams! Vi klippte ju alltid luggen själva när vi hade den där cykelhjälmsfrisyren som jag fick oss att posta en bild på i bloggen häromdagen?! Överjag: Jo, men då var ju luggen jämn, nu är den ju liksom lite sluttande och uppklippt, och... Jag: Orups krogshow! Orups krogshow! Överjag: Okej då.
Överjag: Oj, den enda skarpa saxen är visst borta! Jag: Här, jag hittade en annan sax i köket! Överjag: Men det är ju en billig skabbsax från IKEA som i vanliga fall brukar användas till att typ klippa upp påsar med frusen broccoli? Och var det inte den vi använde en gång när vi ambitiöst fick för oss att tillaga en hel lax och var tvungna att avlägsna fenorna...? Jag: HUSH NOW.
Jag: Here we go! *snip* *snip* Överjag: Men herregud, jag ser ut som...kommer du ihåg för typ 7 år sedan när den tack och lov numera in i glömska förpassade sångerskan Titiyo hade en obegriplig hit med en låt som vi hatade? Minns du hennes lugg? Det är den typen av lugg som bäst matchas med SKINNBYXOR! Åh herregud... Jag: Det kanske blir bättre om vi klipper lite mer? *snip* *snip* Överjag: Det ser fortfarande väldigt märkligt ut vid benan här... Jag: Jag har kommit på en bra idé! Vi lägger ut bilder på bloggen så folket där ute kan få bevittna misären! Jag: Är du säker? Borde jag kanske inte ta på lite smink först i så fall? Tänk på den skandinaviska vinterhyn, och den där finnen i pannan, och... Jag: Nu hämtar vi kameran! Varsågoda, bloggläsare! Överjag: Kanske ska vi ta lite till? Det är ju meningen att det liksom ska luta lite? Överjag: Är det verkligen en bra idé? Jag: Klart det är! Seså, du är ju inte särskilt nöjd, det ser man ju på ditt bittra ansiktsuttryck och snörpiga mun! Kom igen nu! *snip* *snip* Överjag: HERREGUD VI SER UT SOM HITLER. Vad fan är dealen med den där lilla tofsen över ena ögonbrynet? OCH FY FAN VILKEN NASTY JÄVLA BILD! Den simmiga blicken? 20 kilo hår i ansiktet? Den grisrosa hyn? Alltså... Jag: Allt blir bättre om vi bara klipper lite till! Överjag: Du, jag är inte så jävla säker på det. Jag: Kom igen nu! Smeagol would never hurt master! Överjag: OK då. Fan, varför är jag så lättköpt? Jag skulle givetvis aldrig.... *snip* *snip* Överjag: OK, nu klipper jag FAN inte mer. Det blir inte bättre än så här, jag är ledsen. Jag: Har du tänkt på att vår haka ser ut som en röv? Överjag: Eh, nej, inte förrän nu egentligen... Jag: Den ser verkligen ut som en röv. Och vi har fullt med hår i ansiktet. Alla som ser de här bilderna kommer att tro att håret inte kommer från luggen utan VÄXER där. Och nu är det för sent, nu är det för seeeeeeeeent, hahaha! Överjag: Alltså, i den vinkeln ser det ju inte SÅ illa ut. Vilka är egentligen oddsen att man kan vända den här sidan av ansiktet mot personen man pratar med hela tiden under de närmsta veckorna? Jag: Alltså, hakan ser verkligen, VERKLIGEN ut som en röv. Överjag: De här bilderna borde verkligen aldrig komma fram i offentlighetens ljus. Jag: Vi tar ner dem imorgon. Överjag: Är du säker? Jag: Ja för fan, imorgon, promise. Överjag: OK då. --- Jag: Vi ska inte posta en bild på urringningen då? Du fick ju en gång ett besök av någon som googlat "håriga bröst kvinna" och det gäller ju ge läsarna vad de vill ha... Överjag: NEJ. Jag: Säker? Överjag: Helt säker. Och du sa imorgon va? Jag: Absolut, imorgon.
Så, nu är det den sjuttonde januari (OK, inte riktigt än, men jag tänkte gå och lägga mig och försöka sova bort grissjukan nu) och det är alltså nu exakt fem år sedan som mina och min fina vän Sofies blickar för första gången möttes över huvudet på en massa studenter i annexet till byggnaden med det högtravande namnet Palaestra et Odeum. Kort därefter hade vi vår första konversation (på damtoaletten, såsom de classy kvinnor vi ju ändock är) och så småningom bondande vi även över det faktum att vi vid den aktuella tidpunkten bar en gemensam frisyr: Autentiskt, ocensurerat bildmaterial från våren 2002. Värt att notera: i fotoalbumet där jag hittade dessa bilder hade jag bredvid fotot på mig skrivit "Jag är så HIMLA emo". Jag vet inte om jag skojade men HERREGUD, jag hoppas. Och Sofie, är det där månne en KENT-TSHIRT jag ser???
I alla fall, som alla förstår var detta the beginning of a beautiful friendship. Och, som sagt, FEM år nu, det är ju en hel mansålder (för ett marsvin). Så, Sofie, this one goes out to you:
