Jag förstår inte varför jag väntade så länge med att se filmen "Hata Göteborg". Den är inte bara full av välbekanta vyer från mina hemtrakter (jag antar att alla som är uppvuxna i större städer inte kan relatera till den buzz vi andra fortfarande får när vi ser ställena där vi som barn har lekt på TV, ni skulle varit med när jag och Carro till vår förtjusning såg Dalaplan figurera i ett dubiöst reportage i Uppdrag Granskning och hört de exalterade skriken vi utstötte, så hade ni förstått), utan den var även fylld av ett par, kanske förvisso inte behagliga men ändå, insikter.
Såsom denna, till exempel: När jag är riktigt jävla ociviliserat arg pratar jag precis så här:
Jag förstår att detta kanske förstör de visioner av mig som vän, storögt flickaktig och något av en blyg viol som jag är säker på att vissa läsare fått, men detta är alltså den bittra sanningen och det är lika bra att jag ser den i vitögat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
kan du inte börja prata argt som hon i grannfejden? "nu är det dagss föör min mediciiiiiin"
År det verkligen lönt att vi ens försöker låtsas att jag inte redan är där?
Skicka en kommentar