Nya friska tag

Man lär sig av sina misstag, så nu blir det inte några glada glada utrop som annonserar min storstilade återkomst och som sedan bara följs av den deprimerande insikten att jag verkligen inte har någonting vettigt att säga. Men så småningom kommer de ju ändå krypande, ögonblicken då man inser att man inte riktigt kan finna en outlet för en del av det som rör sig i ens huvud någon annanstans, för jag menar, var, förutom i den här bloggen skulle jag kunna kunna sätta ord på mina känslor när det gäller brännheta ämnen såsom detta (INGET GODIS PÅ VIDEOMIX? ALLTSÅ JAG ÄR INTE DEN SOM ÄR DEN MEN NU ÄR DET PERSONLIGT, YOU COMMIE BASTARDS!)? Hur skulle jag spendera de delar av min fritid som inte ägnas åt dubiös surfning, kvalitets-TV av typen Kyle XY och spännande experiment med den FANTASTISKA creme brulée-brännaren jag fick av jobbet i födelsedagspresent efter att ha droppat en diskret hint om att jag ansåg att innhavande av en sådan sådan kanske är det ultimata tecknet på att man till slut inträtt i vuxenvärlden (alltså man kan LÖDA med den! Och grilla marshmallows!)? Var skulle jag kunna uttrycka alla de tankar som annars bara försvinner som isarna när det blir vår, som min man Orup hade sagt (exempel på en sådan tanke: När Orup sjunger "som isarna när det blir vår, som lockarna i ett dyblött hår, försvann du och jag ska alltid sakna dig", menar han att det uppstår lockar i ett hår när det blir vått, och att dessa tidigare icke-existerande lockar sedan försvinner som isarna när det blir vår när håret väl blir torrt igen? Eller menar han att ett lockigt hår blir rakt, det vill säga lockarna försvinner som isarna blaha blaha, när det blir blött eftersom vattnet tynger ner håret? Jag menar ni ser, jag har så många problem att brottas med!)? Och var skulle jag rimligen kunna publicera en lista över saker som jag trodde att jag skulle ha upplevt innan jag blev vuxen men kan konstatera att jag fortfarande inte har åstakommit trots att jag numera faktiskt är 30 år och nästan en månad? Ingenstans I tell you, ingenstans.

Så:

NÄR JAG VAR UNG OCH NAIV, OCH DÅ VILL JAG GÄRNA PÅPEKA ATT JAG INTE MENAR TYP 22 UTAN SNARARE 13, VAR JAG ÖVERTYGAD OM ATT JAG NÄR JAG GJORDE MITT DEFINITIVA INTRÄDE I VUXENVÄRLDEN CIRKA SEPTEMBER 2007 SKULLE HA...:

1. ...varit i innehav av en svallande mörk hårman. Detta kan förmodligen skyllas på min farmor, som någon gång när jag var typ åtta gissade att jag skulle bli mörkhårig som vuxen eftersom jag i princip är ensam i släkten om att inte vara linblond och blåögd. Jag spenderade följdaktligen stora delar av mina tidiga tonår i övertygelse om att jag när jag blev vuxen skulle ligga inne med en svallande, tjock, blank, vågig och korpsvart Katitzi-man. Det gick ju lite sådär med den saken.

2. ...idkat sexuellt umgänge med Joey Tempest. Inte på något sätt ens i närheten av att vara infriat och tack gode gud för det.

3. ...two words: EGEN PONNYHÄST.

4. ...en fast inkomst, stabila relationer, meningsfull fritid. Ungefär lika likely to happen som det där samlaget med Joey Tempest.

5. ...skaffat mig en karriär som rockgroupie i Los Angeles. Jag och Frida har nu med illa dold förtjusning sett ett antal avsnitt av det tidigare omtalade programmet "The Rock of Love with Bret Michaels" och visst, det är kanske bara en säkerligen ganska ohälsosam kombination av masochism och nostalgi, men ju mer jag ser av brudarna (eller "skanky ho bags", som de gärna refererar till varandra som) och min gamle barndomsidol Bret (bär peruk och högst osmickrande blottarrockar samt referar konstant till sin penis, vilken vi ju alla mer eller mindre ofrivilligt fått se in action i hans och Pamela Andersons sextape och här vill jag gärna vänligt men högst bestämt inflika att DET VAR INTE JAG SOM LADDADE HEM DEN), ju mer väcks en liten, liten sorg inom mig över att jag inte infriade dessa planer. Det går iofs över ganska fort igen, men ändå. I alla fall, vi har det sista avsnittet kvar nu och det står mellan den obehagligt unga rosahåriga alternativbruden Jes och den slitna Las Vegas-strippan Heather som inte tvekar inför att klä sig i turkosa spandexklänningar med strassbroscher mellan silikonbrösten när det är dags för utröstningsceremonierna (det vill säga, Bret delar ut backstagepass och ställer den brinnande frågan "will you stay in this house and rock my world?") Jag håller GIVETVIS på Heather.

Och än en gång, var förutom i denna blogg skulle jag kunna unleash tankegångar som dessa på världen och sedan ändå kunna slippa att se de frågande/milt föraktande reaktioner som de förmodligen framkallar? Ingenstans I tell you, INGENSTANS. Så, tillbaka. For the time being. You know the drill, vid det här laget. Och tack förresten till er fina fina människor som saknat mig och/eller hotat mig med stryk, jag har saknat er också. Nu satsar vi på mindre än en månad till nästa gång!